Fingtic's

 

 

Ljudet av mitt eget skrik fick mig att inse att jag inte längre var under ytan. Vattnet hade sköljts undan med mardrömmen och det fanns ingen annan i mitt sovrum utom jag.

   Jag svepte in mig i täcket, stirrade ut genom fönstret och försökte lugna ner andingen. Lungorna verkade inte fatta att det fanns gott om luft här, att det fanns ingen andeldning till att stressa.

   Efter en stund försökte jag somna om, men som jag väntat mig var det omöjligt nu. Jag började fundera på vilken film jag skulle se medan jag tittade ut genom fönstret. Gud vad varmt det var här inne. En liten kvällspromenad skulle väl inte skada? Det var ju inte så att det fanns några kidnappare i Redleave, direkt.

   Jag klättrade ut genom fönstret. Natten var härligt kall och gatorna, förstås, tomma. Jag fann det lugnande och de upprörda känslorna inombords stillnade. Jag styrde emot Sofias hus, med en märklig inbillning om att hon skulle vara vaken vid den här tiden. Men självklart var det släckt i hennes fönster.

    Hon hade pekat ut vilket som var hennes för mig en gång, och jag kom ihåg det så tydligt därför att jag noterat det enorma pilträdet som växte utanför det. Det växte intill huset, så pass tätt att man genom den kunde klättra ut genom fönstret vidare till marken. Precis som jag hade det.

   Nu gick jag fram till det där trädet och började klättra uppför det. En röst i mitt huvud sa att jag var galen och att hennes pappa skulle komma utrusandes och knäppa mig. Först avfärdade jag den, men sedan blev jag lite orolig angående det där med pappan. Tänkt om Mr Ringroad såg mig klättra här, trodde att jag var en inbrottstjuv och tog fram hagelgeväret? Det kunde faktiskt hända.

   Men nu var jag ändå halvvägs, så då var det lika bra att klättra upp till fönstret. Det var ett stort fönster, med blåa gardiner och lika blåa väggar i rummet innanför. I en stor, puffig säng låg en liten figur under ett duntäcke. Bara trassliga lockar syntes, men det var definitivt Sofia.

   Ett leende letade sig fram över mina läppar när jag såg henne, och jag knackade på fönstret. Figuren i sängen rörde sig, men vaknade inte. Jag knackade hårdare och fortsatte tills Sofia lyft på huvudet och tittat mot mig. Hon dolde ett skrik med handen, flög upp ur sängen och krånglade på sig en morgonrock.

   Sedan hivade hon upp fönstret.

   ”Miles, vad i hela friden…?” utbrast hon.

   ”Hej på dig med.” svarade jag.

   ”Vad håller du på med?” frågade Sofia.

   ”Jag satt och tänkte…” sa jag med ironisk röst. ”… på Twilight. Du vet killen där, Edward, han klättrar in genom Bellas fönster på natten och i slutet hon blir helt galen i honom, så jag tänkte, funkar det för honom kan det väl funka för mig?”  

   Hon log åt mig. ”Allvarligt, vad gör du här?”

   ”Kan du inte bara låta mig komma in, jag fryser.”

   Hon steg åt sidan och jag hoppade in, kände mig lika smidig som… någonting osmidigt. Sedan tog jag mig en ordentlig titt på rummet.

   Det var fem gånger så stort som mitt. På den högra sidan fanns sängen, en gigantisk garderob och spegel bredvid, plus hela tre bokhyllor som var sprängdfyllda med filmer och böcker. På den vänstra sidan fanns ett vitt skrivbord med en Macdator samt en vas med rosor, och på en liten byrå fanns en enorm jordglob och ett akvarium med färglada fiskar.  Det fanns även en soffa med en stor tv.

    På väggen var en superstor svart cirkel målad, och i cirkeln fanns vita prickar. Först undrade jag om det var något djupt, abstrakt konstverk, men sedan kände jag igen Karlavagnen och förstod att det var en stjärnkarta, fast utan de linjer som brukar vara utritade mellan stjärnorna.

   ”Cool karta.” påpekade jag.

    Hon såg förvånat på mig.

   ”Det är väl en stjärnkarta?” frågade jag, plötsligt osäker.

   ”Jo, ja… Men…” Hon log åt sitt eget stammande. ”Ingen har sett det förut, de har alltid trott att jag målade något som jag tyckte vad snyggt. Det var bara jag som visste vad det egentligen var…”

   ”Jag lovar att inte berätta för något.” sa jag i en överdrivet högtidlig röst.

   Hon gav mig bara en road blick. ”Ärsh, glöm det. Vad gör du här egentligen?”

   ”Kan inte sova. Det är inte lite böcker du har där. Eller filmer. Och alla sorterade i bokstavsordning, såklart.”

   ”Disneyfilmerna är i kronologisk ordning, faktiskt.” rättade hon med ett retsamt leende.

   Jag skrattade till. Mardrömmen var ett minne blott när jag såg på henne.

