Miles: Kapitel 71- Hemma hos James

 

 

Elle och Tony hade haft sykväll, och därför hade jag förutsatt att det skulle bli jättesvårt för mig att sova. Men överraskande nog hade hackandet från symarksinen fungerat som ett sövande ljud och jag hade sovit utan mardrömmar.

   Klockan tio gick jag upp och såg till min förvåning att Elle och Tony satt och såg Tv i soffan, med varsin kaffekopp.

   ”Redan uppe?” frågade jag. Jag som trodde att de skulle vara vakna till sex, och sova till ett. ”När gick ni i säng?”

   ”Vi har inte gått i säng än.” svarade Elle.

    Det förklarade allt. ”Blev någonting sytt då?”

   ”Jag har gjort en klänning, den står i mitt rum.” berättade Elle. Medan jag gick in dit för att titta på den fortsatte hon: ”Jag är inte alls nöjd med den, jag funderar på att sprätta upp allt…”

   Den svarta styggelsen på hennes säng var verkligen inte vacker. ”Ja, det borde du göra.”

   ”Miles!” utbrast Elle sårat. ”Vad taskig du är!”

   Jag tittade förvirrat på henne. ”Men du sa ju själv att du ville sprätta upp den.”

   ”Men jag tycker inte att den är dålig, jag bara överdrev så att du skulle säga att den inte alls var ful. Åh…” Hon reste sig klagande och gick fram till klänningen. ”Nu måste jag ju sprätta upp den i alla fall. Tack så mycket, Miles.”

    Jag gjorde den gest mot Tony som om jag ströp mig själv. Han bara skrattade åt mig och sa: ”Du borde lära dig att tolka tjejer.”

   ”Det verkar vara alldeles för komplicerat för mig.”

 

James hade bjudit över mig på lunch hos honom idag, så jag skulle äntligen få se hur han bodde. Jag fick ta en omväg dit, eftersom jag såg Emmanuel och Sofia gå hand i hand emot mig. Att se dem fick det att knyta sig i mig, så jag fick sno om och ta en annan väg.

    Slutligen kom jag till tunneln där jag och James först träffats, på samhällstjänsten. Alla spår efter lejonen var helt försvunna och tanken på det gjorde mig förbannad. Kunde inte snuten se skillnaden mellan klotter och konst? Lejonen borde ha fått vara kvar.

   Det var inte svårt att hitta till rätt hus. I för sig såg alla likadana ut: Vit färg som flagnat ordentligt och döda gräsmattor. Men på en av de där gräsmattorna lekte Wilbur och Sarah, försökte bygga en snögubbe av den lilla snön som fanns på marken.

   ”Miles!” ropade Wilbur glatt. Sedan sprang han in i huset, skrikandes: ”Miles är här, Miles är här!”

   ”Hej Sarah.” hälsade jag på hon som stod kvar.

   Jag fick ett blygt hej till svar.

   ”Vilken fin snögubbe.” sa jag om de grästäckta klumparna de rullat ihop.

   ”Tack.” mumlade hon generat.

   James kom ut ur huset. Hans hår var ju på så sätt att han hade rakat sig på sidorna, och längs huvudet gick en rand med svart, långt hår. De dagar han inte orkade fixa tuppkammen flätade han det håret istället. Det hade han gjort idag.

   ”Fingtic!” hälsade han mig. ”Du är fem minuter sen, men det var bra för jag blev nyss klar med lunchen. Jag hoppas att du gillar pannkakor.”

  

Köket var litet och enkelt, som resten av huset. Tapeten var ljusbrun, golvet var ljusbrunt och allt det andra var orange, pissgult eller mörkbrunt. Ärligt talat var det rätt fult, vilket förvånade mig med tanke på hur bra James var med färgburkarna.

   ”Varför har du inte gjort några graffitimålningar på väggarna? Vore inte det coolt?” frågade jag.

   ”Jag vill inget hellre. Hela husets inredning är så jävla ful att jag helst bara vill bränna större delen av det.” Barnen hade gått ut igen, så vi kunde ta till svordomar. ”Men vi kan inte slösa pengar på nya möbler och jag får inte måla väggarna.”

   ”För din pappa?” Den mystiska pappan som jag aldrig träffat, eftersom han jobbade jämt och ständigt.

   ”Nej, för Mr Baun.”

   ”Baun?” Det var det Emmanuel hette i efternamn. ”Farsan till Emmanuel Baun?”

   ”Japp. Mr Baun äger ju typ halva staden.”

   ”Så ni hyr huset av honom?” Det tyckte jag inte om. Även om jag aldrig träffat Emmanuels pappa var jag säker på att äpplet inte fallit långt ifrån trädet.

   ”Precis som alla andra i det här kvarteret. Ingen av oss har råd att köpa det hus vi bor i. Hursomhelst, Baun ville inte att jag skulle ’klottra på väggarna’, som han kallade det. Men han lät mig måla i garaget, om jag lovade att tvätta bort det om han skulle bestämma sig för att slänga ut oss.”

   ”Får jag se det du har gjort i garaget?” frågade jag, sedan satte vi av dit.

   Det var ett litet garage, som var fullt med grejer så att det inte fanns en chans att bilen skulle rymmas. Varenda vägg, till och med bitar av taket, var täckta av fantastiska graffitimålningar. Det som stal min uppmärksamhet var en bild av James, hans syskon och en bredare man som måste vara hans pappa. Porträtten var makalöst bra och i naturlig storlek, dessutom.

   ”Du skulle kunna tjäna miljoner på det här.” sa jag.

   Han fnös åt mig. ”Säkert. För lejona som jag gjorde på tunneln var ju uppskattade.”

   ”De hade blivit det, om inte de där snutarna hade lagt sig i.”

   Vi var tysta en liten stund, innan jag frågade vidare: ”Kan Mr Baun bara kasta ut er om han vill?”

    ”Absolut.” sa James bittert. ”Han har gjort det förr, med andra. Så fort det kommer någon som är redo att betala en högre hyra, får de som redan bor där minsann skaffa sig en ny bostad. Men jag är inte så orolig för vår skull.” Han ryckte på axlarna. ”Ingen vill ha det här huset, så chansen att någon skulle försöka bjuda på den är liten.”

   ”Det är fel att folk kan göra så.” sa jag argt. ”Bara för att man har pengar ger det inte en rätt att göra som man vill.”

   ”Säg det till Mr Baun. Eller Mr Ringroad, för den delen.” lade han till. ”De två beter sig som om de vore kungar.”

   ”Det är svårt att tro att Sofia är dottern till någon som Mr Ringroad.” sa jag, och kunde inte låta bli att känna en liten rusning i kroppen när jag sa hennes namn.

   ”Hur går det med er två, föresten?” bytte James ämne.

   Jag försökte se obrydd ut. ”Vaddå?”

   ”Men kom igen Fingtic, halva byn vet hur du känner för henne.”

   Gör de? Kinderna brände vid tanken. Fy fan vad hemsk, var min första tanke. Sedan undrade jag: ingick Sofia i den halvan?

   ”Det går ingenvart. Men jag tänker inte ge upp.”

   ”Det låter bra.” sa James, men utan större övertygelse. Nästan som om han tänkte att jag lika gärna kunde ge upp.

   ”Hur går det med dig då?” vände jag frågan mot honom, med en liten utmanande ton. ”Med brudarna? Finns det någon?”

   ”Nej.” sa han, men rodnande samtidigt. Ha, lögnare.  


Kommentarer
Anna

Super bra! :)

2013-08-09 @ 20:04:04

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort