Fingtic's

Sofia låtsades som att allt var bra. Hon försökte bete sig som vanligt, prata med mig som hon alltid gjort, vara mot mig som hon alltid varit, och jag försökte samma sak. Men det var svårt. Att vara med henne nu gjorde fysiskt ont inom mig och varje dag undrade jag hur länge jag skulle stå ut.

   Fredag kväll så ringde hon mig och jag tänkte först inte svara. Det var för jobbigt, för jobbigt att prata med henne och bete sig som att allt var bra, när allting… var motsatsen. Men tänk om det var någonting allvarligt hon ringde om, så jag svarade.

   ”Miles? Hej.” sa hennes röst, och hon lät tunn. Rädd, faktiskt. ”Förlåt så hemskt mycket för att jag stör dig och förlåt för det jag kommer att be dig nu men… Ja, mina föräldrar har åkt bort över helgen och hushållerskan har gått hem för dagen. Egentligen skulle jag ringa Em så att du slipper besväras men…” När hon nämnt Emmanuel hade jag inte kunnat låta bli att rycka till, sån reaktion fick jag av namnet nuförtiden. ”… han är också bortrest, till en kompis. Och jag har inga andra vänner utom du så…”
   ”Vad är det?” avbröt jag.

   Hon suckade. ”Jag hörde ett ljud på undervåningen. Som om någon rotade runt där. Och jag vet att jag är fånig, men det finns de som försökt bryta sig in förut och jag minns inte om jag verkligen låste eller inte…”

    ”Jag är på väg.” sa jag genast och var redan vid hallen, mimade åt mamma vars jag skulle.

   ”Tack.” suckade Sofia. ”Tack så mycket, och förlåt igen.”

    Jag lade på och körde dit så fort jag kunde. Jag visste att hon troligtvis inbillat sig, men jag kunde inte låta bli att tänka om.  Om det var så att någon faktiskt tagit sig in så kunde Sofia vara i fara.

   Jag parkerade bilen och kände på deras ytterdörr. Den var öppen. Jag gick in och var tvungen att stanna till i hallen.

   Detta var ett fint hus. Redan i hallen hade de så mycket som två garderober, båda i vackra träslag och fulla med utsmyckningar. Framför mig såg jag en vit trappa där en röd matta löpe igenom. Vid sidan om trappan fanns ett utrymme med ett piano och en bryå, där det stod orkidéer. Från där jag stod kunde jag skymta in i en matsal, som bestod av ett långt vitt bord där säkert tjugo pers skulle få plasts, och även någon form av vardagsrum, fast mycket finare än vad vardagsrum brukar vara.

   ”Hallå?” ropade jag prövande.

   En figur i en grön klänning med krage dök upp längst upp i trappan. Mitt hjärta, dumma, dumma hjärta, slog ett extra slag när den såg henne. Det gjorde så ont inom mig, samtidigt som jag var glad att se henne. Det var så det alltid skulle vara, insåg jag. Jag kunde inte vara med henne, men samtidigt så kunde jag inte vara utan henne. I can’t live with or without you.

   ”Miles.” sa hon lättad. ”Förlåt så hemskt mycket för att jag har släpat hit dig, jag känner mig jättehemskt, fredag kväll och allt…”

   ”Det gör inget. Både Elle och mamma är ute ikväll.”

   ”Du ljuger säkert bara för att trösta mig.” log hon. ”Jag förtjänar inte en vän som du.”

   ”Det finns inget du inte förtjänar.” svarade jag. Sånna kommentarer hade ingen mening längre, men jag hann inte stoppa dem innan de slank ur mig.

   Vi sökte igenom huset tillsammans, jag gick först och Sofia bakom mig. Deras hus var enormt, två vardagsrum, en matsal, ett kök som Sofia tydligen sällan var i, fyra badrum, två kontor, Sofias rum, hennes föräldrars sovrum plus två gästrum. Det enda rum jag gillade, bortsett från Sofias, var köket. Den var inte gigantiskt och hade ett runt, litet bord just vid fönstret.

   ”Ingen inbrottstjuv, så vitt jag kan se.” sa jag när vi var klara och hade stannat i hennes rum.

   Sofia nickade men hon såg fortfarande orolig ut.

   ”Jag kan stanna under natten, om du vill.” erbjöd jag mig och mitt hjärta ville att hon skulle säga ja, men hjärnan visste att hon inte borde.

   ”Men du har redan gjort så mycket för mig.” invände hon, men jag såg att hon ville ha mig kvar. Hon ville det väldigt gärna.

   ”Jag har inget emot det.” sa jag och tolkade hennes tystnad som att hon sa ja. Jag tog hennes soffa och drog den till dörröppningen, så att en liten bit stack utanför. ”Jag sover här, så väcks jag först om någon försöker komma in.”

   ”Du blir också mördad först.” skämtade Sofia. Jag kunde se hur glad hon var över att jag stannade. Varför hade hon ratat mig när hon uppenbarligen tycke om mig?

   Sedan stannade jag där. Vi åt lite kvällsfika, jag fick erbjudandet att sova i hennes pappas pyjamas men jag sa nej (för vem sover i siden egentligen?) och valde att ta av mig byxorna när jag väl låg under täcket jag lånat, och sova i min t-shirt. Soffan var bekväm och jag somnade faktiskt ganska fort. Och drömde, lyckligvis, ingenting.

En lördagsmorgon så öppnade mamma ett brev, och långt efter att hon läst den satt hon bara och stirrade på papperet i sin hand, tills jag tog den ifrån henne och lästa den själv. Den var från Redleaves lilla regering, och de berättade att de ansåg att hennes café hade blivit en viktig del av byn. Därför hade de bestämt sig för att stödja hennes verksamhet med 5000 dollar.

   Jag skrek rakt ut och började dansa runt i rummet, och snart lyckades jag få mamma att följa med. Vi började prata i munnen på varandra om vad vi kunde göra med de här pengarna, att regeringen måste vara de snällaste i hela världen, att vår ekonomi var räddad nu.

   Miles var och jobbade, så vi ringde honom och berättade nyheten. Äntligen kunde jag höra verklig glädje i hans röst, han vaknade till.

   Vi berättade sedan för alla vi mötte om den glada nyheten, spred den över byn tills alla visste. På kvällen satt vi och diskuterade vad vi skulle göra med pengarna. Miles var med oss, han hade kommit tillbaka. Jag avskydde hur han såg ut nu, han hade förvandlats de senaste dagarna. De påsar som han alltid hade under ögonen hade blivit tydligare, hans kläder var skrynkliga och ibland fläckiga (det var som att han fullkomligt sket i vad han tog på sig) och hans blick var grå. Tom.

   ”Vi sätter in tvåhundra på kontot.” sa mamma. Den är väldigt tom nu, och behöver allt fyllas på. ”Sedan får tvåhundra gå till att betala en skuld som vi har, så försvinner den. Sedan har jag tänkt, att eftersom de här pengarna ändå kom för caféet, borde något av de andvändas till caféet. Så…” Hon såg på mig. ”Du minns när vi pratade om att låta James måla vår vägg? Vad säg som att vi ger honom tusen för det?”

