Fingtic's

Tjejerna verkade ha bra koll på caféet, så jag kunde smidigt slinka ut utan att mamma blev galen över det. Det var så trångt därinne att jag fick svårt att andas. Mamma hade verkligen gjort bra reklam. Hela byn verkade vara därinne, och ute på gatorna var det tomt och ödsligt. Men jag hade faktiskt börjat gilla det.

   Jag gick genom den patetiska parken, vidare till utkanten av Redleave där vägarna var ännu slitnare och träden var ännu fler. Ett var speciellt stort, det var en annan sort än de andra också. Den var bred, hade krokiga grenar som sträckte sig vansinnigt högt, och avlånga blad. Kanske en aln, eller pilträd. Någonting sådant.

   När jag stod och tittade på den där enorma skapelsen såg jag en liten figur komma gående vid dess rötter. Det var Sofia, i en mönstrad kjol och utsläppt hår. Jag gick närmare för att hälsa. Hon hade inte sett mig, utan tittade upp mot trädet. Så tog hon av sig skorna och började klättra uppför den nedersta grenen. Jag blev så förvånad att jag stannade till. Jag hade sett henne som en stilla, prydlig tjej som aldrig hade ett hårstrå hängande fel. Nu klättrade den här tjejen vigt allt högre upp, med bara fötter och virvlande hår.

   Jag gick fram till trädet och tittade uppåt, just för att hinna se den lilla figuren ta sig ännu högre. Jag tog tag i den nedersta grenen och drog mig upp på den. De här byxorna var verkligen inte gjorda för klättring. Men jag kämpade mig uppåt ändå, för att kunna hinna ifatt henne.

   Det var inte lätt. Fort hade jag tappat henne utom synhåll och jag kände mig klumpig och långsam. Grenarna var skrovliga och blev tunnare och tunnare. Småkvistar och löv var i vägen och växte så tätt att det inte gick att se ut.

   Slutligen började en blå himmel att synas och en viftande kjol. Med de bara fötterna hängandes satt Sofia högst upp i trädkronan, där grenarna var så smala att de böjdes under henne. Hennes bruna lockar flög i vinden och hela hennes ansikte strålade av lycka. Blicken var förlorad i fjärran, hon befann sig egentligen långt bort härifrån och hade ingen aning om att jag var här.

   När jag såg henne tänkte att genast ordet Fri. Ifall du skulle skriva det ordet bredvid en bild, skulle det vara ett foto av Sofia i just det här ögonblicket. Det var helt enkelt vackert.

   ”Hej.” sa jag.

   Först i efterhand kom jag på att detta var ganska dumt: Sofia blev förstås överraskad över att jag var där och hoppade till, så att hon nästan ramlade ner.

   ”Herregud, du skrämde mig.” flämtade hon när hon hittat balansen igen.

   ”Förlåt.” sa jag uppriktigt. ”Jag såg dig klättra upp och blev helt enkelt nyfiken.”

   Hon tittade ner på mig, jag satt på några grenar nedanför henne. Hon verkade lite lätt besvärad. ”Ingen annan har sett mig här förut. Men det är okej!” lade hon snabbt till när jag började leta mig tillbaka till marken. ”Det kan vara kul att dela det med någon.”

   ”Jag förstår bara inte varför du måste vara så jäkla högt upp.”

   Hon log. ”Låt mig visa.”

   Hon räckte ut handen mot mig. Jag tog den och lät henne dra upp mig i kronan, där jag också satte mig på de tunna grenarna i alla löv. Jag drog efter andan.

   Hemma i Olympia hade jag tänkt att jag kunde se hela världen från vår balkong. Så fel jag hade haft. Det var här, i det här trädet, som man såg hela världen.

