Fingtic's

”Du måste låta oss betala häften av skadeståndet.” insisterade James.

   ”Nej.” svarade jag envist. Det var eftermiddag, dagen efter det stora dramat. Det var en lördag, så ingen skola. Ingen Sofia än.

   ”Men det var ju jag som glömde min väska i skolan- annars hade du aldrig behövt ta dig igenom den där dörren från första början.”

   ”Nej, James.” upprepade jag bestämt. ”Det var Emmanuel-jävelns fel.”

   Vi satt tysta efter det. Det var morgon, solen letade sig fortarande upp, och vi satt ovanpå tunneln till det fattiga området. Snön glittrade nedanför oss och det var kallt i luften, men det skulle bli varmt när solen väl var uppe. Jag hade tagit med mig cola till oss båda, som nästan var uppdrucken nu.

   ”Hur är det med såren?”

   Det sved fortfarande som fan, och verkade bara ha blivit värre under natten. Jag kunde inte gå ordentligt med mitt skadade ben, men vägrade hoppa fram på kryckor. Istället fick jag långsamt halta mig fram, vilket egentligen var lika förnedrande.

   ”Det är lugnt. Hoppas bara det inte blir ett ärr i facet, det har jag ingen lust med.”

   James skrattade lågt åt min sista mening och tog en till klunk av sin cola.

   Egentligen var det här ganska soft. Bara sitta och hänga, helt tyst omkring och titta på den fascinerande soluppgången.

   ”Hur är det med dig då? Och lungorna?” frågade jag.

   ”Lugnt.” ekade han mig. ”Det gick över när jag fick min drog.”

   Min cola var slut och det pirrade i fingrarna efter en cigg. Men även om jag haft en på mig skulle jag aldrig röka i närheten av James efter igår. Faktum är att jag sällan rökte nuförtiden.

   ”Finns det något jobb över på fabriken?” frågade jag. ”Bara tillfälligt?”

   ”En tjej har faktiskt nyss fått mammaledigt.” Han sneglade på mig. ”Hurså?”

   ”Jag tänker inte låta morsan betala skadestånden heller.”

   ”Du tjänar inte ihop 1000 på en dag, vet du.” sa James.

   ”Nej, men om hon betalar den nu kan jag betala tillbaka henne bitvis.” förklarade jag min tanke.

   ”Jag kan fixa ansökningspapperen. Men eftersom du fortfarande går i skolan kommer de kolla upp dina betyg.”

   Jag grimaserade. ”Lägg in ett gott ord för mig, i alla fall. Kanske hjälper. Kommer de titta på polisregistret också? I så fall är jag körd.”

   James skrattade igen. ”Är den lång?”

   ”Du vill inte veta.” sa jag och instämde i skrattet. ”Caféet öppnar snart, hjälper du mig upp?”

Jag förstod varför de flesta var där, i kontoret i skolan. Mr Willburg, samma snut som förhört mig när jag stulit bilen, var förstås där. Och sedan rektorn, det var ju hans skola jag sabborerat. Men varför behövde Mr Baun vara där?

   ”Men jag slog sönder dörren därför att…”

   ”… unge Mr Baun vägrade släppa in er, ja, vi har hört det.” sa Mr Willburg.

   ”Den jäveln tvingade mig till det!” försvarade jag mig.

   Mr Baun, som förresten var överviktig, hade ett fläskigt ansikte och var allmänt ful, vände sina ilska små ögon mot mig. ”Våga inte tala så om min son, din underlägsna lilla…”

   ”Mr Baun.” hejdade snuten honom, innan han vände sig mot mig igen. ”För min del vill jag säga att jag tycker att du handlade rätt, Miles. Vi har hört med sjukpersonlen som tog hand om Mr Quinstone, och du räddade hans liv genom att få tag på den där inhalatorn.”

   ”Handlade rätt, skämtar ni med mig?” utbrast Mr Baun. ”Han förstörde skolans egendom! Han skadade min son!”

   ”Efter vad jag har hört så fick unge Mr Baun tre små sår, som var en cm långa och knapp en millimeter djupa.” sa Willburg med en menande blick på Emmanuels pappa. Jag gillande den här snuten skarpt. ”Inte så mycket att klaga över. Men hur gick det för dig, Fingtic? Du ser ut att vara lite mer illa däran.”

   Jag hade skadat mig när jag tagit mig igenom den trasiga dörren. Ett sår på benet, som var en cm djup och en dm långt. Tre stycken på armarna, som var mindre djupa än det på benet, och en på käken som var en halv cm djupt. De sved men jag sa att jag mådde fint.

   ”Vi har kontaktat din mamma.” sa Willburg. ”Hon kommer…”

   När man talar om trollen, så kom min mamma in i rummet just då. Jag föreredde mig skamset på en utskällning, men hon såg bara förskräckt ut när hon såg mig.

   ”Herregud, Miles!” utbrast hon som skyndade fram för att undersöka såret på min käke. ”Mår du bra? Polisen berättade allt för mig, och det är okej. Jag klandrar dig inte, jag förstår att du var tvungen.”

   En tung last lättade från axlarna. Jag hade förberett mig på att hon var rasande och ledsen för att jag inte skött mig, men hon förstod. Hon förstod att jag varit tvungen.

   ”Jag förstår också.” sa Willburg. ”Faktiskt så räddade han Mr Quinstone’s liv. Men det ändrar inte det faktum att han slog sönder dörren, och det betyder att enligt lagen måste han betala skadestånd. 1000 dollar, mer exakt.”

   ”1000?!” halvt skrek jag. ”För en dörr?!”

   ”En tjock glasdörr med säkerhetslås.” rättade rektorn.

   ”Borde inte den summan delas mellan oss och Baun?” frågade mamma. ”Det var ju unge Mr Baun som tvingade fram Miles’ agerande, eller hur?”

   ”Skulle vi betala för någonting som er son slagit sönder?!” utbrast Mr Baun upprört. ”Jag tror inte det!”

   ”Men är det inte mer än rätt att…” sa mamma, men avbröts av Willburg.

  ”Han har ingen skyldighet till det.” sa han bistert. ”Såvida inte Baun vill betala i alla fall?”

   ”Verkligen inte!” fnös Baun.

   Jag knöt nävarna i ett försökt att hindra min ilska. Mamma gav honom en arg blick, och vände sig sedan bort från honom som om han inte förtjänade hennes uppmärksamhet längre. ”Kan vi gå, konstapeln? Jag vill se hur James mår.”

   ”Självklart.” sa Mr Willburg. ”Räkningen kommer i brevlådan. Men ingen annat straff kommer att utdelas.”

   ”Tack.” sa jag till honom. Jag visste nog att jag hade kunnat få samhällstjänst för det här.

   I bilen på väg till sjukhuset James hade åkt till, sa jag till mamma: ”Förlåt, mamma, jag menade inte! Jag hade panik, James satt och flämtade efter luft och den där Emmanuel…”

   ”Det är okej.” sa min mamma mjukt. ”Jag tycker inte att du har gjort något fel. Som han sa, du räddade livet på James. Jag är arg på Baun, en äldre och den yngre.”

