Elle: Kapitel 18- Elakheter
Lindsay slog till först på fredagen.
Veckan hade varit rätt bra. Tonys blyghet hade minskat och vi kunde prata rätt avslappat nu, mest om musik. Han hade berättat om att hans föräldrar bara ville att han skulle lyssna på klassisk musik, eller helst ingen musik alls. De kontrollerade allt han gjorde, att han klädde sig rätt, uppförde sig rätt, pratade rätt, var rätt. I mina öron lät det som ett levande fängelse, men Tony bara ryckte på axlarna.
Min mamma jobbade hårt med caféet och nu hade hon fått dit ett tryck på fönstret där det stod Café Fingtic. Hon var otroligt stolt över den texten och tittade leende på den hela tiden. Jag hade aldrig sett henne så lycklig som nu. Hon jobbade hela tiden med caféet och pratade aldrig om något annat. Det fick mig att känna att det var värt det, flytten.
Miles gick till skolan de dagar då han druckit kvällen innan och var desperat efter asperinet som jag gömt under min madrass. De andra dagarna var han gud vet var. Dock verkade detta inte tynga ner mamma alltför mycket.
Richard, han som varit taskig mot Tony och sedan bett om förlåtelse, hade visat mig uppmärksamhet. Även innan det kom fram att jag var bra på engelska kom han fram till min bänk och frågade om hjälp. Och när jag sedan förklarade tittade han på mitt ansikte istället för boken, vilket jag faktiskt tyckte om.
Den där fredagen hade vi nyss haft idrott. Min lärare var en man i trettioårsåldern, som bara verkade bry sig om dem som var duktiga på att springa och sparka (alltså inte mig). Men han var snäll ändå, helt okej för min del. Gympasalen var dock ganska skruttig.
Jag och Tony gick därifrån, småpratandes om min mammas café och de bakelser som skulle finnas där. Lindsay och hennes vänner stod i en klunga en bit bort. Vi gick förbi dem, diskuterandes en brownies konstistens. Det var ingen annan där, bara vi, de andra tjejerna och skolgårdens asfalt. Lindsay sa, högt och tydligt bakom våra ryggar:
”Visst, jag kan döma efter utseendet.”
Hela min bröstkorg frös till och jag blev stel. Inte kunde det väl vara mig de menade?
”Du verkar vara en dum bimbo.” sa en annan tjej, med lika gnällig röst som sin ledare.
Sedan började alla skratta.
Det var mig de pikade. Jag kände hur hela jag säckade ihop och hjärtat började värka. Medan vi gick in i byggnaden, jag lite halvt förlamad, kände jag hur tårar började trycka bakom ögonlocken och deras ord, deras röster, ekade i mitt huvud. Sedan blev jag arg.
Hur kunde jag låta dem komma åt mig? Detta var ju vad de ville, deras mål. De ville trycka ner mig och jag lät dem göra mig ledsen. Jag tog ett djupt andetag och försökte räta på ryggen. Kom igen.
Men jag var ändå sorgsen resten av dagen och nästa gång jag såg dem, knöt sig magen igen.
När jag kom hem så var det första jag gjorde att proppa i mig en skiva chockladkaka som mamma hade bakat. Choklad har förmågan att trösta mig.
”Hej gumman.” hälsade mamma. ”Hur var skolan?”
Tony hade inte kommenterat Lindsay, så jag kände att jag behövde berätta det för någon. ”Några tjejer retade mig.” Jag berättade om vår lilla dispyt första dagen, och hur de hånat mig idag.
Mammas bruna ögon, helt olika från mina, blev medlidande. ”Åh, Elle.” suckade hon. ”Du ska inte bry dig om dem. De är bara elaka, misslyckade ungar, vars ända intresse är att vara elak.”
Jag log lite. ”Jag vet. Men det är så svårt att ändra sina känslor.”
”Mm.” hummade hon och ställde fram varm chockad åt mig. Hon kände mig alltför väl. ”För att byta ämne, jag har bjudit familjen Trestone till middag imorgon.”
Jag stönade.
”Vaddå?” frågade mamma överraskat. ”Jag trodde du och Anthony var vänner nu.”
”Jag tycker om Tony.” höll jag med om. ”Det är hans föräldrar jag stönar över.”