   ”Det är mycket pengar.” kommenterade Miles.

   ”Ja, men andra konstnärer tar också mycket pengar för att måla.” sa mamma. ”Och jag tänker inte betala honom mindre.”

   ”Det var inte det jag menade!” invände Miles. ”Jag tycker också att han ska få bra betalt. Men vi kan inte be honom och säga hur mycket vi tänker betala. Då kommer han att få ångest och känna press inför att målingen blir bra. Om vi säger till honom att vi kommer överens om vilket pris det blir när han är klar, kommer han inte att känna någon press alls och resultat blir bättre.”

   Vi kom överens om att det var bäst att göra så, och redan nästa dag hade Miles pratat med James om det (han hade förstås gärna gjort det) och han kom invandrande i caféet med sitt skissblock, för att prata om hur det skulle se ut med mamma.

   Hon berättade om träd-idéen och James förverkligade genast våra tankar på papperet. Redan samma kväll började han skissa upp den på väggen med en snickarpenna. Det var fascinerande att se honom så angagerad. På några sekunder var han helt inne i sitt arbete och hela världen runt omkring honom verkade tyna bort. 

Någonting hade hänt med Miles, och jag tror att det var någonting väldigt negativt med Sofia.

   Han var tyst och när han log var det ansträngt, framtvingat. Han verkade aldrig vara närvarande, och vars han än var i tankarna var det ingenting trevligt.

   Jag visade Leah hela Redleave, vilket inte tog sådan lång tid. Vi spendera varenda sekund som vi hade med varandra. Hon berättade mer i detalj vilka hon varit ihop med och han som hon var med nu. Hon berättade om vad som blivit av alla vännerna, lärarna som bytts ut och de nya butikerna som öppnas i Olympia. Jag sög in all information som en svamp.

   På onsdagen åkte hon hem, och jag insåg att jag inte var så ledsen över det, eftersom Tony var hos mig. Jag blev förvånad över det. Aldrig hade jag tyckt om någon annan mer än Leah, förrän nu.

   Och det fick mig att, på kvällen när vi satt på min säng och rev hål i byxor, bestämma mig för att berätta.

   ”Tony…” började jag tveksamt och insåg att jag hade en klump i halsen. ”Jag kan berätta om olyckan nu. Om du vill höra.”

   Han lade ner det han höll på med. ”Jag vill höra om du vill berätta.”

   Ingen av mina andra vänner skulle ha svarat så. ”Min pappa… Han är död.”

   Han nickade. Det hade han förstått.

   ”Det hände för två år sedan.” Sedan ramlade hela historien ur mig. ”Miles och pappa älskade båda att segla, och ibland for de ut på natten för att titta på stjärnorna till havs. När vi vaknade så var de alltid tillbaka igen. Men en morgon, när jag och mamma steg upp, var de inte det.

   Vi försökte ringa dem, men ingen svarade. Sedan såg vi på nyheterna att det hade varit storm ute på havet under natten. Då ringde vi polisen.

   Räddningspatruller sändes ut och efter några timmar hittade de båten, som drivit iland. Miles var ombord på den. Han hade legat i fören, berättade de för oss, alldeles vit och skakandes av feber. Pappa var inte på båten. Redan då förstod jag. Detta bekräftades också nästa dag, då de hittade hans kropp. Han hade drunknat.”

   Jag tittade ner i mina händer en liten stund. ”Miles var medvetslös och vaknade först efter några dagar. Jag kommer aldrig att glömma bort hans ansikte när vi berättade för honom att pappa var död. Jag har aldrig sett så mycket smärta hos någon, bara känt den själv.

   Miles skrek först. Sa att vi alla ljög. Sedan blev skriken som… klagotjut och gråt istället, och det var mycket värre att höra på. Jag var tvungen att gå ut ur rummet.

   Miles pratade sedan inte under två veckor. Han bara stirrade tomt in i väggen. Och jag blev arg på honom över det, arg mitt i all sorg, för jag behövde honom. Jag behövde hans stöd, men han fanns inte där.” Jag svalde ner gråten. ”Sedan var han så, tills vi kom hit och han läkte igen.”

   Jag satt tyst och kände mig lättad inombords. Som om en tung börda äntligen hade lämnat mig.

   ”Så din pappa hade fallit överbord ute på havet?” frågade Tony.

   Jag nickade.

   Jag hörde hasandet av tyg och sedan var Tony just bredvid mig och kramade om mig. Jag kramade honom tillbaka och grät mot hans axel.  

Jag slutade jobbet sex på söndag och jag ville jobba i caféet, men mamma vägrade och insisterade på att jag skulle lägga mig ner och vila. När jag stirrat i taket insåg jag att detta var värdelöst, och jag gick ut i mörkret på en promenad.

   Jag gick till det stora trädet och lutade ryggen mot stammen. Det var inte så kallt i kväll, trots att det var stjärnklart. Sådana nätter brukar vara de kallaste.

   ”Miles?” ropade en röst uppifrån som jag allt för väl kände igen.

   Jag började klättra upp medan jag pratade. ”Hur kommer det sig att du alltid är här när jag bestämmer mig för att gå hit?”

   ”Kanske för att jag alltid är här.” svarade Sofia, som nu var inom synhåll.

   Jag borstade bort snön på grenarna bredvid henne och lade mig ner. Stjärnorna tindrade ner mot mig och min axel rörde vid hennes.

   ”Vill du prata om det?” frågade hon mjukt. ”Din pappa?”

   Den senaste gången jag ”pratat” med någon om min pappa, var med kuratorn på skolan, just efter att han dött. Hon ställde frågor medan jag stirrade in i väggen, tills jag inte stod ut längre utan reste mig och gick. ”Det finns inte mycket säga.” svarade jag. ”Han var den ända som förstod mig, som jag verkligen kunde prata med. När han dog gick jag sönder. Slut på historien.”

   Vi var tysta och stirrade upp på stjärnhimlen.

   ”Brukade du stjärnskåda med honom?” frågade Sofia lågt. ”Och du slutade när han försvann?”

   Vem annars lade ihop två saker så snabbt? ”Ja. Det var han som lärde mig allt.” Jag tvekade lite innan jag fortsatte: ”När han var ung gick han på ett college, borta i Kalifornien, som hade ett astronomiprogram. Den linjen finns fortfarande kvar. Jag var besluten att gå där sedan jag var barn. När han dog gav jag upp det, men nu har jag börjat sikta mot den igen.”

   ”Är det höga intagningspoäng?” frågade hon.

   ”Medel. Men det bästa är att den är billig.”

   Jag stödde mig upp på armbågarna och hon gjorde likadant. ”Vad bra.” sa hon, till det jag sagt, men jag hörde inte riktigt.