   Jag såg på min ,amma och min bröstkorg svällde över av värme och tacksamhet. Jag tog hennes hand och höll den en stund, precis som jag brukade göra förr. 

Jag satt och skrev klart en uppsats när James kom gående genom skolkorridoren. Vi hade kommit överens om att han skulle komma hit, innan vi tillsammans gick till en snabbmatsrestaurang och åt.

   ”Nämen, Fingtic.” sa James förvånat när han kikat på min skärm. ”Är det där verkligen plugg?” Han satte sig ner och lade ifrån sig väskan.

   ”Tro det eller ej, men jag har börjat ta skolan seriöst” sa jag.

   Han nickade. ”Imponerande.”

   Jag avslutade, skickade iväg uppsatsen och så gick vi. Vi vägen ut passerade vi ett par rökare. Jag tittade oroligt på James, men hans astma verkade hålla sig undan. Men när vi väl kom ut gick ännu en rökare förbi, och då slog det till.

   James andning blev hes och raspig. Han tog sig om halsen och hans hand sökte sig mot höften, men fann bara luft. Hans ögon spärrades upp.

   ”Min väska.” sa han hest. ”Min väska, med min inhalator, jag glömde den där inne.”

   ”Jag hämtar den!” sa jag snabbt och rusade mot ingången.

   När jag var några meter ifrån den dök Emmanuel upp innanför dörren. Han stängde den och låste.

   ”Öppna!” ropade jag. ”Min vän har glömt sin inhalator därinne!”

   ”Bara elevrådets medlemmar får vara på skolan just nu.” hånlog Emmanuel genom glasdörren.

   ”Men hör du inte?!” skrek jag. ”Min vän har fått en astmaattack, släpp in mig!”

   ”En astmaattack, jo säkert.” log Emmanuel.

   Jag skakade i hela kroppen, om det var av ilska eller rädsla visste jag inte. James hade berättat om sin astma. Om den väl slog till kunde han kvävas om han inte fick sin medicin fort. Jag dunkade hårt på dörren. ”Öppna, din jävel!”

   James kom fram bakom hörnet, halv ihopkrupen. Hans andning var till och med värre än förut. ”911.” andades han fram.

   Jag flippade upp mobilen samtidigt som jag sprang bort till de andra dörrarna och försökte komma in där. Men de var låsta och ingen kom när jag ropade.

   De jag pratade med i telefonen lovade att skicka en ambulans omedelbart, men sjukhuset var en mil bort. De skulle inte hinna i hit i tid och James andning blev allt hesare.

   Jag dunkade på glasdörren, där Emmanuel fortfarande stod. Han log. ”Bra skådespeleri. Men mig lurar ni inte.”

   ”Din jävla kuksugande…” sedan fortsatte jag med fler, lite grövre svordomar. ”Öppna!”

   Han log bara fortfarande. Jag såg mig omkring, med hjärtat hamrande i panik och tankarna rusande. Det fanns en cykel inte långt bort därifrån vi stod. Desperat lyfte jag upp den och tog sats mot dörren. Emmanuel fattade vad jag tänkte göra och hann precis flytta på sig innan jag kraschade cykeln genom dörren.

   Glasbitar flög åt alla håll och jag tror att jag skar mig lite, men det betydde ingenting. Jag hoppade in genom dörren och sprang allt jag hade genom korridorerna. Jag tror nästan att jag aldrig varit så rädd förr. Nästan.

   Jag fick tag i väskan och rusade tillbaka till James. På vägen ut genom den krossade glasdörren fick jag en glimt av Emmanuels min. Den var skärrad och chockad, han hade äntligen förstått att vi menade allvar.

   Jag rotade fram den där inhalatorn och tryckte den i nedliggande James´ hand. Han kastade sig över den och sög in dess innehåll. De första sekunderna kändes det som allt stod stilla; Jag stirrade på James, James använde inhalatorn, men hans andning blev inte bättre.

   Så började det långsamt släppa. Först blev hans andetag bara mindre hesa, sedan försvann hesheten helt tillsammans med mitt adrenalin. Men han verkade fortfarande helt utpumpad och tog sig om halsen.

    ”Du.” Jag reste mig upp och vände mig mot Emmanuel, som fortfarande var fastfrysen. Nu när paniken var borta fanns bara ilska kvar, och den brände i hela min kropp. ”Du kunde ha dödat honom, din…”

   ”Vad är det som händer här?” En lärare, en liten tant, kom runt hörnet. Hennes ögon höll på att ploppa ut ur sina hålor när hon såg dörren. ”Vad…?”

   Jag suckade. Detta skulle inte se bra ut för mig. Men James hade klarat sig och det var det som betydde något.

   Jag såg på Emmanuel igen och det var från och med den stunden som jag började hata honom. Innan dess hade jag bara ogillat honom, samt varit svartsjuk på honom. Men från och med den stunden, från och med det som kunde ha hänt James p.g.a honom, hatade jag honom.

   Svart, okontrollerat, hat.

”Du vet väl att du kan berätta allt för mig, Miles?”

   ”Och du för mig, Sofia.”

   Det var sen kväll och vi var i det stora trädet. Vi hade lyckats lägga oss ner på grenarna så att de bildade en mjuk bädd, med ansiktena mot den mörkblåa himlen och bara någon decimeter ifrån varandra. Sofia hade det varmt i sin tjocka yllekappa, men jag huttrade lätt i läderjackan. Men jag stod gärna ut med kylan om det innebar att jag fick vara med Sofia.

   ”Berätta en hemlighet för mig.” bad Sofia. ”Något du inte berättat någon förr.”

   Jag visste att hon inte syftade på den hemligheten, och därför kände jag mig trygg i situationen. ”Du först.”

   ”Okej.” Hon trummade med fingret medan hon tänkte. ”Jag tyckte inte om Emmanuel när jag var liten.”

   ”Va?” skrattade jag, väldigt road av tanken. 

   ”Jag avskydde honom!” utbrast hon, nu även hon skrattande. ”Han var dryg, och lät mig aldrig avsluta mina meningar. Men han tog till sig kring 10 års åldern, och blev trevlig.”

   ”Det var väl då han upptäckte hur vacker du är.” slank ur mig.

   ”Sluta!” skrattade Sofia generad. ”Det är din tur nu.”

   ”Hm.” Jag stirrade upp i den blåa skyn, som sakta blev svart. ”Jag har varit ihop med tre tjejer men jag har aldrig varit kär i nån av dem.”

   Jag ville inte se Sofias reaktion när hon hörde det. Men hennes röst lät bara stilla när hon frågade: ”Varför var du i sådana fall tillsammans med dem?”

   ”Äh, du vet.” Jag ryckte på axlarna så gott det gick när jag låg ner. ”Hånglet typ.”

   ”Åh.” Hon lät besvärad. ”Var de kära i dig då?” Nu lät hon ogillande. Tyckte inte om tanken på att jag hade utnyttjat dem.

   ”Nej. De tyckte jag var snygg och att jag var frikostlig nog med cigg.”