Dålig uppdatering, men kan inte lova bättre
Miles: Kapitel 17- Jag är faktiskt rätt smart
Näst sista lektionen på dagen var fysik. Jag fick en tjock bok och hela klassen blev ombedd att läsa några sidor om elektricitet eller nåt. Fröken Fisförnäm och hennes man, som var med på den här lektionen, slog genast upp sina böcker och började ihärdigt läsa. Jag tog lite mer tid på mig. Först slog jag upp innehållsförteckningen och tittade på bilderna. Så fångade en bild mitt intresse: bilden av stjärnor.
Nu, med en iver, bläddrade jag fram till det sista, futtiga lilla kapitlet som handlade om Astronomi. Jag har alltid varit intresserad av rymden, det är det enda skolarbete som jag verkligen har lagt ner hela min själ på. Det är så mycket intressantare att läsa om det än om vår egen, tillstrulade värld. Jag kan inte bry mig mindre om varför saker faller och varför saker är varmt. Sådant behöver man inte veta.
Men rymden. Det är någonting som man aldrig kan nå och därför mycket mer spännande. Rymden kommer jag aldrig att befinna mig i, så då får man ta del av den på ett annat sätt. Man får nå det på det enda sättet man kan.
Dock så kunde jag redan all fakta som stod där, men det var lite kul ändå att se det från deras vinkel. Men när jag läste att det fanns nio upptäcka planeter bortsett från de i vårt solsystem, kunde jag inte låta bli, utan ropade ut:
”Fy fan vad fult.”
Alla tittade upp, även läraren. Jag kände mig tvungen att förklara: ”Här står det att det finns nio planter utanför vårt solsystem, men det finns ju elva.”
”Va?” sa halva klassen, andra bara blinkade förvånat.
”Du ska inte läsa om astronomi just nu, Mr Fingtic.” sa läraren, en man i en tweedkostym, runt ansikte och glasögon. ”Du ska läsa kapitel 4-5.”
”Men faktan i boken är ju inkorrekt.” invände jag. De andra eleverna såg ännu mer förvirrade ut. ”Du kan väl inte be mig att lära mig något som inte stämmer?”
”Åter igen, Mr Fingtic.” suckade läraren. ”Astronomi skulle du ha läst för fyra årskurser sedan. Sluta störa nu.”
”Jag tänker inte lära mig saker som inte är rätt.” sa jag argt, och slog demonsterande ihop boken. Vad tänker du göra nu, gubbjävel?
Han skickade ut mig i korridoren. Jag gick där, fram och tillbaka och funderade på att sticka från den här skitskolan, och deras dockor till elever och lögnböcker. Jag orkade inte stanna kvar här. Fast, mitt huvud värkte från spriten igår. Skolan var mitt enda sätt att få tag på tabletterna.
Så jag satte mig vid ett bord istället, försökte låta bli att tänka på någonting alls. Resten av klassen kom ut och virvlade förbi. Jag kunde känna deras ögon på mig och lyfte då blicken för att stirra dem tillbaka. Vad fan glor ni på? Detta skrämde iväg de flesta av dem.
När jag stod och väntade på Elle vid bilen (den hemska skoldagen var SLUT!) såg jag det perfekta paret gå förbi. Till min förvåning lämnade Fröken Fisförnäm sin pojkvän och gick fram till mig. Hon flackade med blicken och gick långsamt, tveksamt. Hon hade en ny känning på sig, den här gången en lila med krage. Så rik som hon tydligen var kunde hon väl klä sig i pengar om hon så ville.
”Ojdå.” sa jag när hon var inom hörhåll. ”Vad ger mig äran att tala med den stora Sofia Ringroad?”
”Det…” Hon avbröt sig med en misstänksam min. ”Hur känner du till mitt namn?”
”Jag vet allt.” svarade jag klurigt.
Hon lät sig inte imponeras, inte som de andra dockorna här. ”Jag ville bara säga dig att du har rätt.”
”Såklart jag har.” svarade jag stöddigt. ”Om vaddå föresten?”
”Om planeterna.” sa Sofia. ”De är elva. Men boken gavs ut 1995, och det var…”
”…innan man upptäckte de sista två.” avslutade jag fundersamt. Upptäcken om de två sista, de som låg längst bort, gjordes 1997.
”Ja…” sa hon långsamt. ”Hur kände du till det?”
”Ser jag inte ut som den smarta typen för dig?” sa jag som svar, samtidigt som jag log snett.
”Nej. Jag menar ja. Jag menar…” Hon skakade på huvudet åt sig själv. ”Jag måste bege mig.”