   Jag hade bestämt mig. Tillfället var perfekt nu. Jag hade aldrig känt mig så nära henne som jag kände ikväll, här, under stjärnorna efter att ha delat min största hemlighet med henne. Hennes ansikte var bara några decimeter ifrån mig och hennes ögon glittrade. Jag var tvungen att kyssa henne.

   Jag böjde mig fram mot hennes ansikte.

   Och hon drog sig undan. Hon gjorde det snyggt, fick det att se ut som om hon egentligen bara försökte se stjärnorna till höger om henne. Men jag förstod att hon hade avböjt min kyss.

   De få mikrosekunder som det tog för henne att göra den lilla gesten, under de mikrosekunderna slogs min värld i spillror.

   Sofia ville inte ha mig. Hon ville inte kyssa mig. Hon ville inte.

   Jag lade mig ner i trädet igen medan Sofia försökte släta över händelsen, genom att prata om vad som hänt henne idag. Jag hummade, men egentligen ville gasta åt henne.

   Varför? ! ville jag skrika. Varför vill du inte ha mig, Sofia?!  Varför väljer du Emmanuel före mig, varför, varför, varför?????????

   Jag visste att jag inte skulle kunna behålla mitt pokerface föralltid, så jag sa god natt till henne och gick hem under raska steg. Ilskan rann snabbt bort och istället kände jag mig märkligt tom inombords. Jag lade mig i min säng och stirrade upp i taket, medveten om att blicken skulle stanna där hela natten.

   Varför?

Mamma hade planerat någonting. Någonting, någon form av överraskning, var på gång. Det märkte jag genom att hon sneglade mot dörren hela tiden.

   Jag funderade på vad det kunde vara. Vad det egentligen var kunde jag aldrig gissa, innan dörren till caféet öppnades och en tjej med rosa hår kom in.

   ”LEAH!” gallskrek jag så att alla i caféet tystande och rusade in i den skrattande tjejens armar. Jag kramade henne så hårt att hon lyfte från golvet. Leah, min bästa vän från Olympia! Vi hade endast sms:at och mejlat under ett halvår.

   Jag släppte taget om henne och granskade henne. Hennes ögonfransar var tunga av maskara, som förr, och hon hade fått ett till piering i ögonbrynet, och verkade ha växt sen sist. Men det var nog bara klackarna som lurade mig.

   Leah är ungefär den vackraste tjejen på jorden. Hon hade höga kindben, vit hud, fylliga läppar och stora, gröna ögon. Hennes hår var långt och blev aldrig fettigt, hon var pinnsmal trots att hon åt socker som ingen annan och var alltid klädd i nya kläder.

   ”Gud, vad fint det är här!” sa hon och såg sig omkring. ”Ni har verkligen lyckats.”

   ”Du visste att hon skulle komma.” sa jag och såg på mamma, som skrattade. ”Ni har planerat det här bakom min rygg.”

   ”Såklart.” sa Leah och slog armen runt mina axlar. ”Berätta allt för mig nu. Jag vill höra allt om alla snygga killar som varit efter dig.”

   ”Det är bara en, och han visade sig vara ett svin.” sa jag. ”Men jag ska ändå berätta.”

   Jag tror att vi satt i timmar och bara pratade. Jag berättade om allt som hänt, trots att hon redan visste om det. Men nu var det annorlunda, nu fick hon höra alla detaljer.

   ”Den här James verkar intressant.” sa Leah. Hon granskade mitt armband. ”Han måste vara tänd på dig om han ger dig nått sånt här.”

   ”Ge dig.” svarade jag. Om en kille tittade på dig så betydde det enligt Leah att han var intresserad av dig.

   Tony kom in och såg förvirrat på Leah. Jag skyndade mig att vinka honom till mig och presentera dem för varandra.

   ”Ja, bögen.” sa Leah. Bara hon kunde vara så rättfram utan att vara förolämpande. ”Kul att träffas, du verkar jättesöt.”

   ”Tack.” mumlade Tony blygt och satte sig med oss.

   Han gjorde sitt bästa, men det märktes att han hade svårt för att vara supersocial med en främling. Men det märktes att han försökte och det var allt jag kunde kräva.

   Miles kom också in, så småning om, med Sofia efter sig. De hade tydligen hittat på någonting idag, under hans lediga dag.

    När Leah såg honom rusade hon upp från stolen och kramade om honom. Min bror log och kramade henne tillbaka. De hade känt varandra lika länge som jag känt Leah, typ föralltid alltså.

   ”Gud vad snygg du blivit, vad har hänt med dig?” sa hon och granskade honom ordentligt. ”Du måste ge mig märket på din hudsavla.”

   ”Det är kul att se dig med.” svarade Miles.

   ”Har du varit i slaggis?” frågade hon, syftade på hans sår i ansiktet.

   ”Jag har krossat en glasdörr.” svarade han.

   ”Ja just det, Elle berättade.” sa Leah och såg nu på Sofia. ”Men vad sött, har du skaffat flickvän också?”

   Miles rodnade, Sofia också. ”Nej, vi är bara vänner. Sofia, det här är Elle’s bästa vän, Leah.”

   ”Trevligt att träffas.” sa Sofia. Hon och Leah var varandras motsatser när det gäller stil.

   ”Detsamma.” sa Leah och såg mellan Miles och hans vän. Hon lade snabbt ihop hur han kände för henne. Sån var Leah. Smart och listade ut saker snabbt.

Sofia kämpade med sitt dåliga samvete under de första två timmarna av resan. Hon lade upp argument till varför det inte var så hemskt av henne att skolka, varför hela hennes framtid inte skulle krasha och brinna p.g.a det här, och jag satt bara och höll med tills hon lugnade ner sig och började bli uppspelt istället.

   ”Vars ska vi?” undrade hon ständigt, och jag log bara klurigt till svar tills hon slutade fråga.

   Vi hade på radion och då och då sjöng vi med i låtarna. Sofia hade inte en sån bra sångröst, men jämnfört med mig var hon Meg White. Mina toner var så falska att Sofia vek sig dubbel för att hon skrattade så mycket.

   Landskapet svischade förbi, timmarna med. Långsamt kom vi närmare och jag tvingade bort klumpen i magen jag fick, vid tanke på vårt mål. Höll igång samtalen med Sofia för att hålla mig distraherad.

   ”Vad tycker du om ditt jobb då?”

   ”Jag hatar det.” sa jag rätt ut. ”Jag har aldrig någon fritid. Efter skolan far jag till jobbet. På de raster jag får pluggar jag. När jag väl kommer hem, vilket är kring åtta, så pluggar jag lite till tills jag kollapsar. Och nästa dag samma sak igen. Jag har konstant ont i huvudet och kan inte sova på nätterna.”

    Sofia rörde mig tröstande på axel, kontakt som sände elektriska stötar genom min kropp. ”Jag är ledsen. Du vet att du kan alltid acceptera de pengar som jag erbjöd dig.”

   ”Nej.” sa jag direkt.

   ”Jag visste att du skulle säga så.”