   ”Hm.” När jag hördes hennes förakt över mitt beteende skämdes jag, samtidigt som jag inte velat hemlighetshålla det.

   ”Jag är stolt över att du inte är sån längre.” sa hon sedan, nu med sin mjuka, fina röst igen.

   Jag hasade mig upp på armbågarna så att hela trädet knakade, så att jag kunde se ner på hennes ansikte. ”Tack.”

   Då insåg jag hur nära jag var henne. Våra ansikten var bara ett par decimeter ifrån varandra.

   Jag fick en stark lust att kyssa henne, så stark att jag nästan inte kunde kontrollera mig. Hennes närhet, hennes glittrade ögon och spända min, nästan som om hon väntade sig att jag skulle trycka mina läppar mot hennes, var nästan för mycket.

   Men vår första kyss skulle inte komma än. Jag skulle kyssa henne en dag, det jag hade sagt till mig själv. Men inte idag, inte nu. Jag hade en känsla av att hon bara skulle bli arg, så jag lät bli. La mig ner igen och stirrade upp i himlen, försökte ignorerade min bultande puls.

   Sofia harkade sig. ”Kolla, den första stjärnan. Önska dig någonting.”

   Jag fick syn på den och slogs av hur vacker den var. Den där ensamma stjärnan, högt uppe i skyn. Så lysande mot den svarta bakgrunden. Jag har inte tittat på stjärnorna på två år, för det får mig alltid att minnas och det gör så ont.

  Men Sofias närhet botade den smärtan. Hon tog bort den helt, och tillät mig istället att njuta av stjärnas skönhet.

   ”Jag tror inte på sånt.” sa jag efter en stund, till Sofias uttalande.

   ”Du tycker om disney men tror inte på att önska till en stjärna? Skandalöst, Miles.” sa hon skämtsamt. ”Jag tänker önska i alla fall.”

   Så blundade hon i några sekunder och jag vred på huvudet för att titta på henne. Jag undrade allt vad hon önskade sig.

Vi stod i en affär och tittade på böcker, och jag funderade på en sak. På en sak som jag funderat länge på, och undrat om jag ska konfrontera Sofia med det.

   Jag bestämde mig tillslut för att köra. Även om hon kanske skulle bli sårad. ”Du Sofia… Det är en sak jag måste säga till dig.”

   ”Vaddå?” undrade hon medan hon läste baksidan av en tjock bok.

   ”Jag tycker att du borde sluta be om ursäkt för att du är smart.” sa jag rätt ut.

   Hon såg förvirrat ut. ”Jag förstår inte.”

   ”När du svarar på en fråga i klassrummet…” började jag förklara. ”…börjar du med ’jag tror att’. Men jag vet att du inte tror, du vet att svaret är rätt. Varför låtsas vara tveksam?”

   ”Jag låtsas inte vara tveksam.” försvarade hon sig. ”Jag… Jag vill bara inte bli uppfattad som en besserwisser.”

   ”Det blir du inte heller.” sa jag och böjde mig ner så att hon var tvungen att möta min blick. ”Du behöver inte dölja att du är supersmart, du borde vara stolt över det istället! Visa upp det!” Jag viftade demonsterande med armarna.

   Sofia log åt mig, charmad. ”Tack. Det är bara det…” Hennes leende dog. ”Jag vill inte att andra ska tycka illa om mig.”

   ”Du ska skita i vad andra tycker.” sa jag. ”Var dig själv, utan att försöka dämpa ner på någon del av din personlighet. Gör så, och de som inte tycker om det… Tja, det är deras  förlust.”

   ”Faktiskt.” sa Sofia eftertänksamt. ”Varför låtsas tveka när jag svarar? Jag kan det ju! Och varför ska jag anstränga mig för att få andra att tycka om mig? Om de ändå inte kan tycka om mig för den jag är, är de inget att ha som vänner.” Hon hade fått en glöd i sin blick som jag bara älskade. Det var förtrollande att se. ”Du har rätt, Miles. Du har så rätt.”

Slutligen hittade jag en bok till mamma, där man kunde skriva in sina egna recept, och till Elle köpte jag ännu en bok som hette Den Ultimata Punkboken. Den skulle hon gilla. Jag och James hade också kommit överens om att köpa en liten julklapp till varandra, en som kostade lite. Så till honom hade jag införskaffat ett kasst skissblock.

   ”Helt otroligt.” sa Sofia när vi satt i bilen på väg hem. ”Jag brukar behöva åka minst tre gånger in till stan för att hinna köpa allt, men den här gången har jag köpt allting! Bara nu!”

   ”Det är helt tack vare mig.” sa jag skämtsamt.

   ”Det kanske är det.” sa hon. ”Vi borde göra det här till en tradition, att julshoppa tillsammans.”

   ”Gärna för mig.” 

Elle och Tony hade haft sykväll, och därför hade jag förutsatt att det skulle bli jättesvårt för mig att sova. Men överraskande nog hade hackandet från symarksinen fungerat som ett sövande ljud och jag hade sovit utan mardrömmar.

   Klockan tio gick jag upp och såg till min förvåning att Elle och Tony satt och såg Tv i soffan, med varsin kaffekopp.

   ”Redan uppe?” frågade jag. Jag som trodde att de skulle vara vakna till sex, och sova till ett. ”När gick ni i säng?”

   ”Vi har inte gått i säng än.” svarade Elle.

    Det förklarade allt. ”Blev någonting sytt då?”

   ”Jag har gjort en klänning, den står i mitt rum.” berättade Elle. Medan jag gick in dit för att titta på den fortsatte hon: ”Jag är inte alls nöjd med den, jag funderar på att sprätta upp allt…”

   Den svarta styggelsen på hennes säng var verkligen inte vacker. ”Ja, det borde du göra.”

   ”Miles!” utbrast Elle sårat. ”Vad taskig du är!”

   Jag tittade förvirrat på henne. ”Men du sa ju själv att du ville sprätta upp den.”

   ”Men jag tycker inte att den är så dålig, jag bara överdrev så att du skulle säga att den inte alls var ful. Åh…” Hon reste sig klagande och gick fram till klänningen. ”Nu måste jag ju sprätta upp den i alla fall. Tack så mycket, Miles.”

    Jag gjorde den gest mot Tony som om jag ströp mig själv. Han bara skrattade åt mig och sa: ”Du borde lära dig att tolka tjejer.”

   ”Det verkar vara alldeles för komplicerat för mig.”

James hade bjudit över mig på lunch hos honom idag, så jag skulle äntligen få se hur han bodde. Jag fick ta en omväg dit, eftersom jag såg Emmanuel och Sofia gå hand i hand emot mig. Att se dem fick det att knyta sig i mig, så jag fick sno om och ta en annan väg.

    Slutligen kom jag till tunneln där jag och James först träffats, på samhällstjänsten. Alla spår efter lejonen var helt försvunna och tanken på det gjorde mig förbannad. Kunde inte snuten se skillnaden mellan klotter och konst? Lejonen borde ha fått vara kvar.

   Det var inte svårt att hitta till rätt hus. I för sig såg alla likadana ut: Vit färg som flagnat ordentligt och döda gräsmattor. Men på en av de där gräsmattorna lekte Wilbur och Sarah, försökte bygga en snögubbe av den lilla snön som fanns på marken.

