Fingtic's

”Miles.” sa Sofia på torsdagslunchen, och ställde ner sin bricka vid mitt ensamma bord. ”Jag står inte ut längre med att du ignorerar mig.”

    Jag hade inte ignorerat henne. Eller hade jag? Jag var inte säker, för jag var inte säker på vad jag kände mot henne.

   Jag ville vara arg på henne, men det James berättat i tisdags hade fått mig att tänka. Han hade rätt i att om Emmanuel bett om ursäkt, måste Sofia ha övertygad honom till det. Alltså hade hon konfronterat honom om det, kanske hade de även grälat om det? Alltså, så hade hon inte varit så förlåtande som hon varit först.

    Allt detta hade fått min ilska att rinna av mig, men jag störde mig på att det hade gått så fort för mig. Varför förlät jag henne så enkelt?

   Jag visste svaret på den frågan.

   ”Miles?” upprepade Sofia. Jag hade nästan glömt bort att hon stod där. ”Jag har pratat med Emmanuel, jag insåg att du hade rätt. Jag lät honom komma undan för lätt. Men nu har han bett om ursäkt till James, eller det sa han i alla fall till mig att han hade gjort…”

   ”Han har bett om ursäkt.” bekräftade jag, fortfarande stirrandes i min mat.

   ”Vad bra.” Hon lät märkbart lättad. Sedan var hon tyst en stund, och jag sa ingenting heller.

   ”Snälla förlåt mig.” bad hon lågt. ”Jag står inte ut med att du inte…” Hon avbröt sig, och fortsatte: ”Du är min enda vän.”

   Nu tittade jag upp, förvånat. ”Du har ju tonvis med vänner.”

   ”Jag har inte insett hur falska de är förrän du kom.”

   Det värmde när hon sa så, ända in i benen i min kropp. Jag var hennes enda vän, den enda som förstod henne. Jag kände mig utvalda, speciell.

   ”Vill du sätta dig?” frågade jag, och därmed var hela vår osämja över. Det gick pinsamt fort.

   ”Hur går det i benet?” frågade Sofia oroligt.

   ”Bra.” sa jag som alltid, och den här gången var det nästan sant.

   Vi var tysta en stund, och jag såg att Sofia ville säga något. Hon rörde runt i maten medan hon tog mod till sig. ”Du…” sa hon tillslut med ett stelt tonfall. ”Jag såg dig med den där blondinen, förresten. Hon var ju söt.” Hon sa ordet söt som en förolämpning. ”Vem är hon?”
   ”Va?” sa jag helt borta. ”Vilken blondin?”

   Sofia tittade upp med en irriterad blick. ”Du pratade med henne för några dagar sedan, på kvällen, vid en postlåda. Vem är det, har ni något på gång eller?”

   Det hördes att hon försökte låta mäktat intresserad, men hon lät egentligen sur. Var hon faktiskt svartsjuk? Det fick det att suga till i magen av glädje.

   ”Du menar Lindsay?” insåg jag tillslut.

   ”Lindsay.” Återigen, det där giftiga tonfallet. ”Tycker du om henne?”

   ”Kanske.” sa jag och ville bara se hur hon skulle reagera. ”Jag ska nog ta och bjuda ut henne.”

   Sofia stelnade till. ”Verkar hon inte lite som en bimbo? Är det verkligen din typ?”

   Nu var jag tvungen att skratta åt henne. Hon var faktiskt svartsjuk! Det var positivt. ”Jag driver bara med dig, min flicka.” Hon mjuknade när jag använde hennes gamla smeksnamn. ”Jag avskyr Lindsay. Hon kom och trängde på i måndags, enda andelingen till att jag inte sprang ifrån henne var för att mitt ben är kasst.”

    Hon log. ”Bra. För hon var verkligen inte din typ.”

   Nej. Min typ satt framför mig just nu.