    Ingenting annat var lika högt, och under oss såg jag gator och vägar, som gick in i varandra, ifrån varandra och som ledde ut ur byn. Alla liknade mer rödaktiga floder istället för grus och asfalt. Emellan dem fanns fyrkantiga hus, vissa bruna, vissa vita, vissa röda, vissa blåa. Och bredvid dem fanns träd, överallt, som nästan liknade någon form av beskyddare som vakade över byn.

   Bortanför denna lilla värld fanns det grannbyarna, som man också kunde se. Och mot den slutgiltiga horisonten fanns en skog, som avtecknade sig som ett sicksackmönster.

  Och över allt det här fanns vi, jag och Sofia, med den kyliga höstluften mot ansiktet och hela universum i våra händer.

   ”Det är till och med ännu vackrare på natten.” sa Sofia. ”Då kan man se alla, precis alla stjärnor. Det var så jag blev intresserad av astronomi.”

   ”Hur hittade du det här stället?” Jag vände mig mot henne igen.

   ”Jag brukade alltid leka här som barn.” berättade hon. ”En dag vågade jag mig ännu högre, tills jag var här. Jag går alltid hit när jag vill vara ifred eller bara koppla bort allting.”

   ”Så ingen vet om det? Inte ens Emmanuel?” frågade jag.

   ”Nej, ingen. Men jag kan dela det med dig. Jag känner på mig att du skulle vilja stjärnskåda härifrån.”

   Plötsligt blev jag tung inombords. ”Jag stjärnskådar aldrig längre.”

   ”Åh.” Innan Sofia hann säga något mer bytte jag ämne:

   ”Ta inte det här fel, men vad ser du i Emmanuel egentligen?”

   Hon log åt den frågan. ”Jag vet hur han kan verka som.”

  ”En skithög, ja.”

   ”Men han är en bra person. Han övertalade sin pappa att investera för välgörenhet, han hade aldrig gjort det annars.”

   ”Wow, han sa åt sin farsa att spendera pengarna på någonting annat än sin son. Jag är verkligen imponerad.” sa jag sarkastiskt.

   Hon gav mig en menande blick. ”Em tror bara att du har dåligt inflytande på mig. Han vill bara mitt bästa, han vet inte om att han är lite…”

   ”Överbeskyddande.” avslutade jag, när hon själv inte gjorde det.  

   Hon ljusnade. ”Men han har sagt att när vi jobbat ett tag ska vi åka vart jag än vill fara. Vi ska upptäcka världen.” Hon log drömmande och blickade bort mot horisonten, som om hon spanade efter alla de plaster hon ville se.

   ”Din mammas café gjorde verkligen succé. Till och med mina föräldrar tänkte gå.” Hon vände sina ögon mot mig igen. ”Och de anser sig ständigt vara ytterst upptagna.”

   ”Har ni någonsin haft ett café här?” frågade jag med ett högt ögonbryn.

   Sofia flinade igen. ”Inte på många år. Det ska bli kul att gå dit någon dag.”

   Vi blev tysta för några minuter, tittade på utsikten och kände vinden i håret. Jag vågade mig på att försöka titta ner mot marken, men grenarna växte så tätt att det inte gick. Kanske var lika bra det.

   ”Vart är det du vill åka någonstans?” frågade jag tillslut.

   Hon bet sig i underläppen samtidigt som hon rynkade näsan, en funderande min som var så söt att jag började le.

   ”Paris.” sa hon tillslut. ”Italien. Nordpolen.” Hon skrattade till. ”Rymden!”

   ”Det var faktiskt en väldigt rik man som fick åka ett varv runt jorden i en rymdfarkost.” påpekade jag.

   ”För otroligt mycket pengar, ja.”

   ”Men du har väl otroligt mycket pengar?”

   Sofia ryckte på axlarna. ”Mina föräldrar har det. Men jag vill inte leva på dem. Alla pengar jag använder vill jag förtjäna.”

   Jag rynkade pannan i förvåning. Där ser man. En rik som inte vill vara rik.

   Speciellt. 

God jul allihopa!