Hon gick sin väg och jag skakade på huvudet åt henne. Det är inte lätt när man lever på sina fördomar.
Miles: Kapitel 16- Tjuveri och ihärdiga sminkdockor
Så fort skoldagen var slut, jag hade skjutsat hem Elle och fått mina piller, drog jag iväg till grannbyn. Jag hittade gänget i samma tunnel som vi hade hängt i igår.
”Var har du varit hela dagen?” hälsade Jeff, ledaren.
Att säga att jag varit i skolan var bara för lamt. ”Ärsh, jag är ju här nu.”
Han nickade. ”Har du nå´ öl?”
”Ser det ut som det?” svarade jag och höll ut mina tomma händer.
”Verkar som att vi får fara till Deshonlake.” sa Jeff vänd mot de andra. De nickade och började gå, jag kämpade för att hänga med.
”Vad är Deshonlake?” frågade jag till deras ryggar.
”En sjö.” svarade Jeff.
”Ja, jag lyckades lista ut den delen.” sa jag irriterad. ”Vad mer exakt är det?”
Efter några minuter svarade tillslut Derek, den blonda killen: ”Det är en sjö bredvid en lokal som man kan hyra om man ska ha fest. Folk brukar lägga ölen i påsar i vattnet för att den ska hålla sig kall. Skitenkelt att sno.”
Aha. Jag var inte särskilt emot att stjäla saker, så jag var på. Jag och det gamla gänget hemma i Olympia brukade göra inbrott i småbutiker lite då och då. Vi var ju alla fattigare än de som hade butikerna, så jag hade inte direkt något dåligt samvete över det.
Vi gick till sjön, som var liten och mörk i kvällen. Det hördes dunkade musik från en av ladorna, sådär teckoaktigt. Ursh. Jag verkligen avskyr sådan musik. Det är inte ens någon form av musik, det är bara några meningar som man upprepar flera gånger och lägger till lite dunk-dunk i bakgrunden. Den har ingen handling ens.
Killarna styrde stegen mot en brygga, och precis som de lovat låg det tre påsar där. Det var nästan för enkelt. Sedan gick vi därifrån, skrattande av triumfen. När vi kom tillbaka till tunneln delade vi upp ölen mellan oss och började dricka. Peter, en annan kille i gänget, hade ett paket cigg som skickades runt. Huvudet blev dimmigare och dimmigare, och med en bekväm suck lät jag mig själv sjunka ännu djupare.
Jag gick till skolan även nästa dag, Elle körde nämligen samma taktik som igår. Jag kunde inte undgå att lägga märke till att de tjejer som hade flockats runt mig igår var extra tillfixade idag. Mer smink, dyra kläder, ännu perfektare hår. Om de bara visste hur det äcklade mig.
Men jag försökte vara trevlig som förr, men veta aldrig när man kan behöva sånna här kontakter, och jag gav dem komplimanger om deras plastiska utseenden. Det är galet hur de blev till sig. T.ex en blond tjej som frågade vad jag tyckte om hennes hår och jag svarade att det var fint, vet ni vad hon gjorde resten av dagen? Jo, svängde med håret allt vad hon kunde så att det nästan var upp i näsan på mig. Och en annan som frågade om jag tyckte att blåa ögon var snyggt (vad ska man annars svara, när hon stirrar på dig med blåa ögon?) blinkade mot mig så frenetiskt att jag nästan trodde att hon hade ticks.
På lunchrasten stod jag inte ut i den trånga byggnaden längre, och jag gick ut för att röka. Så fort jag tagit på mig jackan var alla små sminkdockor runt mig.
”Vars ska du?” frågade de.
”Jag ska bara ta mig en cigg.” svarade jag och stängde mitt skåp.
De gjorde stora ögon när jag sa det. I deras värld var rökning något förbjudet, någonting som innebar dödsstraff.
”Vad coolt.” sa en tjej, jag tror hon hette Sanna. ”Kan jag följa med?”
”Röker du?” frågade jag förvånat.
”Nej, men jag är villig att prova.” Hon log med vita, sönderborstade tänder.
”Ledsen tjejen.” sa jag. ”Rökning dödar, så om du inte redan är fast föreslår jag att du försöker att inte bli det.”
Jag gick ifrån dem, lycklig över att äntligen få vara ifred.