   ”Miles!” ropade Wilbur glatt. Sedan sprang han in i huset, skrikandes: ”Miles är här, Miles är här!”

   ”Hej Sarah.” hälsade jag på hon som stod kvar.

   Jag fick ett blygt hej till svar.

   ”Vilken fin snögubbe.” sa jag om de grästäckta klumparna de rullat ihop.

   ”Tack.” mumlade hon generat.

   James kom ut ur huset. Hans hår var ju på så sätt att han hade rakat sig på sidorna, och längs huvudet gick en rand med svart, långt hår. De dagar han inte orkade fixa tuppkammen flätade han det håret istället. Det hade han gjort idag.

   ”Fingtic!” hälsade han mig. ”Du är fem minuter sen, men det var bra för jag blev nyss klar med lunchen. Jag hoppas att du gillar pannkakor.”

Köket var litet och enkelt, som resten av huset. Tapeten var ljusbrun, golvet var ljusbrunt och allt det andra var orange, pissgult eller mörkbrunt. Ärligt talat var det rätt fult, vilket förvånade mig med tanke på hur bra James var med färgburkarna.

   ”Varför har du inte gjort några graffitimålningar på väggarna? Vore inte det coolt?” frågade jag.

   ”Jag vill inget hellre. Hela husets inredning är så jävla ful att jag helst bara vill bränna större delen av det.” Barnen hade gått ut igen, så vi kunde ta till svordomar. ”Men vi kan inte slösa pengar på nya möbler och jag får inte måla väggarna.”

   ”För din pappa?” Den mystiska pappan som jag aldrig träffat, eftersom han jobbade jämt och ständigt.

   ”Nej, för Mr Baun.”

   ”Baun?” Det var det Emmanuel hette i efternamn. ”Farsan till Emmanuel Baun?”

   ”Japp. Mr Baun äger ju typ halva staden.”

   ”Så ni hyr huset av honom?” Det tyckte jag inte om. Även om jag aldrig träffat Emmanuels pappa var jag säker på att äpplet inte fallit långt ifrån trädet.

   ”Precis som alla andra i det här kvarteret. Ingen av oss har råd att köpa det hus vi bor i. Hursomhelst, Baun ville inte att jag skulle ’klottra på väggarna’, som han kallade det. Men han lät mig måla i garaget, om jag lovade att tvätta bort det om han skulle bestämma sig för att slänga ut oss.”

   ”Får jag se det du har gjort i garaget?” frågade jag, sedan satte vi av dit.

   Det var ett litet garage, som var fullt med grejer så att det inte fanns en chans att bilen skulle rymmas. Varenda vägg, till och med bitar av taket, var täckta av fantastiska graffitimålningar. Det som stal min uppmärksamhet var en bild av James, hans syskon och en bredare man som måste vara hans pappa. Porträtten var makalöst bra och i naturlig storlek, dessutom.

   ”Du skulle kunna tjäna miljoner på det här.” sa jag.

   Han fnös åt mig. ”Säkert. För lejona som jag gjorde på tunneln var ju så uppskattade.”

   ”De hade blivit det, om inte de där snutarna hade lagt sig i.”

   Vi var tysta en liten stund, innan jag frågade vidare: ”Kan Mr Baun bara kasta ut er om han vill?”

    ”Absolut.” sa James bittert. ”Han har gjort det förr, med andra. Så fort det kommer någon som är redo att betala en högre hyra, får de som redan bor där minsann skaffa sig en ny bostad. Men jag är inte så orolig för vår skull.” Han ryckte på axlarna. ”Ingen vill ha det här huset, så chansen att någon skulle försöka bjuda på den är liten.”

   ”Det är fel att folk kan göra så.” sa jag argt. ”Bara för att man har pengar ger det inte en rätt att göra som man vill.”

   ”Säg det till Mr Baun. Eller Mr Ringroad, för den delen.” lade han till. ”De två beter sig som om de vore kungar.”

   ”Det är svårt att tro att Sofia är dottern till någon som Mr Ringroad.” sa jag, och kunde inte låta bli att känna en liten rusning i kroppen när jag sa hennes namn.

   ”Hur går det med er två, föresten?” bytte James ämne.

   Jag försökte se obrydd ut. ”Vaddå?”

   ”Men kom igen Fingtic, halva byn vet hur du känner för henne.”

   Gör de? Kinderna brände vid tanken. Fy fan vad hemsk, var min första tanke. Sedan undrade jag: ingick Sofia i den halvan?

   ”Det går ingenvart. Men jag tänker inte ge upp.”

   ”Det låter bra.” sa James, men utan större övertygelse. Nästan som om han tänkte att jag lika gärna kunde ge upp.

   ”Hur går det med dig då?” vände jag frågan mot honom, med en liten utmanande ton. ”Med brudarna? Finns det någon?”

   ”Nej.” sa han, men rodnande samtidigt. Ha, lögnare.  

Ljudet av mitt eget skrik fick mig att inse att jag inte längre var under ytan. Vattnet hade sköljts undan med mardrömmen och det fanns ingen annan i mitt sovrum utom jag.

   Jag svepte in mig i täcket, stirrade ut genom fönstret och försökte lugna ner andingen. Lungorna verkade inte fatta att det fanns gott om luft här, att det fanns ingen andeldning till att stressa.

   Efter en stund försökte jag somna om, men som jag väntat mig var det omöjligt nu. Jag började fundera på vilken film jag skulle se medan jag tittade ut genom fönstret. Gud vad varmt det var här inne. En liten kvällspromenad skulle väl inte skada? Det var ju inte så att det fanns några kidnappare i Redleave, direkt.

   Jag klättrade ut genom fönstret. Natten var härligt kall och gatorna, förstås, tomma. Jag fann det lugnande och de upprörda känslorna inombords stillnade. Jag styrde emot Sofias hus, med en märklig inbillning om att hon skulle vara vaken vid den här tiden. Men självklart var det släckt i hennes fönster.

    Hon hade pekat ut vilket som var hennes för mig en gång, och jag kom ihåg det så tydligt därför att jag noterat det enorma pilträdet som växte utanför det. Det växte intill huset, så pass tätt att man genom den kunde klättra ut genom fönstret vidare till marken. Precis som jag hade det.

   Nu gick jag fram till det där trädet och började klättra uppför det. En röst i mitt huvud sa att jag var galen och att hennes pappa skulle komma utrusandes och knäppa mig. Först avfärdade jag den, men sedan blev jag lite orolig angående det där med pappan. Tänkt om Mr Ringroad såg mig klättra här, trodde att jag var en inbrottstjuv och tog fram hagelgeväret? Det kunde faktiskt hända.

   Men nu var jag ändå halvvägs, så då var det lika bra att klättra upp till fönstret. Det var ett stort fönster, med blåa gardiner och lika blåa väggar i rummet innanför. I en stor, puffig säng låg en liten figur under ett duntäcke. Bara trassliga lockar syntes, men det var definitivt Sofia.