   ”Du… när du ändå är här.” Hon gick fram till skrivbordet och tog ut en bok ur lådan. ”Här, jag tror att du kommer gilla den.”

   ”Percy Jackson.” läste jag på titeln. ”Du vet att jag inte kan ta emot den.”

   ”Du måste, annars…” Hon letade efter något att säga. ”…mördar jag dig!”

   Jag skrattade igen men tystnade snabbt när jag kom ihåg hennes föräldrar. Jag är fortfarande ganska säker på att hennes pappa har ett hagelgevär.

   ”Vet du vad, det har gjorts en film på den där boken.” Hon började leta i hyllan. ”Låt oss se början på den, så får du en uppfattning om vad den handlar om.”

   ”Om du insisterar.” sa jag med en likgiltig min, men inombords bubblade jag.

   Vi satte oss i soffan, bara någon halvmeter ifrån varandra, och filmen började spelas. Vi hade sagt att vi bara skulle se början, men jag visste att vi skulle se hela. Även om filmen var förutsägbar var den rätt bra.

   Mot mitten började Sofia slockna. Hennes kropp sjönk ihop steg för steg och plötsligt lutade hon huvudet mot min axel. Jag stelnade till. Hon hade nog aldrig varit så här nära mig förut, under en längre tid. Hennes hår luktade av hennes schampo och några vildare lockar kittlade mig i näsan. Jag strök bort dem, försiktigt för att inte väcka henne.

   Det sprakade inom mig att ha henne så nära, en löjlig hissande känsla som helt enkelt gjorde mig överlycklig. Jag tog ett djupt andetag och låtsades bara för en farlig sekund att Sofia var min flickvän, att hon lutade sig mot mig för att hon ville vara nära mig. Tanken var svindlande, men så kom verkligheten ikapp och jag kände mig genast nedstämd.

   Sluta, sa jag till mig själv. Njut av det här ögonblicket.

   Så då gjorde jag det, tills filmen var slut. Nu när Sofia var så nära hade jag svårt att koncentrera mig på filmen, men det kanske bara var bra. Då spoilade den inte boken.

   När eftertexterna började rulla lyfte jag försiktigt upp Sofia och bar henne till sängen. Det är inte så lätt som det ser ut i alla filmer, tjejer är inte lätta som fjädrar (de är ju människor, det är bara naturligt att de väger något). Eller så är det jag som är svag.

   Just när jag hade grabbat boken och skulle försvinna ut genom fönstret igen, mumlade Sofia: ”Miles?”

   ”Ja?”

   ”Vem är jag?”

   Jag stängde fönstret som jag hade öppnat. ”Hur menar du?”

   ”Alla karaktärer i alla berättelser har sådana starka personligheter. Mulan är smart, Belle är modig, Rapunzel är sprallig… Vad är Sofia? Jag kan inte riktigt svara på det, och det får mig att känna mig så… tom. Liksom, visst, jag är duktig i skolan. Jag har fina kläder, en fin familj, och är snäll och artig. Men vem är jag? Jag har ingen personlighet. Jag är som Snövit, allt jag duger till är att baka krusbärspaj till dvärgarna…”

   ”Sofia, Sofia.” avbröt jag henne och gick fram till hennes säng. Jag satte mig på knä bredvid den så att våra ansikten kom i samma höjd. Hon hade ett sorgset djup i sina ögon, som det plågade mig att se. På samma sätt som det plågade mig att höra henne säga sånna saker.

   ”Prata inte sådär.” bad jag henne. ”Du är inte tom. Du är…” underbar, ”…förstående och djup. Du kan se saker som andra inte kan se. Du kan se någonting vacker i vad som helst. Som Emmanuel.” Jag ville inte ha honom som exempel, men det var passande. ”Jag avskyr honom och tycker att han är världens störta idiot, men du kan ändå se hans goda sidor. Eller, så kan vi ta mig som exempel.”

   Jag undrade om jag skulle gå in på det här, men bestämde mig för att köra. ”För alla i den här byn är jag den kriminella fylloungen, som är helt hopplös och bara ställer till med trubbel. Men du…” Jag kunde inte hejda ett litet, sorgset leende. ”Du kan se någonting gott i mig. Och även efter att jag… fick ett litet återfall, så gav du mig en andra chans. Du dömer inte folk efter deras dåliga sidor, utan belyser deras bra. Och det är det jag…” Nu var jag tvungen att hejda mig. ”Och det är en helt fantastiskt egenskap.”

   ”Tycker du det?” undrade hon viskande.

   ”Självklart.” svarade jag. ”Sov nu så ses vi imorgon.”

   Hon log mot mig, och nedstämdheten i hennes ögon hade bytts ut mot värme, vilket i sin tur sände värme genom mig. Hon blundade och inom några sekunder hade hon somnat. Jag hade lust att sitta kvar bredvid henne, spendera natten åt att betrakta hennes ansikte.

   Men verkligheten tillåter mig inte att göra sånt.