Slutligen kom vi fram till Olympia. Det var med blandade känslor som jag återsåg min gamla hemstad. Allting såg likadant ut. Varje byggnad, varje park vi körde förbi. Det kändes konstigt. Den här staden hade varit en sådan stor del av mig att det kändes som att den borde ha förändrats när jag försvann. Jag kände mig nästan sviken.  

   ”Var det inte här du bodde?” frågade Sofia.

   ”Jo.” svarade jag. ”Kom, så äter vi lunch.”

   Jag parkerade och tog sedan med henne till mitt förre detta lunchställe, ett litet café med mackor och sallader. Jag protesterade inte när Sofia ville betala åt mig, min plånbok var för liten för att det.

   Jag hade magknip och lite lätt illamående medan vi åt. Nu närmade det sig. Snart, snart. Jag kunde inte dra mig ur längre.

    ”Vars ska vi?” frågade Sofia, när jag började leda henne genom den tätbefolkade staden. Alla människor irriterade mig, vilket förvånade mig. Jag brukade finna det tröstande.

   ”Du får se.” Det var jobbigt nog att visa henne, jag kunde inte prata om det.

   Tillslut kunde man skymta kyrktornet, sedan hela kyrkogården. Gravstenarna stack upp ur snön och det hade bildats stigar mellan dem. Det var lika öde här som det varit för ett halvår sedan. Den här kyrkogården låg mer i utkanten av staden och var inte lika populär som de större. 

   Först styrde jag mot shoppen som låg i vid kyrkan, där man kunde köpa ljus och blommor. Jag betalade kvinnan därbakom för en bukett blå rosor.

”Röda rosor är inget speciellt enligt mig.” hade han sagt en gång. ”Alla köper röda rosor. Jag föredrar blåa. Blåa rosor betyder att det finns hopp runt hörnet.”

Jag började gå, med rosorna i min hand och Sofia vid min sida, den välbekanta vägen mellan alla döingar. Det var så länge sedan som jag gått här, ändå kändes som om det bara var igår.

   Vi kom fram. Jag stannade framför den svarta, en meter höga stenen, och borstade bort snön som låg över den. Sofia flämtade till när hon läste vad som stod där.

Joshua Fingtic

Älskad far och make

Och dödsdatumet visade att han dött för två år sedan.

   ”Herregud, Miles…” viskade hon. ”Jag är så ledsen.”

   Jag nickade bara och stirrade på stenen. Nu visste hon. Min pappa var död.

   Sofia tog min hand och kramade den. Det var ingen romantisk gest. Bara en vän som stöttade en annan vän. Och jag var väldigt tacksamt för det och kramade den tillbaka. Jag visste att jag hade kunnat berätta för Sofia. Jag hade vetat att hon skulle förstå.

   ”Jag brukar gå hit varje dag.” berättade jag. ”Efter skolan. När jag slutade gå till skolan så gick jag hit direkt på morgonen. När blommorna vissnat köpte jag nya. Blåa rosor, det var hans favorit.” Jag tystnade för en liten stund. ”Det här var den främsta andeldningen till att jag inte ville flytta. Det kändes som att lämna bort den enda bit av pappa som jag hade kvar. Som om vi lämnade honom.” Jag lade ner rosorna på snön och reste mig igen. ”Men det var dumt tänkt, inser jag nu. Det här är bara sten.”

   Vi stod tyst ett tag till och tittade på gravstenen. Det var en fin sten, faktiskt. Blank och med vit text. Vi hade spenderat en förmögenhet på den.

   ”Tack.” sa Sofia. ”För att du delade det här med mig.”

   ”Jag ville inte berätta det för någon annan.”

Sedan den kvällen, då den första snön fallit och jag och Sofia stått under trädet, hade en idé slagit sig ner i mitt huvud. En idé, som kommit när hon bett mig att visa en plats som betydde något för mig.

   Jag visste vilket plats jag kunde visa henne. Jag hade planerat hela trippen dit, vad vi skulle göra där och hur jag skulle visa henne den. Det var en plats som jag aldrig övervägt att ta med någon annan till. En plats som jag visste att bara Sofia skulle förstå.

   Men jag tvekade. För jag var rädd för att visa henne den. Att visa den, var detsamma som att avslöja min innersta hemlighet. Den jag gömde för hela världen, men som jag inte ville dölja för Sofia längre.

   Som sagt, planen om hur vi skulle ta oss dit hade utformats, allt som behövdes nu var modet att ta henne dit.

   Och jag hade bestämt mig för att göra det. Jag skulle visa henne mitt innersta jag, för jag ville att hon skulle se den. Hon hade menat det, den kvällen då hon sa att jag kunde berätta allt för henne. Jag hade förstått att det var sant.

   Så nu satt jag här, i bilen, parkerad. Sofia gick nuförtiden till skolan, jag vet inte vad som hade fått henne att vägra att få skjuts längre. Jag hade följt henne till dörren flera gånger, så jag visste vilken väg hon tog till kolan. Nu stod jag på den vägen, väntade på att hon skulle gå förbi.

   Jag hade inte berättat för henne om mina planer. För då skulle jag inte kunna backa ur. Om vi bestämt tid för den här trippen så skulle jag inte kunna ångra mig. Om jag lät det bli en överraskning för henne, kunde jag fortfarande stryka planen.

   Nu gick hon förbi. Nu var det dags för mig att bestämma mig. Sofia hade hörlurar på sig och log åt någonting som bara hon hörde. När jag såg hennes leende värmdes mitt hjärta upp och jag slappande av. Jag ville visa henne alla mina sidor, även de dåliga. Så jag vevade ner rutan och ropade på henne.

   Hennes leende blev ännu större när hon såg mig och hon skyndade fram till mig.

   ”Får jag kidnappa dig idag?” frågade jag.

   ”Va?” sa hon och skrattade lite.

   ”Du bad mig en gång att visa dig ett ställe som betyder mycket för mig. Nu har jag fått modet till att göra det. Så vill du följa med mig?”

   ”Men…” sa hon. ”Kan vi inte ta det efter skolan?”

   ”Det är en bit att köra, vi behöver dagen på oss.” svarade jag och väntade medan hon funderade.

   ”Okej.” sa hon sedan. ”En skoldag, det gör väl ingenting?”

   ”Absolut inte.” svarade jag, för jag visste att hon väntade sig ett svar på det uttalandet, och öppnade passargerardörren åt henne.

   Jag kunde inte låta bli att se segervisst och lyckligt. Det faktum att hon var villig att skolka för att följa med mig, var ett tydligt bevis på hur mycket jag betydde för henne. Hon älskade skolan. Att hon kunde skolka för mig gjorde mig mer rörd än några ord hade kunnat.

Jag hade visat min mamma bilder av vad James hade gjort, och hon hade beundrat dem lika mycket som jag.

   ”Vet du vad…” sa hon fundersamt. ”Tänk om han kunde göra något på vår vägg i caféet. Vore inte det fint?”

   ”Ja, det skulle det.” höll jag ivrigt med. ”Verkligen.”