   Ett leende letade sig fram över mina läppar när jag såg henne, och jag knackade på fönstret. Figuren i sängen rörde sig, men vaknade inte. Jag knackade hårdare och fortsatte tills Sofia lyft på huvudet och tittat mot mig. Hon dolde ett skrik med handen, flög upp ur sängen och krånglade på sig en morgonrock.

   Sedan hivade hon upp fönstret.

   ”Miles, vad i hela friden…?” utbrast hon.

   ”Hej på dig med.” svarade jag.

   ”Vad håller du på med?” frågade Sofia.

   ”Jag satt och tänkte…” sa jag med ironisk röst. ”… på Twilight. Du vet killen där, Edward, han klättrar in genom Bellas fönster på natten och i slutet hon blir helt galen i honom, så jag tänkte, funkar det för honom kan det väl funka för mig?”  

   Hon log åt mig. ”Allvarligt, vad gör du här?”

   ”Kan du inte bara låta mig komma in, jag fryser.”

   Hon steg åt sidan och jag hoppade in, kände mig lika smidig som… någonting osmidigt. Sedan tog jag mig en ordentlig titt på rummet.

   Det var fem gånger så stort som mitt. På den högra sidan fanns sängen, en gigantisk garderob och spegel bredvid, plus hela tre bokhyllor som var sprängdfyllda med filmer och böcker. På den vänstra sidan fanns ett vitt skrivbord med en Macdator samt en vas med rosor, och på en liten byrå fanns en enorm jordglob och ett akvarium med färglada fiskar.  Det fanns även en soffa med en stor tv.

    På väggen var en superstor svart cirkel målad, och i cirkeln fanns vita prickar. Först undrade jag om det var något djupt, abstrakt konstverk, men sedan kände jag igen Karlavagnen och förstod att det var en stjärnkarta, fast utan de linjer som brukar vara utritade mellan stjärnorna.

   ”Cool karta.” påpekade jag.

    Hon såg förvånat på mig.

   ”Det är väl en stjärnkarta?” frågade jag, plötsligt osäker.

   ”Jo, ja… Men…” Hon log åt sitt eget stammande. ”Ingen har sett det förut, de har alltid trott att jag målade något som jag tyckte vad snyggt. Det var bara jag som visste vad det egentligen var…”

   ”Jag lovar att inte berätta för något.” sa jag i en överdrivet högtidlig röst.

   Hon gav mig bara en road blick. ”Ärsh, glöm det. Vad gör du här egentligen?”

   ”Kan inte sova. Det är inte lite böcker du har där. Eller filmer. Och alla sorterade i bokstavsordning, såklart.”

   ”Disneyfilmerna är i kronologisk ordning, faktiskt.” rättade hon med ett retsamt leende.

   Jag skrattade till. Mardrömmen var ett minne blott när jag såg på henne.

   ”Du… när du ändå är här.” Hon gick fram till skrivbordet och tog ut en bok ur lådan. ”Här, jag tror att du kommer gilla den.”

   ”Percy Jackson.” läste jag på titeln. ”Du vet att jag inte kan ta emot den.”

   ”Du måste, annars…” Hon letade efter något att säga. ”…mördar jag dig!”

   Jag skrattade igen men tystnade snabbt när jag kom ihåg hennes föräldrar. Jag är fortfarande ganska säker på att hennes pappa har ett hagelgevär.

   ”Vet du vad, det har gjorts en film på den där boken.” Hon började leta i hyllan. ”Låt oss se början på den, så får du en uppfattning om vad den handlar om.”

   ”Om du insisterar.” sa jag med en likgiltig min, men inombords bubblade jag.

   Vi satte oss i soffan, bara någon halvmeter ifrån varandra, och filmen började spelas. Vi hade sagt att vi bara skulle se början, men jag visste att vi skulle se hela. Även om filmen var förutsägbar var den rätt bra.

   Mot mitten började Sofia slockna. Hennes kropp sjönk ihop steg för steg och plötsligt lutade hon huvudet mot min axel. Jag stelnade till. Hon hade nog aldrig varit så här nära mig förut, under en längre tid. Hennes hår luktade av hennes schampo och några vildare lockar kittlade mig i näsan. Jag strök bort dem, försiktigt för att inte väcka henne.

   Det sprakade inom mig att ha henne så nära, en löjlig hissande känsla som helt enkelt gjorde mig överlycklig. Jag tog ett djupt andetag och låtsades bara för en farlig sekund att Sofia var min flickvän, att hon lutade sig mot mig för att hon ville vara nära mig. Tanken var svindlande, men så kom verkligheten ikapp och jag kände mig genast nedstämd.

   Sluta, sa jag till mig själv. Njut av det här ögonblicket.

   Så då gjorde jag det, tills filmen var slut. Nu när Sofia var så nära hade jag svårt att koncentrera mig på filmen, men det kanske bara var bra. Då spoilade den inte boken.

   När eftertexterna började rulla lyfte jag försiktigt upp Sofia och bar henne till sängen. Det är inte så lätt som det ser ut i alla filmer, tjejer är inte lätta som fjädrar (de är ju människor, det är bara naturligt att de väger något). Eller så är det jag som är svag.

   Just när jag hade grabbat boken och skulle försvinna ut genom fönstret igen, mumlade Sofia: ”Miles?”

   ”Ja?”

   ”Vem är jag?”

   Jag stängde fönstret som jag hade öppnat. ”Hur menar du?”

   ”Alla karaktärer i alla berättelser har sådana starka personligheter. Mulan är smart, Belle är modig, Rapunzel är sprallig… Vad är Sofia? Jag kan inte riktigt svara på det, och det får mig att känna mig så… tom. Liksom, visst, jag är duktig i skolan. Jag har fina kläder, en fin familj, och är snäll och artig. Men vem är jag? Jag har ingen personlighet. Jag är som Snövit, allt jag duger till är att baka krusbärspaj till dvärgarna…”

   ”Sofia, Sofia.” avbröt jag henne och gick fram till hennes säng. Jag satte mig på knä bredvid den så att våra ansikten kom i samma höjd. Hon hade ett sorgset djup i sina ögon, som det plågade mig att se. På samma sätt som det plågade mig att höra henne säga sånna saker.

   ”Prata inte sådär.” bad jag henne. ”Du är inte tom. Du är…” underbar, ”…förstående och djup. Du kan se saker som andra inte kan se. Du kan se någonting vacker i vad som helst. Som Emmanuel.” Jag ville inte ha honom som exempel, men det var passande. ”Jag avskyr honom och tycker att han är världens störta idiot, men du kan ändå se hans goda sidor. Eller, så kan vi ta mig som exempel.”

   Jag undrade om jag skulle gå in på det här, men bestämde mig för att köra. ”För alla i den här byn är jag den kriminella fylloungen, som är helt hopplös och bara ställer till med trubbel. Men du…” Jag kunde inte hejda ett litet, sorgset leende. ”Du kan se någonting gott i mig. Och även efter att jag… fick ett litet återfall, så gav du mig en andra chans. Du dömer inte folk efter deras dåliga sidor, utan belyser deras bra. Och det är det jag…” Nu var jag tvungen att hejda mig. ”Och det är en helt fantastiskt egenskap.”