Elle: Kapitel 15- Mina lila klackar
Jag var noga med att se om Miles faktiskt gick mot den korridor som var märkt med hans årskurs. Sedan kunde jag gå in i min egen. Jag kände inte igen många ansikten från igår, och kunde namnet på ännu färre. Men så fick jag syn på någon jag träffat. Lindsay. Magen knöt sig genast ihop till en boll och tankarna började snurra. Snart var hon här. Vad tänkte hon göra? Nu var hon en meter ifrån, nu gick hon förbi… Utan att ens titta på mig. Jaha. Där ser man.
Anthony, eller Tony som jag kallade honom nu förtiden, satt ensam vid ett bord. När jag vinkade till honom lystes hans ansikte upp av ett leende som var förläget samtidigt som det var glatt. Det sa: Förlåt att jag finns, men jag är glad att du lade märke till det.
”Hej.” hälsade jag och lade min svarta läder- och nitväska på bordet. ”Jag har något åt dig.”
Jag drog fram en skiva och gav den till honom. Hans ögon spärrades upp när han läste det jag skrivit på den: Tonys hårdrockhits.
”Jag brände den igår, jag hade ingenting att göra.” När jag inte lyssnade på när min bror och mamma bråkade med varandra, vill säga. ”Den innehåller alla AcDc´s bästa låtar, plus några andra band jag tror att du kommer tycka om.”
”Tack.” sa han lågt, helt lamslagen.
”Ärsh, allt för min lärjunge.” vräkte jag ur mig med en gest.
”Lärjunge?” ekade Tony oförstående, men turlig nog började lektionen då, så jag slapp förklara mig.
På lektionen, matte, så gick min nya lärare igenom något på tavlan. När han sedan ställde en fråga till klassen så räckte Lindsay upp handen. Jag såg att det var flera andra som hade tänkt svara, som hade tvekande börjat sträcka upp näven, men när de såg att drottningen krävde att få svara så gav de genast upp. De visste att ingen annan skulle få frågan nu.
Utom möjligtvis, jag då. Med min ovanliga stil, främst idag då jag hade en snygg, svart klänning, så var jag utstickande. Och eftersom jag på köpet är ny så märktes jag extra mycket.
Jag fick svara på frågan, och jag sa rätt. Det kändes bra, det gav mig en berusande vinnarkänsla när jag fick se Lindsays chockade och arga blick. Varför hade jag varit rädd för den här barbiedockan? Vad kunde hon göra mig egentligen? Reta mig, då vägrade jag höra. Slå ner mig, ja då reser jag mig igen. Hon var bara ett litet kryp.
Jag kunde lätt krossa henne under mina lila sjucentimeters klackar.
På lunchrasten satt jag och Tony och lyssnade på hans nya skiva. Han log och nickade med i musiken, med ett leende som var helt förlorat i trummans och elgiratens riff. Det är bra, min lärjunge. Detta är början på visdom.
När vi satt där kom den där blonda, idiotiska kilen fram till oss igen. Jag förberedde mig för mer bögkommentarer, men till min förvåning så var det med ett ödmjukt min som han vände sig till Tony.
”Du, asså, jag vill be om ursäkt för igår.” sa han.
Både jag och min lärling tappade hakan. Va?
”Det är helt lugnt att är du är bög, liksom.” sa han. ”Kan vi börja om?”
”O-okej.” stammade Tony fram.
”Shyst. Jag är Richard Germon” hälsade han.
”Jag vet.” svarade Tony, fortfarande lite halvt borta av chock. ”Vi har gått i samma klass sen tre år tillbaka.”
”Ojdå.” sa Richard och skrattade. ”Dumt av mig.” Sedan kastade han en blick på mig, innan han vände sig mot Tony igen. ”Du heter ju Anthony, minns jag nu. Men dig borde jag väl inte kunna namnet på?” Han pratade till mig nu.
”Nej, det borde du inte.” svarade jag.
Han väntade, men när jag inte sa något mer sa han: ”Ja, jag måste vidare. Men är vi okej nu?” Tony nickade. ”Bra. Vi ses då.” Richard kastade en sista blick på mig innan han gick.
”Det var oväntat.” kommenterade jag när han var utom hörhåll.
”Ja.” Jag kände inte Tony så bra, men jag kunde ändå se att han funderade på något.
”Vad tänker du på?” frågade jag.
Han vaknade till. ”Att Richard är intresserad av dig.”
”Va?” Jag höjde ett skeptiskt ögonbryn.