   Sedan började vi spåna. Tänk vad coolt det skulle vara att ha någonting på den där högra väggen. Våra väggar var alla vita, att ha någonting på en av dem skulle verkligen lysa upp stället. Vi började fundera på vad vi skulle ha på den där väggen, och slutligen kom vi fram till det perfekta: Ett träd. Ett vackert lövträd, med röda löv. Vi bodde ju i Redleave. Det hade varit perfekt.

   Fast sedan återvände vi till verkligheten, till vår ekonomi. Även om James skulle göra det gratis åt oss så skulle vi aldrig kräva det av honom. Om han skulle göra det skulle han få betalt som vilken annan konstnär som helst, och de pengarna fanns inte nu.

Senare kom Tony över, och vi satte oss vid ett bord och fikade. Igår hade vi ätit på Subway och tittat i butiker, samt berättat om varandras jul. Eller Tony hade berättat om sin jul. Han hade så mycket att berätta om att jag inte hann med min egen.

   Kusinerna och fastrarna hade ju reagerat mycket negativt på Tonys nya stil.  Han hade fått sitta i timme efter timme och diskutera med dem. De hade pratat om Gud och Jesus, om att han skulle hitta den rätta vägen igen. Bara för att jävlas med dem hade han sedan berättat att han var bög också. Det var nämligen något som hans familj hållit hemligt för släkten.

   Så hans föräldrar hatade honom just nu och funderade på hur de skulle kunna ”rädda” honom. Men Tony verkade nästan tycka att det var kul.

   ”Äntligen kan jag vara mig själv.” hade han sagt.

  Nu var det min tur, och jag berättade om den mysiga julaftonen och visade upp mina julklappar. När Tony fick reda på varifrån armbandet kom, gjorde han stora ögon och granskade det noggrannare.

   ”Han hade bara inget att göra.” sa jag som förklaring till den.

   ”Elle, det här är ingenting som man gör när man inte har någonting att göra.” invände Tony.  ”Det här betyder…” Han suckade bara.

   ”Betyder vad?” sa jag oroligt. ”Vaddå?”

   ”Men är det inte uppenbart?” frågade Tony.

   ”Nej, det är det inte. Vad?” insisterade jag.

   Tony visade upp händerna i en uppgiven gest. ”Nej, vet du vad? Jag tänker inte vara din tolk den här gången. Du får faktiskt ta och lista ut det själv.”

 Min syster fyller 18 idag, så detta tillägnas till henne!

Gå alla in på hennes blogg och säg grattis, vetja! LÄNK

Jag förvånades över hur bra våra familjer gick ihop, nästan som två puzzelbitar. Pappa verkade inte ett dugg obekväm över att fira jul med en hop människor han inte kände, utan att såg ut att trivas.

   Will och Sarah hade the time of their life. Elle och Miles gav dem massor av uppmärksamhet, lyssnade på deras historier och skrattade åt deras barnsliga skämt. När jag först träffat Miles hade jag inte alls sett honom som den som gick ihop med barn, men han hade förändras mycket. Till det bättre.

   Och sedan Elle. Hon hade jag alltid sett som någon som kunde gå ihop med vem som helst, som kunde bli omtyckt av alla och tycka om alla. Sarah var fascinerad av hennes klackar och ville veta hur man gick i dem.

   Medan barnen var upptagna av Elle, smög jag och Miles iväg för att byta våra julklappar. Det var bäst om ungarna inte såg, barn blir så lätt avundsjuka.  

   ”Här har du, Fingtic.” sa jag och räckte honom mitt paket, inslaget i tidningspapper. Eftersom Miles var Miles, skämdes jag inte över det fattiga inslaget.

   Han gav mig en rektangulärt paket, och sedan öppnade vi. Jag gav till ett glatt rop när jag såg att jag fått ett skissblock. Jag hade velat ha ett, men tyckt att det fanns bättre saker att lägga pengar på.

   Miles såg även glad ut över den kaffemugg han fick av mig, som jag dekorerat med Dropkick Murphys logga. När han fick veta att jag målat det själv såg det ut som om hans ögon höll på att ploppa ut ur sina hålor, vilket fick mig att rodna. Jag vande mig aldrig vid det beröm han alltid överröste mig med.

   Jag hade ett till paket, liggande i fickan. Ämnat åt någon annan. Men jag tvekade hela kvällen inför om jag skulle ge henne den eller inte. Jag ville inte verka fånig, samtidigt som jag ville att hon skulle ha den.

   När Elle gick ut med soporna tog jag chansen och erbjöd mig att följa med henne ut. Hjärtat slog som en trumma mot bröstkorgen hela vägen, mitt huvud skrek att jag bara skulle ge henne den nu, men orden fastande i min strupe och jag visste inte hur jag skulle börja.

   Så lade vi soppåsarna i den stora tunnan och vände för att gå tillbaka, och jag insåg att min chans höll på att försvinna.

   ”Du…” sa jag och stannade, så att hon också gjorde det. Vi stod mittemot varandra nu, ca en halv meter ifrån varandra, och jag insåg att hon var ganska kort. Trots sina klackar var hon ett huvud nedanför mig.

   ”Ja?” sa hon frågande och höjde ett ögonbryn, det med tre ringar i sig.

   ”Ehm…” Jag stack ner handen i fickan och var glad över att mörkret gjorde att hon inte kunde se mina röda kinder. ”Jag hade typ… Ingenting att göra, så jag typ gjorde den här och tänkte att du kanske ville ha den… Om du vill, typ…”

   Fy fan vad löjlig jag lät. Världen största idiot. Jag skulle aldrig ha gjort den där julklappen, än mindre övervägt att ge den till henne.

   Men den känslan försvann när jag täckte över klappen och såg hennes överförtjusta min.

    ”Men gud vad gullig du är!” utbrast hon och såg på det dåligt inslagna presenten som om det vore en guldklimp. ”Vad snällt!”

   En värme flammade upp i hjärtat och spred sig till resten av kroppen. ”Äh, det är inget speciellt.”

   Hon öppnade den och flämtade när hon såg innehållet. Hon tog upp läderarmbanden och granskade den med stora ögon, som fick mig att känna mig väldigt nöjd med mig själv.

   Den var mörkbrun och ca en dm bred. I mitten var den löpte en ljusbrun fläta, och vid sidan om den, i det mörka lädret, hade jag ristat in dödskallar och rosor. Rosorna hade jag sedan färglagt röda och dödskallarna vita.

   ”Gud, var inte den här dyr?” frågade Elle.

   ”Inte särskilt.” sa jag ärligt. ”Alltså, jag har bara köpt lädret. Själva armbaden har jag gjort själv.”

   Hon såg på mig som om jag drev med henne. ”Oj. Du skulle kunna leva på det här, vet du.”

   Jag ryckte på axlarna och njöt över hennes beundran inför armbandet. De där två månaderna det tagit att göra det hade varit värt det. Jag hade egentligen tänkt göra en till Miles också, men insett att lädret inte skulle räcka till. Men jag visste att han fyllde år om två månader, jag kunde ge honom ett då.