   ”Tycker du det?” undrade hon viskande.

   ”Självklart.” svarade jag. ”Sov nu så ses vi imorgon.”

   Hon log mot mig, och nedstämdheten i hennes ögon hade bytts ut mot värme, vilket i sin tur sände värme genom mig. Hon blundade och inom några sekunder hade hon somnat. Jag hade lust att sitta kvar bredvid henne, spendera natten åt att betrakta hennes ansikte.

   Men verkligheten tillåter mig inte att göra sånt. 

Jag hade lyckats få tag i ett par billiga biljetter till ett rockband som hette Black Tigers, och hade bjudit med mig Tony dit. Han hade aldrig varig på en spelning förr, så han var ganska övertaggad och kollade runt på wikipedia och läste allt han kunde hitta om bandet. Dessutom envisades han med att berätta faktan för mig, trots att jag klargjort att jag inte var intresserad.

   ”Visste du att de inte skriver sina låtar själva?” sa han.

   ”Nej.” Jag stod framför garderoben och funderade på vilken outfit jag skulle ha.  Det var inga sittplatser, så inte allt för galna skor.

   ”Det är tydligen någon Tyler Cower som gjort det. Bäst jag läser lite om honom också.” Jag himlade med ögonen medan Tony läste vidare. ”Han är tjugofem år, gud vad ung, och förlovad med en blond danslärare. Här är en bild på de två, hon var inte ful kan jag säga... Bor i Kalifornien. Det står inte så mycket mer… Jo, vänta, hans pappa är i fängelse. Undrar varför.”

   ”Han kanske är där ikväll, du kan du fråga.”

   ”Men ursh vad oartigt!” utbrast Tony, som tagit min kommentar på allvar. ”Men jag ska memorera hans ansikte, ifall jag skulle se honom. Det skulle väl vara kul?”

Jag tyckte att det var helt värdelöst av honom att memorera snubbens feja, men när vi väl var där, i en proppfylld klubb ett par mil utanför byn, så ropade Tony till och pekade mot baren.

   Det var rätt mörkt i lokalen, bandet hade inte börjat spelat än och överallt hördes förväntansfullt surr. Jag tittade åt det håll min vän pekade och fick syn på en kille över tjugo, som satt och pratade med en blond, lockig tjej.

   Han hade brunt hår som var välkammat åt sidan, en liten stubb på hakan, ett smalt ansikte och en sned näsa. Han var prydligt klädd i skjorta och svart kavaj, men lyckades ändå se ledig ut.

   Tjejens hår räckte en bit över axlarna, hon hade rött läppstift och var klädd i jeans och ett svart linne. De båda såg ut som om de varit på sådana här spelningar tusentals gånger förr.

   ”Det där är Tyler och Alex.” viskade Tony med stora ögon.

   De pratade leende med varandra och höll varandra i handen, på fingrarna glänste förlovningsringar. Jag tyckte om sättet som de höll varandra i handen på. Som om den enes hand hörde hemma i den andres. Nästan som om de hade växt ihop. Jag önskade att jag någon dag kunde få uppleva samma känsla med någon.

   ”Vi går och snackar med dem.” sa jag, och innan Tony hunnit protestera hade jag släpat fram honom till dem.

   ”Hej.” hälsade jag. ”Jag heter Elle, och det här är min vän Tony. Han är ett fan av er musik.” Kanske inte ett fan, men fascinerad i alla fall.

   Tyler nickade vänligt mot oss. ”Trevligt att träffas.” Nu när vi var närmare märkte jag att han hade konstiga märken på det lilla man såg av hans armar. Det liknade små, runda brännmärken av något slag.

   ”Hej.” sa Tony blygt. ”Alltså… jag har några frågor, om det är okej.”

   ”Kör på.”

   ”Hur är det egentligen att vara låtskrivare? Ungefär hur ofta jobbar du, alltså hur ofta skriver du låtar? Och om det inte är oartigt av mig att fråga, hur mycket tjänar du? Och hur får du inspirationen, har du någon form av favoritgener? Vill du förmedla någonting med dina texter?”

   Jag såg att mannen gjorde sitt bästa för att hänga med i frågorna, men det var svårt. Jag själv tappade fort bort mig, och därför var jag rätt imponerad när han lyckades svara på dem.

   ”Jag tycker det är kul att vara låtskrivare, uppenbarligen. Jag har hållit på med det väldigt länge och det känns helt jävla otroligt att jag kan leva på det, det är ju inte många som kan leva på det de har som hobby liksom. Jag skriver ungefär…”

   Och så fortskred det, Tony pepprade med frågor och den unga mannen besvarade dem så gott han kunde. Han var en bra skrivare men inte en sådan duktig talare, fast det märkte inte Tony av. Hans ansikte sken medan Tylers för det mesta var helt lugnt, inte det minsta stressad av frågorna. Jag har aldrig sett någon med sådant pokerface.

   Tillslut började förbandet att spela, så vi tackade för konversationen och lämnade dem åt varandra.  Hans tjej, Alex, sa något som fick honom att skratta. De var så gulliga ihop att jag hade lust att ta ett kort. 

Detta var väl kul för er som läste Sun Beach, huh?

Jag kände mammas blick på mig, där jag stod framför spegeln på lördagkvällen och fixade till håret. Klockan var kvart i åtta, hon skulle komma när som helst nu.

   ”Den här tjejen måste vara ganska speciell för dig.” påpekade mamma. ”Med tanke på hur länge du stod och valde kläder, att du har städat helat huset, tillbringat en halvtimme framför spegeln och påmint mig miljoner gånger om att inte äta upp just de där kakorna.”

   ”Jag har inte stått en halvtimme framför spegeln, och det är bara Sofia, mamma. Vi är bara vänner.”

   Hon hummade. ”Jaja, ha så kul nu.” Hon tittade ut igenom fönsteret. ”Oj, nu kommer hon.”

   ”Va?!” Jag var inte klar än! Jag skulle ju poppa popcorn, och så skulle jag…

   ”Ta det lugnt, Miles.” skrattade mamma. ”Jag bara skojade. Och med tanke på paniken i din röst nyss tror jag inte riktigt att den här tjejen är så bara för dig.”

   Efter det slutade hon reta mig och höll sig i caféet, som i för sig var stängt men som aldrig kunde få nog med ompyssling. Under den kvart som jag hade kvar hann jag fixa popcornen, hälla upp cola i varsitt glas och ställa fram dem, tillsammans med kakfatet, på tv-bordet. Jag hann till och med sätta in filmen och välja språk.

   Dörren öppnades och Sofia kikade blygt in. ”Hejsan.” sa hon. ”Vilken fin lägenhet ni har. Men oj, har du redan gjort iordning allting?”

    ”Självklart, inte ska väl min flicka behöva anstränga sig?” Jag gjorde en inbjudande gest mot tv-soffan, och Sofia log mot mig och gick och satte sig. Hon stirrade storögt på alla frestelser.