”Han vet mycket väl vad jag heter, och jag vet vad han heter. Han ville bara prestentera sig på ett smidigt sätt.”
Miles: Kapitel 13- Ett gäng skrattande, dumma tjejer
Så jag körde till skolan. Jag parkerade bilen, och jag gick in i den lilla byggnaden.
Korridoren var jätteliten. Massor av elever trängdes genom den, låste upp sina skåp eller försökte komma till dem. Det var svårt att bara förmå mig själv att in. Överallt fanns lukten av andra människor, det pratades, det skreks. Jag hade svårt att andas, alla andra tog upp allt syre. Ju mer jag försökte ta ett djupt andetag, destu mer snördes strupen åt. Folk knuffade mig fram och tillbaka, utan att märka att jag höll på att kvävas. Jag måste komma ut härifrån.
Så ringde det in, och alla elever försvann. Man kunde röra sig igen. Och efter en stund, kunde jag andas normalt.
Okej. Jag måste få mitt schema. Måste gå till schemaansvarig.
Det var ganska lätt att hitta till hennes kontor, sedan förklarade jag att jag var ny här och sa mitt namn två gånger. Hon gav mig skåpnummer och erbjöd sig att visa mig till mitt klassrum, men jag viftade bort henne. Hon stank av mint och pratade konstant.
Det fanns inte många klassrum att kolla igenom, så snart kom jag till den jag skulle till: rum AB, läraren Mr Crenons rum, där han undervisade i historia. Med väskan på ena axeln och en molnande smärta i huvudet, öppnade jag dörren.
Mr Crenon, som visade sig vara en flintskallig man i brun kostym, avbröt sig mitt i en mening, och med honom vände alla blicken mot mig. Granskande. Förvånade. Jag gick så lugnt jag bara kunde och satte mig vid en ledig plats. Sedan drog jag luvan över ansiktet och damp ner på bänken. Ahh. Mörker. Tystnad. Lite för tyst.
Jag tittade upp och fann att alla fortfarande stirrade på mig.
”Fortsätt, för all del.” sa jag och viftade med handen.
”Ursäkta.” sa läraren. ”Vem är du?”
”Miles.” sa jag. ”Fingtic. Jag är ny här. Det borde stå i dina papper.”
Nu reagerade han. Han hälsade mig välkommen, pratade om att de jobbade med inbördeskriget och gav mig en bok att läsa i. Han sa att han skulle prata mer med mig efter lektionen. Säkert. Jag skulle ju verkligen vänta på honom också.
Sedan fortsatte han med lektionen, men ingen lyssnade längre. Många tittade på mig, speciellt några tjejer med perfekt smink och hår. Jag log mot dem och de fnittrade. De var rätt söta, men jag kände inte direkt för en ny flickvän just nu. De var så mycket problem.
Men att prata lite, få lite status var väl aldrig fel. Därför försökte jag vara så trevlig som möjligt efter lektionen, när de alla flockades runt mig. De presenterade sig ivrig, alla namn var lika varandra och snart hade jag blandat ihop dem. Killarna stod också i klungan, men var mest tysta. Antingen så var de inte lika nyfikna, eller så var de avis på att jag stal brudarnas uppmärksamhet.
Men snart kom jag fram till att alla tjejer här inte riktigt lyssnade på mig. När en av dem (kanske Anna?) frågade om jag tyckte om att flytta och jag svarade allvarligt att jag inte hade velat det, skrattade de. De skrattade åt allt jag sa, oavsett vad det var jag hade sagt.
Men så fångade något bakom dem min blick. Det var en klänning, den enda jag sett på hela skolan som var så pass lång att den gick till knäna. Den såg inte ut att höra hemma på den här skolan, för den var inte i 2000-tals stil. Snarare 50, 60, 70-tal, någonstans där. Flickan i den klänningen hade brunt hår som glänste och lockade sig lite lätt. Hennes smink var nertonat, den framhävde hennes mjuka ansikte istället för att dölja den. Hennes bruna rådjurögon var de största jag någonsin sett, och i famnen bar hon tre böcker på samma gång. Det var något bekant över henne.
”Vem är det?” frågade jag de andra, utan att släppa henne med blicken.
”Ingen.” sa en, i mun på en annan som svarade: ”Sofia Ringroad.”
Sedan snubblade de nästan över sig själva, i sin iver att berätta att hon redan var ihop med någon.
”Han heter Emanuel Baun, de har typ varit tillsammans för alltid.”
