Fingtic's

När jag satte mig bredvid Sofia på måndagen var jag lite orolig över vad hon skulle tycka om mig, efter igår. Så därför tog jag första chansen till att be om ursäkt för mitt tillstånd.

   ”Jag är ledsen för igår, föresten.” viskade jag till henne så att läraren inte skulle höra. ”Jag är inte mitt charmigaste jag när jag är packad.”

   Hennes kinder blev röda, jag har ingen aning om varför. Hon kanske inte var van vid sådana ord. ”Det är okej.” svarade hon. ”Du var bara lite högljudd.”

   Emmanuel lutade sig framåt så att han kunde blänga på mig. ”Du gick och träffade henne när du var full?”

   ”Jag råkade gå förbi där han satt.” förklarade Sofia med en lugn röst.

   ”Och du gick fram till honom, trots att du såg att han var berusad?” frågade han sin flickvän skarpt.

   Jag himlade med ögonen.

   ”Jag känner ju honom, det klart jag måste gå fram och prata lite.” svarade Sofia, med en uns av irritation i rösten. ”Det hör till gott uppförande, Em.”

   ”Du kunde bara sagt hej och gått förbi, du behövde inte gå fram! Vem vet vad han ska ta sig till när han är full!” utbrast Emmanuel, med risk för att läraren skulle höra.

   ”Och vad menar du med det?” Ojojoj, hon började bli förbannad.

   ”Att Mike här…”’  

  ”Miles.” rättade jag.

   Blicken han sköt mot mig var mördande. ”Håll dig utanför det här.” Han vände sig mot Sofia igen. ”Han är opålitlig!”

   ”Och hur vet du det?” Hon lade armarna i kors. ”Sen när lärde du känna honom?”

   Läraren hyschade dem så Emmanuel sänkte rösten till en ilsken viskning. ”Hans sort kan man lukta sig till på lång väg.”

   ”Hans sort? Miles är faktiskt en mycket vältalig och resonerade ung man som är väl involverad i mer fakta än vad du tror.” sa Sofia, snabbt utan att snubbla på ett enda ord.

   Jag förstod knappt vad hon menade, men jag tog det som positiva saker för Emmanuels ansikte mörknade.

   ”Du har känt honom i en vecka.” fräste han. ”När du väl…”

   ”Och nu får ni återgå till arbetet.” sa läraren, och både jag och Sofia reste oss snabbt och gick ut i ett grupprum. Jag hade ett litet fånigt flin på läpparna. Ingen hade någonsin försvarat mig så ivrigt förr.

   Min arbetspartner var först arg och upprörd, men efter lite prat och arbete om Lejonkungen så slappnade hon av igen och babblade på som förr.

   ”Vi måste bestämma vem som ska säga vad.” sa hon medan hon trummade med pennan.

   ”Va?” sa jag dumt.

   ”Ja, inför redovisiningen på onsdag.”

   ”Ajdå.” Jag grimaserade. ”Jag hade liksom planerat att vara sjuk på onsdag. Ledsen.”

   Ett leende ryckte i hennes mungipa men i nästa sekund blev hon allvarlig igen. ”Men du kan väl inte bara överge mig?”

   ”Jag överger dig inte.” protesterade jag. ”Om jag är med eller inte påverkar inte dina älskade betyg.”

   ”Snälla.” sa hon igen och tittade bedjande på mig med sina stora ögon. ”Jag vill inte stå där själv.”

   När någon som nyss har försvarat dig inför sin korkade pojkvän ber dig sådär kan du inte säga emot.