   ”Jag kommer att rulla härifrån.” påpekade hon och inspekterade det proppfyllda kakfatet. Hon hade håret uppsatt i en hästsvans och en ledig kjol.

   ”Det hoppas jag, annars har jag misslyckats.”

   Så satte jag igång filmen, Den lilla sjöjungfrun. Inte precis vad jag hade velat välja, men Sofia insisterade på att den inte var lika fånig som den verkade. Men så fort den var igång började jag störa mig på Ariel. Hon kändes bortskämd på något vis, fast hennes vän krabban Sebastian var rätt kul. Och sångerna var väl rätt mysiga.

   När vi kommit till en scen där Ariel låg och grät och helt enkelt surade på hela världen vände jag blicken till Sofia. Hennes ögon glittrade i skenet från tv:en och en slinga hade lossnat från hästsvansen. Innan jag hann tänka mig för sträckte jag fram handen och strök den bakom örat på henne. Den pirrade där vår hud möttes.

   Sofia vände bort blicken från skärmen och såg förvånat på mig. ”En slinga hade lossnat.” sa jag som förklaring. ”Jag är perfektsionist.”

   Hon log lite osäkert. Hon visste att det inte var därför jag rört henne. Hon såg nog, hon hade nog förstått. Det är bra, sa jag till mig själv. Om hon visste att vad jag kände skulle hon kanske våga öppna sig för vad hon kände. För någonting kände hon för mig, det visste jag. Jag är inte blind. 

Det var kväll, gatljusen flämtade rad på rad, och jag släpade fötterna i marken. Samhällstjänsten hade slutat, och nu hade jag bara tre timmar kvar innan jag var fri från straff. Då skulle jag kunna hjälpa mamma i caféet oftare, och plugga mer. Kanske både och på samma gång.

   Jag hade verkligen börjat tycka om att vara i caféet. Det var en miljö som jag kunde känna mig trygg i. Jag var aldrig ensam där, samtidigt som det aldrig var för trångt. Det luktade ständigt bakverk och kaffe och mitt rum var inte långt borta.

   Jag kunde inte sluta tänka på att Sofia varit där idag. Hon måste ha velat träffa mig. Kanske var det hennes sätt att visa att vi var vänner igen, precis som förr? Jag ville inget hellre än att ha tillbaka den relation som vi hade, samtidigt som en korkad del av mig önskade något mer… Men jag visste att det aldrig skulle bli.

   Fast, egentligen, varför inte? Det är ju inte så att någon har knutit fast henne vid Emmanuel. Emmanuel förtjänar henne inte ens.  Han förstår henne inte, inte som… inte som jag gör. Hon och jag skulle kunna… Vi skulle vara…

   ”Hej.” sa en mjuk röst.

   Jag tittade upp. Utan att jag märkt det hade jag styrt stegen mot Sofias träd, och lutat mot stammen stod personen i fråga. Hon var klädd i en vit klänning och en beige kappa. Samma kläder som hon haft på caféet.

   ”Hej.” Jag stirrade dumt på henne och försökte panikartat komma på något att säga. De tankar som jag nyss haft hängde fortfarande kvar och förhindrade min förmåga att tänka. ”Jag… Jag har läst ut Skattkammarön.”

   ”Vad kul.” Ett uppriktigt leende. ”Vad tyckte du?”

   ”Långt ifrån lika bra som filmen.”

   Hon nickade. ”Håller med.”

  Årets första snö kom, sakta och försiktigt. Sofia såg på de dinglande flingorna som om de var guldklimpar.

   ”Jag fullkomligt älskar årets första snö.” log hon stort.

   ”Brukar ni få mycket snö här?” frågade jag.

   ”Ett par decimeter, bara.” Hon såg på mig. ”Inget att skryta med.”

    Jag klev in under trädet och ställde mig framför henne. ”Jag vill ju inte bli förskyld.” var min förklaring.

   Efter en stunds tystnad sa Sofia: ”Du… Du försöker verkligen. Att sluta, att sova på dagen istället…”

   ”Mm.” Jag placerade en hand mot trädet bredvid henne och lutade mig närmare. Jag kunde inte rå för det, det var som att jag sögs emot henne. ”Jag vill förändra mig.”

   ”Det beundrar jag.” sa hon lågt. Jag kunde se att hon påverkades av min närvaro, var det på samma sätt som jag reagerade på henne? Tanken fick hjärtat att banka.  

   ”Du har väldigt fina ögon, Sofia.” sa jag utan att tänka mig för.

   Hon skrattade nervöst. ”Raggar du på mig?”

   ”Självklart.” Sedan log jag retsamt och lät henne fundera på om jag var seriös eller inte. Jag var själv inte säker på vad. ”En vacker blomma som du borde vila i armarna på världens mäktigaste man.”

   Hon kände igen citatet från Aladdin och skrattade igen. ”Och det skulle vara du eller?”

   Jag ryckte på axlarna. Hennes grav fick mig att le ännu större.

  ”Fryser du?” frågade jag, för jag själv hade börjat huttra.

   ”Nej.” svarade hon. ”Eller… kanske lite. Jag borde nog börja dra mig hemåt.”

   ”Detsamma.”

   Fast ingen av oss rörde sig.

   ”Om du verkligen har kommit över mitt… felsteg, kan vi inte ta och hitta på något i veckan?” undrade jag och önskade av hela min själ att hon skulle svara ja.

   ”Okej.” Hon nickade. ”Ja, självklart. Du, vi…” Hon såg plötsligt sorgsen ut och bytte ämne helt: ”Jag har saknat dig.”

   Det rusade till i kroppen. ”Jag har saknat dig med.”

    Sofia funderade lite utan att se på mig, sedan vände hon åter sina ögon till mina. ”Vad sägs om det här? Jag har visat dig det här trädet, en ytterst viktig plats för mig. På lördag tar du och visar med en viktig plats, för dig.”

   Jag log igen. ”Det finns inga viktiga platser för mig här. Bortsett från caféet kanske, men där har du ju varit förr.”

   ”Men i din gamla stad, Olympia? Det måste väl finnas någonting, instämmer du inte?”

   Jag lutade mig bort ifrån henne igen, bröt det dimma jag fick i hjärnan när hon var så nära. Nu fick jag kraften att titta bort från hennes ansikte. ”Det finns inget där heller.”

   Hon fattade att jag ljög, men samtidigt var hon Sofia, så hon pressade det inte.

   ”Vi kanske kan se en film hemma hos mig?” föreslog hon.  ”Vi har många Disney som ännu måste ses.”

   Nu var mitt leende ironiskt. ”Jovisst, för jag är ju så poppis hos dina föräldrar så de skulle vara helt lugna med det.”

   ”Varför inte? Du har ju bett pappa om ursäkt, han förlät dig va?”

   ”Nej.” sa jag helt enkelt och lämnade ute alla detaljer.

   ”Åh.” Sofia såg först förvånad ut, sedan besviken.

   ”Men vi kan ju vara hos mig.” föreslog jag snabbt. Jag lade till i ett vad jag hoppades var obrytt tonfall: ”Du kan ju sova över om du vill.”