”Hans pappa och Sofias pappa äger de två största förlagen i Redleave. De är båda de rikaste familjerna i hela byn.” fyllde en annan i. ”De två har typ varit förlovade sedan födseln. De är ment to be, liksom.”
Nu minns jag var jag sett henne. Hon var den som gått i parken, den där första dagen när jag satt och rökte på bänken. Hon hade rynkat på näsan åt min cigg. En lite fröken fisförnäm.
Mitt intresse dalande fort. Synd, hon som hade verkat intressant.
Sofia Ringroad
ITS ALIVE!!!
Men snart kom jag fram till att alla tjejer här inte riktigt lyssnade på mig. När en av dem (kanske Anna?) frågade om jag tyckte om att flytta och jag svarade allvarligt att jag inte hade velat det, skrattade de. De skrattade åt allt jag sa, oavsett vad det var jag hade sagt.
Men så fångade något bakom dem min blick.Kommer imorgon!
Miles: Kapitel 13- Det härliga och det negativa med att vara full
När Elle blåst av mig helt, körde jag tillbaka till grannbyn för att hänga mer med det nya gänget. De ställde inga fler frågor, och jag gav inte dem några. Vi bara hängde under en bro, drack, de andra sprejade in saker på väggen bakom sig och Jeff hade en luftpistol, som vi använde för att skjuta prick på tomma ölburkar. Jag sög på det, vilket jag fick höra resten av kvällen. Men mina tankar var bekvämt inbäddade i bomull, så jag tog inte åt mig.
När jag slutligen tvingades köra tillbaka var det mörkt och alla förbannade löv likande nästan små stenar, svarta som de var i natten. Fast det var platta. Haha, platta. Jag började skratta högt vid tanken på det. Alkoholen fick allting att bli lustigt.
Jag råkade köra in på fel uppfart, något som jag insåg först när nyckeln inte gick in genom dörren. Men när jag kom till det hus där jag såg morsan sitta och stirra på mig genom fönstren, då förstod jag att jag hade kommit rätt.
”Och var har du varit?” frågade morsan mig, med ett skarp röst. Hon hade en kaffekopp framför sig på bordet, och benen och armarna korsade. Oh, vad rädd jag blev.
”Varfhör bryr du dig?” svarade jag. Borde rummet skaka?
”Jag önskar att du åtminstone kunde försöka.” Hon talade lägre nu. ”Vi har gjort det här för din skull.”
Jag brast ut i skratt. Det räckte som svar.
”Miles.” Hon reste sig upp, en decimeter nedanför mig. ”Jag ber dig, lyssna. Jag vet hur du har det. Jag vet vad du går igenom. Men du slänger bort hela ditt liv just nu, ta dig samman istället och kämpa dig igenom det.”
”Jag orshar fan inte hörsha på det här längre.” mumlade jag fram och försökte tränga mig förbi henne.
”Mieles.” sa hon igen, som en hackad skiva. ”Mieles! Jag menar allvar. Se åtminstone på mig.” Hon grep tag i min arm.
”Shläpp mig.” Jag ryckte mig loss.
”Du måste börja ta ansvar.” ropade hon efter mig, när jag vinglade iväg uppför trappan. ”Det här är din chans att börja om på nytt! Kan du inte…”
Jag satte händerna för öronen och lallade så högt jag bara kunde, tills jag kom in till rummet och kunde dimpa ner på sängen. Jag slöt ögonen, nöjd vid tanken på att den här promillehalten skulle hålla mardrömmarna borta.
Att vakna av att någon slår två kastrullock mot varandra är väldigt otrevligt. Att vakna av det, när man har en baksmälla, är ännu värre.
”Va fan…” Jag pressade kudden hårdare mot huvudet, men det hindrade den inte från att dunka av smärta.
”Jag slutar inte fören du stiger upp.” hörde jag min enerverande syrra säga.
”Låt mig va!”
”Nej!” Hon slog ännu hårdare, och åh, jag stod inte ut!
”Okej, jag är uppe!” ropade jag och steg upp, lite vinglande. Solen stack i ögonen som brännande laser och huvudet var så tungt att det knappt ville sitta kvar på axlarna.
”Så här ska vi göra.” Jag kisade mot Elle, som lagt (tack och lov) ifrån sig kastrullerna och stod nu och hötte fingret åt mig. ”Du ska gå till skolan idag. Du ska gå på dina lektioner, försöka ta in något i din förkrympta hjärna och sedan ska du komma hem.”