   ”Det är jättefint.” sa Elle och beundrade sin vänstra handled där hon knutit fast det. ”Tack så mycket.”

   Hon ställde sig på tå och kramade mig. Jag blev så överväldigad att jag inte hann krama henne tillbaka, innan det var över.

   Hon klagade lite över att hon inte hade något till mig, men när jag väl slätat över det gick vi in igen. Fast för mig kändes det som att jag svävade.

Det syntes att Sofia inte hade kört snöbollskriget ofta. Hon sög.

   Hon var långt ifrån att träffa med sina snöbollar, ibland kom de inte ens halvvägs. Hade jag inte teamat upp med henne, varnat henne varje gång Elle siktade på henne, hade hon varit så körd.

   De gånger då hon inte hann reagera på mina varningar tog jag själv emot snöbollen i hennes ställe (ridderligt av mig va?). Sedan kunde Sofia fungera som distraktion ibland, så att jag kunde träffa av Elle.

   En gång så tog jag tag i Sofias axlar och drog undan henne från ’attacken’, så häftigt att hon tappade balansen. Hon grep med ett rop tag i min krage för att inte falla omkull, och jag höll kvar armarna runt henne för att hon inte skulle ramla. Hon såg på mig och skrattade åt sin klumpighet, men tog inte bort sina armar runt mig. Elektriska stötar for genom min kropp, men stunden avbröts av ett ilsket rop.

   ”Sofia!”

   Hon lösgjorde sig snabbt ifrån mig och såg skamset på den kvinna som kom marscherande mot oss. Jag hade inte sett henne så ofta, men kände genast igen var Sofias mamma.

   Hon hade alldeles för skarpt smink, alldeles för mycket smycken på sig, klackar som inte alls lämpade sig i det här vädret, och hennes ansikte var förvridet i en ogillande grimas.

   ”Vad håller du på med, är du tre eller?” skällde hon. ”Smutsar ner dig själv, vet du vad den där kappan kostar?”

   Sofia gav mig en snabb blick, men jag hann tolka den. Hon skämdes över att jag fick se hennes mamma bete sig såhär.   ”Kan vi prata om det här hemma?” bad hon sin mamma, och gav mig den där snabba blicken igen.

   Nu såg Mrs Ringroad på mig. Hennes ögon var fyllda med (om möjligt) ännu mer ogillande än när Mr Ringroad såg på mig.

   ”God jul, Mrs Ringroad.” hälsade jag med ett falskt leende.

   Hon svarade inte, såg bara på sin dotter igen. ”Vi går.” sa hon kort.

   ”Hejdå Miles.” sa Sofia lågt till mig, innan hon följde efter sig mamma. Det blev tungt i min bröstkorg när jag såg dem. De liknade en fångvaktare som ledde sin förrymda fånge tillbaka till fängelset.

Efter lunchen gick vi hem igen och förberedde för festen på kvällen. Jag och mamma lagade mat, och Elle försökte hjälpa oss i början. Men hon skickades snabbt bort när hon bara förstörde och fick pynta istället.

   Kring fyra kom alla gästerna in och hälsades glatt av min familj. James’ pappa såg precis ut som han gjort på porträttet i garaget. Lite mullig, skallig, med vänliga ögon och en leende mun. Han presenterade sig som Tim.

   Vi gick direkt på middagen som blev trevligare än jag väntat mig. Tim var pratglad av sig, skrattade bullrande till alla skämt och kom med många egna. Elle satt och pratade med Sarah, som inte var ett dugg blyg för henne. Will berättade stolt för mig om när han byggde en snömur för några dagar sedan, som var så stor att man kunde gömma sig bakom dem. I fall man var ett litet barn, i alla fall.

   Våra två familjer passade bra ihop, insåg jag. Det blev aldrig en konstig tystnad, ett tråkigt samtalsämne eller två stycken som inte kom överens. Vi var två familjer som aldrig umgåtts såhär förr, men som från och med den julaftonen skulle vi göra det ofta.

Jag hade bestämt mig för att hinna med en snabb promenad genom byn, innan det var dags för jullunchen hemma hos familjen Garengard. Det var sannerligen en perfekt dag för julafton. Snöflingor föll sakta, som vackra iskristaller som himlen varit god nog att skänka till oss idag. Jag pirrade av lycka inuti, som alltid på julafton. Detta var oslagbart den bästa dagen på hela året, ty den här dagen existerade ingenting annat än vänlighet mot sina medmänniskor.

   Jag hörde skratt och rop, och när jag rundade krönet fick jag syn på källan till dem. Miles hade snöbollkrig med sin syster. De sprang omkring på gatan, cirkulerade runt sin mamma som hela tiden fortsatte framåt, duckade under varandras snöbollar och försökte träffa den andra.

   Jag log när jag såg dem. De kunde förutse den andres rörelser, var som två spegelbilder. Det syntes tydligt att de var syskon som umgåtts mycket med varandra.

   Jag gick närmare och såg dem tydligare. Såret på Miles’ kind, som lyste på hans bleka hud, fick det att hugga till i magen på mig. Det plus det faktum att han fortfarande haltade. Det kändes som mitt fel på något vis. Som om jag borde ha sett till att Em betett sig bättre.

   ”Miss!” ropade Miles retsamt mot sin syster, när han lyckades ducka under snöbollen igen. ”Fan vad dålig du blivit på att kasta!”

   ”Vänta du bara, din uppblåsta idiot.” varande Elle honom och förberedde en ny snöboll.

  Jag skrattade åt dem och var tillräckligt nära för att Miles skulle höra mig och vände ansiktet mot mig. Det lystes upp och jag kände ett rus i magen över det.

   ”Sof…” började han, men avbröt sig när han fick en snöboll över ansiktet. Elle gapskrattade.

   ”Fan vad dåligt du blivit på att ducka!” härmade hon honom. ”Tack för distraktionen, Sofia!”

   ”Ingen orsak!” svarade jag. Jag hade nästan blivit förvånad över att bli tilltalad. Hans syster höll sig nästan undan från mig.

   Jag gick fram till Miles, som fortfarande låg på backen, och fick dåligt samvetet över att jag distraherat honom. Han kanske hade slagit sig?  Tänk om han gjort sig illa, fallit över det skadade benet och…

   ”Är du okej?” frågade jag oroligt och hjälpte honom upp.

   ”Jadå.” sa han avfärdande men jag såg lite smärta i hans ansikte. Jag blev allt bättre på att tyda hans olika miner. Han hade ett väldigt bra pokerface, och att kunna urskilja vad han egenlitgen kände var svårt när han försökte dölja det. Men jag hade lärt mig att titta på hans midnattsblå ögon. Där kunde jag se vad han egentligen menade.

   Jag hade en julklapp till honom. Han hade sagt att han tyckte om Percy Jackson, så jag hade köpt uppföljaren till honom. Men jag var osäker på om jag skulle ge honom den. Gjorde jag det skulle han känna sig tvungen att ge mig någonting i gengäld, och jag visste att pengar var någonting han inte hade just nu.