   ”Em skulle feltolka det så grovt.” sa hon och den tunga besvikelsen bredde ut sig i magen. ”Nejmen, ska vi säga lördag klockan åtta hos dig?”

   ”Super.” svarade jag, nu med bubblor i magen. ”Verkligen toppen.”

”…och det bästa var; De var på rea!” utropade jag.

   ”Vad kul.” sa Tony, och gjorde sitt bästa för att verka intresserad av mina nya skor.

   Jag hjälpte mamma vid caféet, genom att stå bakom disken medan hon bakade. Tony satt där och lyssnade tålmodigt medan jag babblade om mina nya klackar.

   ”De är rätt svåra att gå i, men jag tror att jag bara måste vänja mig liksom.”

   Klockan plingade och in i caféet kom Sofia och hennes pojkvän, Eric. De brukade inte vara här i vanliga fall och det märktes att Eric inte ville vara här. Han stirrade surt ner i marken medan hon såg mot disken. Besvikelse sköljde över hennes ansikte när hon såg att det var jag stod här.

   De kom fram till disken och Sofia beställde te och en kaka, medan hon spanade in i köket.

   ”Han ligger och sover.” svarade jag på hennes outtalade fråga.

  ”Va?” Hon såg plötsligt förskräckt ut.

   ”Miles.” förtydligade jag. ”Han ligger där uppe och sover. Men jag kan gå och väcka honom om det är något…”

   ”Nej, nej, nej.” skyndande hon ur sig. ”Vi kom hit för att fika, eller hur Em?”

   Em? Han kanske inte hette Eric i alla fall.

   Em ryckte på axlarna och såg sur ut. Även om jag inte tyckte om honom kunde jag förstå hans humör just nu. Om det var min flickvän som ville gå och besöka den kille som var askär i henne, skulle jag inte heller le så stort.

   De satt och fikade under tystnad. Em hasplade i sig sitt, men Sofia tog en pyttetugga i taget. Man kunde se att hon kämpade för att inte snegla åt disken.

   Efter en timme hörde jag stegen upp till lägenheten knaka, och ner i caféet kom Miles. Han såg nyvaken ut, och var klädd i jeans och en långärmad tröja som det stod Forever på, samt en bild av Dropkick Murphys. Hans hår pekade åt alla håll och han gäspade stort när han stapplade fram till mig.

   ”Tjena Tony.” mumlade han halvt blundande. Han hade blivit mycket trevligare mot min vän. ”Det är så jävla ljust, jag kan fan inte sova just nu. Men det är lika bra det, samhällen börjar om en halvtimme. Kan du ge mig lite kaffe, Elle?”

   Jag hällde upp en kopp men när jag väl gav den till honom märkte han den inte. Han hade fått syn på Sofia och den stora förvåningen i hans ansikte tydde på att hon inte borde vara här.

  Så fort deras blickar möttes såg Sofia ner i sin tallrik, och Miles stirrade ner i sitt kaffe med flammade kinder. Em stirrade mellan dem med rasande blick och försökte övertala sin flickvän att gå. Hon lät sig övertalas, de reste sig och gick. Min bror såg efter dem med en blick jag inte riktigt kunde tyda helt, men jag kunde se smärta i den.

   Som om han inte haft nog av den känslan.

Elles skor

Samhällstjänsten idag hade dragit oss till de rikare trakterna, för att rengöra några skyltar som hade blivit överkluddade. Jag kunde inte låta bli att snegla åt Sofias hus. Som alltid gjorde det ont inom mig när jag tänkte på henne.

   ”Slut upp me o dragdröm nu, pojk!” ropade min ordningsvakt åt mig.

   Jag gav henne en arg blick och återgick till att gnugga skylten. Någon hade försökt ändra hastighetsbegränsningen 30 till 130. Något jag hade kunnat göra för en kvarts år sen, men nu verkade det bara barnsligt. Det gav ju bara någon onödigt jobb i slutändan.

   Folk gick förbi och stirrade oartigt på oss. Plötsligt fick jag syn på en kostymklädd man som jag kände igen. Mr Ringroad. Först funderade jag på att gömma mig någonstans, men sedan kom jag på att jag aldrig bett honom om förlåtelse för att jag varit delaktig i förstörelsen av hans bil. Bäst att jag tog tag i det.

   Jag tog ett djupt andetag och stövlade fram till honom. Han stannade tvärt när han fick syn på mig och hans ögon blev smala.

   ”Mr Ringroad.” började jag så artigt jag kunde. ”Jag skulle vilja ta chansen att…”

   ”Jag har bråttom.” avbröt han och gick förbi mig. Jag började följa efter.

   ”Jag vill be om ursäkt för din bil. Det var otroligt dumt, jag var inte mig själv.”

   ”Åhnej, unge man, jag tror minsann att du var dig själv och det var det som var problemet.” sa han utan att se på mig. Han pratade på ett sätt som var… nedtryckande, skulle jag beskriva det. Nästan som om han förolämpade mig på ett värre sätt än med hans ord.

   Jag lät det inte stoppa mig. ”Säg hur mycket det kostade att fixa kärran, så betalar jag det.”

   ”Mer än vad en sådan som du någonsin kommer att tjäna ihop till.”

   Det började koka under huden p.g.a den här gubbjäveln, men jag tänkte inte tappa det. ”Finns det något sätt som jag kan gottgöra dig på? Snälla, jag vill göra rätt för mig.”

   ”Du kan hålla dig borta från min dotter, det skulle uppskattas.”

   Det välbekanta hugget i magen kom igen, och en tryckande panikkänsla vid tanken på at aldrig mer kunna vara med henne. ”Det kravet kan jag tyvärr inte uppfylla, sir.” Jag gjorde mitt bästa för att låta artig när jag sa sir, men det lät mycket felplacerat i min mun. Man kunde höra att jag hellre hade velat kalla honom något helt annat.

   ”I så fall så finns det ingenting som du kan göra för mig.” sa Mr Ringroad. ”Gå nu.”

   ”Pappa!” hördes ett rop från en röst som jag skulle känna igen var som helst. ”Vänta, jag…”

   Jag vände mig om och Sofia, som sprang emot sin pappa, tvärstannade när hon fick syn på mig.

   ”Miles…” sa hon långsamt. Hon såg inte arg ut. ”Vad vill du min pappa?”

   Innan gubbjäveln hann säga något sa jag: ”Jag ber om ursäkt för bilen och erbjuder mig att betala för den.”

   ”Det var på tiden.” Ett leende letade sig fram över hennes läppar, och plötsligt kändes det som om hon aldrig varit arg från början. ”Och tack för erbjudandet, men vårt försäkringsbolag har redan tagit hand om det.”

   ”På så vis.” Jag log tillbaka mot henne. ”Tack då för er tid, Mr Ringroad.” Jag skakade hand med honom och han gjorde sitt bästa för att klämma sönder den. Jävla barnsliga gubbjävels helvete… ”Hoppas vi träffas snart igen. Och hejdå Sofia.”

   ”Hejdå.” svarade hon, och jag kände hon hur följde mig med blicken. Trots att min hand kändes bruten var plötsligt min dag helt suverän.