”Prata inte så högt.” bad jag gnällande. ”Och varför skulle jag göra det?”
Hon log triumferande. ”Därför att jag har gömt huvudvärkstabletterna.”
Elle: Kapitel 12- Tony
Samma dag, den där första dagen, satt jag och Antony vid ett bord och väntade på att nästa lektion, engelska, skulle starta. Jag hade haft den läraren tidigare idag, han hade även spanska vilket var mitt språkval. Han var en gråhårig man, sådär gubbsöt, som var duktig men hade svårt att få tyst på klassen.
Jag tror att det skulle bli bra. Bortsett från de gamla bänkarna och nötta stolarna de hade här, för att inte nämna att inte ett enda klassrum hade en smartboard, var skolan inte så dum. Inte än, i alla fall. Fast det var ju byggnaden som jag pratade om nu. Eleverna var något helt annat, för den delen. För mig var alla jag hittills mött (jag räknar inte med min granne) ganska korkade och ytliga. Men jag hade inte lärt känna dem än.
Hur som helst, när vi satt där kom en blond kille (varför är alla blonda här?) fram till oss, med två andra grabbar i ryggen. Han var snygg, med höga kindben, halvlångt hår som vågade sig och blåa ögon.
”Jag skulle inte slösa någon tid på honom.” sa killen och nickade mot Anthony. ”Ingen idé att försöka få till något, han är bög vettu.”
Som ni kanske märkt blir jag lätt arg. Jag får ett utbrott, säger saker, ångrar dem halvt, säger dem igen. Och nu, när någon trackade ner på lilla Anthony, sattes försvarsmekanismen genast in.
”Fan vad taskig du är.” for jag ut mot honom. Jag skulle fortsätta, när Anthony mumlade:
”Det är lugn Elle, det är liksom sant.”
Det tog ett ögonblick innan jag kopplade vad han menade. ”Åh.” Jag försökte rädda situationen. ”Men man använder det inte som ett skällsord.”
”Ta det lugnt.” sa killen och backade undan. Han och hans vänner gick, efter en sista blick på mig. Hade jag sagt att han var snygg? Jag menar ful. Riktigt äcklig.
Kvar satt jag och min granne, tysta. Jag visste inte om jag skulle säga något om hans läggning eller bara låtsats som om ingenting hade hänt. Jag hade ju inget emot att han var homosexuell. Tvärtom, det var väl bra att det inte skulle bli några missförstånd, som att han skulle vilja bjuda ut mig när jag inte ser honom på det sättet.
Tillslut var det Anthony som sa något. ”Alltså, jag förstår om du inte vill vara med mig längre.”
Åh. Det var därför han var utanför, de andra frös ut honom p.g.a att han var bög. Och nu trodde han att jag skulle vara som de andra här.
”Anthony.” sa jag allvarligt, och insåg att det var ett jättelångt namn att säga högt. ”Kan jag kalla dig Tony?”
Hela frågan blev konstig, så jag förstår att han rynkade ögonbrynen.
”Anthony var så långt att säga högt.” förklarade jag, och brydde mig inte om att kommentera det han tidigare sagt, om att Nu vill du inte vara med mig.
”Okej.” log han, men sin vanliga rödhet på kinderna.
”Coolt.” sa jag. ”Informera mig nu om engelskaklassen. Något jag borde veta?”
På det hela taget tycker jag att den där första dagen gick ganska bra. Jag hade skaffat mig en fiende (kanske fiender) men jag hade också hittat en bundsförvant. Han svarade väldigt kort på mina frågor om honom, så allt jag visste var att han brukade plugga och träna piano när han var hemma, och att hans föräldrar ägde en metalltillverkningskedja. Men jag hade inte tappat mitt tyckte för honom.
Dock var min bror en större besvikelse. När han kom för att hämta mig, från gud vet var han har varit, var hans blick luddig och hans axlar avslappande, vilket de annars aldrig var.
”Miles.” sa jag argt. ”Du kan inte dricka när du ska köra bil.”
Han flinade. Ett fylleleende. Jag hade aldrig sett ett riktigt på länge. ”Och va tänker du ghöra åt det?”
Mitt svar: jag smällde igen dörren i hans ansikte, och gick sedan iväg för att gå hem. Jag hörde bilen glida iväg åt det motsatta hållet.
Killen, som var snygg men sedan inte det