   Men så sa han: ”Jag har en julklapp åt dig därhemma, hade jag vetat att jag skulle stöta på dig hade jag tagit med den.”

   ”Jag har en till dig också.” log jag. ”Vi får träffas imorgon och byta.”

   ”Det får vi.” log han. Ingen hade ett sådant ärligt och brett leende som Miles. Hela ansiktet formades efter det, han fick två linjer runt munnen, en rynka under varje öga, och ett glitter i blicken.  Hans leende var också snett, han log mer åt vänster sida än höger, och det var fint. Vackert till och med, eftersom det var imperfekt.

   ”Hörru, ska vi avsluta det här någon gång?” ropade Elle en bit bort ifrån, med en redo snöboll.

   ”Är du med?” frågade Miles.

   Jag hade aldrig lekt snöbollskrig förr, när jag var liten hade min mamma förbjudit mig för hon tyckte att det var olämpligt. Ändå tackade jag ja.

Jag vaknade på morgonen med ett lyckorus i magen. Det var julafton. JULAFTON!

   Jag flög upp ur sängen som ett skott och slängde på mig mjukiskläder, sms:ade Tony och Leah god jul och gick ut till köket. Mamma hade förberett världens största frukost, och till min glada överraskning såg jag att Miles hade hjälpt henne.

   Det fanns pannkakor, bacon, ägg, te, kaffe, kakor, nybakad bröd, gröt, flingor, you namne it! De måste ha varit uppe i flera timmar.

   Jag såg lyckligt på Miles, där han plockade fram det sista och önskade mig en god jul. De senaste två åren hade han varit något annan. Någon arg, sur och elak. Nu hade han kommit tillbaka, min bror. Den brodern som skämtade ständigt, som hjälpte till där hemma utan att man behövde be om det, som retades med mig, som var vänlig. Visserligen skrek han fortfarande på nätterna, men på dagarna sken hans leende.

   Vi åt tills vi storknade, sedan öppnade vi julklapparna. Mamma började. Från mig fick hon choklad och från Miles, en skrivbok för sina egna recept. Den första julklapp hon fått från honom sen olyckan.

   Hon tackade oss båda hjärtligt och sedan var det min tur. Jag fick ett par nya örhängen av mamma, och av Miles fick jag Den Ultimata Punkboken. Jag skrek högt när jag såg titeln och kramade honom hårt medan han skrattade åt mig.

   Sedan var det Miles tur, och det var extra speciellt. Jag och mamma hade de senaste åren firat ensamma och gett varandra julklappar. Miles hade inte fått något. Visst hade vi köpt åt honom, men han hade kastat dem i soptunnan utan att öppna dem.

   Av mamma fick han en box med sitt favoritgodis, saltlakris. Av mig fick han tre cd skivor jag bränd själv, med soundtrack från tecknade filmer. Han blev riktigt glad över dem.

   Sedan gick vi ut och planerade att promenera till en snabbmatsrestaurang där vi skulle äta lunch. Tyvärr hade vi inte råd med något bättre, men vi var i alla fall tillsammans.

   Vi snurrade in oss i halsdukar och kappor och begav oss. Snön ramlade ner från himlen, allting glittrade och alla vi mötte hälsade oss god jul.

   Jag gjorde en snöboll av den lilla snön på marken och slungade iväg den på Miles, träffade förstås precis i ansiktet. Jag vek mig av skratt, tills han hämnades med att kasta en på mig med.

   Så var kriget igång. Mamma blev som skyddet, den man gömde sig bakom medan den andra höll en boll i handen och man själv var vapenlös. Vi cirkulerade mot varandra, kastade på varandra, skrattade och blev dyngsura. Precis som när vi var barn. 

Jag fick jobbet på färgfabriken, och började en lördag ca. en vecka efter andelingen till att jag tvingades jobba där.

   En tjock gubbe med stor mustasch välkomnade mig med en grymtning, och visade mig sedan till en liten… typ lastbil? Hur som helst, den var inuti fabriken, liten och orange, och bredvid den fanns en säck och den sån där sopplockare.

   ”Ditt jobb…” sa gubben, ”…är att med de här två…” han visade säck och plockare, ”…plocka upp de flaskor och annat material som har ramlat av bandet ner på golvet. Fattar du?”

   Jag nickade. Fabriken var stor, högljudd och bestod av olika avdelningar. Det som förenade alla avdelningar var det långa rullbandet, som transportade färgflaskorna. Först sattes de ihop, sedan rullade de vidare och fylldes med färg, gas, vad fan vet jag. Sedan lock, etikett, ni fattar.

   ”När påsen är full lägger du den i flaket.” han pekade övertydligt mot lastbilen. ”Sedan kör du lastbilen till garaget, genom den dörren. Du kan väl köra?”

  ”Jodå.” nickade jag.

   ”Bra.” Han kastade grejerna på mig. Inte till mig, på mig. ”Börja. Du har en timmes rast klockan 12, och en fem minuters rast klockan tre.”

   Jag satte in hörlurarna och började plocka. Detta påminde mig mycket om när jag haft samhällstjänst, men då hade jag kunnat prata med James. Här jobbade han nämligen i garaget, så därför kunde vi inte umgås här.

   Jag behöver väl knappast säga att det var ganska långtråkigt. Jag kunde knappt höra musiken p.g.a allt oljud, och folk knuffade mig ständigt när de trängde sig förbi. Det började åter koka inom mig av ilska mot Emmanuel, eftersom att det var hans fel att jag tvingades göra det här.

   Slutligen var det dags att köra bort lastbilen, och när jag kom in i garaget stötte jag lyckligtvis på James.

   ”Hallå där.” log han mot mig. Här inne var det mycket tystare. ”Stanna här, så hjälper jag dig att lasta ur.”

   Vi pratade medan vi kastade säckar i en stor sopcontainer. ”Så det är såhär du får tag på brukarna?” sa jag. ”Du jobbar med att kasta bort dem?”

   ”Jepp.” svarade han. ”Någon samlar upp allt, kör hit, och jag hjälper till att lasta av och köra bort containern. När jag får chansen öppnar jag soppåsen och tar ut de brukar som går att använda.”

   Vi var tysta en liten stund. Dunsarna från säckarna som landade i den stora metallburken ekade i betongbyggnaden.

   ”Hur länge blir du kvar här?” frågade James.

   ”Två månader.” svarade jag. 

”Miles.” sa Sofia på torsdagslunchen, och ställde ner sin bricka vid mitt ensamma bord. ”Jag står inte ut längre med att du ignorerar mig.”

    Jag hade inte ignorerat henne. Eller hade jag? Jag var inte säker, för jag var inte säker på vad jag kände mot henne.

   Jag ville vara arg på henne, men det James berättat i tisdags hade fått mig att tänka. Han hade rätt i att om Emmanuel bett om ursäkt, måste Sofia ha övertygad honom till det. Alltså hade hon konfronterat honom om det, kanske hade de även grälat om det? Alltså, så hade hon inte varit så förlåtande som hon varit först.

    Allt detta hade fått min ilska att rinna av mig, men jag störde mig på att det hade gått så fort för mig. Varför förlät jag henne så enkelt?

   Jag visste svaret på den frågan.

   ”Miles?” upprepade Sofia. Jag hade nästan glömt bort att hon stod där. ”Jag har pratat med Emmanuel, jag insåg att du hade rätt. Jag lät honom komma undan för lätt. Men nu har han bett om ursäkt till James, eller det sa han i alla fall till mig att han hade gjort…”

   ”Han har bett om ursäkt.” bekräftade jag, fortfarande stirrandes i min mat.

   ”Vad bra.” Hon lät märkbart lättad. Sedan var hon tyst en stund, och jag sa ingenting heller.

   ”Snälla förlåt mig.” bad hon lågt. ”Jag står inte ut med att du inte…” Hon avbröt sig, och fortsatte: ”Du är min enda vän.”

   Nu tittade jag upp, förvånat. ”Du har ju tonvis med vänner.”

   ”Jag har inte insett hur falska de är förrän du kom.”

   Det värmde när hon sa så, ända in i benen i min kropp. Jag var hennes enda vän, den enda som förstod henne. Jag kände mig utvalda, speciell.

   ”Vill du sätta dig?” frågade jag, och därmed var hela vår osämja över. Det gick pinsamt fort.

   ”Hur går det i benet?” frågade Sofia oroligt.

   ”Bra.” sa jag som alltid, och den här gången var det nästan sant.

   Vi var tysta en stund, och jag såg att Sofia ville säga något. Hon rörde runt i maten medan hon tog mod till sig. ”Du…” sa hon tillslut med ett stelt tonfall. ”Jag såg dig med den där blondinen, förresten. Hon var ju söt.” Hon sa ordet söt som en förolämpning. ”Vem är hon?”
   ”Va?” sa jag helt borta. ”Vilken blondin?”

   Sofia tittade upp med en irriterad blick. ”Du pratade med henne för några dagar sedan, på kvällen, vid en postlåda. Vem är det, har ni något på gång eller?”

   Det hördes att hon försökte låta mäktat intresserad, men hon lät egentligen sur. Var hon faktiskt svartsjuk? Det fick det att suga till i magen av glädje.

   ”Du menar Lindsay?” insåg jag tillslut.

   ”Lindsay.” Återigen, det där giftiga tonfallet. ”Tycker du om henne?”

   ”Kanske.” sa jag och ville bara se hur hon skulle reagera. ”Jag ska nog ta och bjuda ut henne.”

   Sofia stelnade till. ”Verkar hon inte lite som en bimbo? Är det verkligen din typ?”

   Nu var jag tvungen att skratta åt henne. Hon var faktiskt svartsjuk! Det var positivt. ”Jag driver bara med dig, min flicka.” Hon mjuknade när jag använde hennes gamla smeksnamn. ”Jag avskyr Lindsay. Hon kom och trängde på i måndags, enda andelingen till att jag inte sprang ifrån henne var för att mitt ben är kasst.”

    Hon log. ”Bra. För hon var verkligen inte din typ.”

   Nej. Min typ satt framför mig just nu.  

Jag kände att alla stirrade på min på måndagmorgonen, när jag haltade mig igenom korridoren med ett lysande sår på hakan. Jag stirrade tillbaka på dem, men för ovanlighetens skull fick det inte med att sänka blicken.

   Sofia träffade jag inte förrän jag var på väg till lunchen, och såg henne gå en bit framför mig omringad av billiga vänner.

   Jag ropade på henne och hon snodde runt, och drog märkbart efter andan när hon såg mig. Ett ögonblick trodde jag för att hon kände samma sug i magen som när jag såg henne, men sedan förstod jag att hon fått syn på min käke.

   ”Jag visste inte att du skadade dig.” flämtade hon förskräckt när jag hunnit ikapp. Hennes ’vänner’ hade fortsatt utan henne. ”Är du okej?”

   ”Ja, James med om du undrar.”

   Hon suckade djupt. ”Jag är så ledsen för det där som hände, Miles. Emmanuel… Han trodde att du skämtade. Han visste inte…”

   Jag stirrade chockerad på henne. ”Försvarar du honom? Allvarligt?”

  Sofia kröp ihop under min ilska.  ”Miles…” sa hon svagt.

   ”Han dödade nästan James!” skrek jag ut och struntande fullständigt i att alla i närheten vände sig om mot oss.

   ”Jag vet.” sa hon. ”Förlåt, jag menade inte så… Det Emmanuel gjorde var fel. Dumt.”

   Jag granskade hennes ansikte, som jag lärt mig bättre än min egen hand. ”Men du är inte arg på honom. Du har förlåtit honom.”

   Hon stirrade ner i marken. ”Han är väldigt ångerfull för det han gjorde. Jag ser det på honom, även om han inte säger det rätt ut.”

   ”Ånger räcker inte.” väste jag fram. Det kändes som att jag kokade inuti. Efter det här hade jag trott, tagit för givet, att Sofia åtminstone skulle känna lite förakt för Emmanuel. Någonting negativt. Men nej. Han ångrade sig ju, så då är allting okej.

   ”Miles, jag vet att du är arg.” sa Sofia med en vädjande röst. ”Jag förstår det helt. Och jag ska övertala Emmanuel att betala skadeståndet, du ska få se att han…”

   ”Det här handlar inte om skadeståndet, Sofia!” avbröt jag henne. Hon ryckte till när jag skrek åt henne, men det ville jag inte bry mig om just nu. Jag ville inte ångra att jag sårade henne, jag ville vara arg på henne. ”Det handlar om att du fortfarande försvarar honom. Vad ska behöva hända innan du inser hans sanna jag?”

   ”Du känner honom inte.” sa Sofia plågat. Hon slets itu just nu. Hon ville hålla med mig, samtidigt som hon stod på hans sida.

   ”Jag känner honom väl nog.” svarade jag.

   ”Miles…” började hon igen.

   ”Nej.” sa jag bestämt och vände mig bort. ”Låt mig va.” Jag började skynda mig därifrån, lite väl fort för det skadade benet som vek sig så att jag ramlade ner i snön. Jag kände att alla stirrade på mig och blev för ovanlighetens skulle generad, samtidigt som jag fortfarande kokade. Jag försökte resa mig upp men benet ville inte lyda mig. Fan vad det gjorde ont.

   Någon tog tag under min arm och jag började skaka bort Sofia, tills jag upptäckte att det var Tony som hjälpte mig upp.

   Han stod med Elle och var nog en av de många som sett oss gräla. När jag väl stod upp igen gav jag honom en tacksam nick och såg mig omkring. Alla stirrade på mig, hade sett mitt förnedrande fall, och nu när jag såg tillbaka tittade de skyggt undan. Alla utom Sofia. När jag mötte hennes ögon var det jag som tittade bort.