Elle: Kapitel 74- Inbjudan
Jag kan inte minnas om jag gav James ett efternamn eller inte, men nu heter han i alla fall Quinstone. :) Och den är lite kortare än vad det brukar vara, jag orkade inte fylla ut den med meningslösa meningar (haha) Nästa blir längre istället :)
”Jag har tänkt.” sa mamma. ”Och jag tycker att vi ska bjuda in James’ familj till jul.”
”Ärligt?” sa en förvånad Miles och vred sig runt för att kunna titta på mamma, som stod i köket medan min bror stod vid disken.
”Ja.” sa min mamma. ”Visst, jag har aldrig träffat Mr Quinstone. Men jag är säker på att han är trevlig. Vi har firat bara vi nu i två år, det vore väl kul med en omväxling?”
Miles tittade ner i kassan. Jag förstod att han tänkte på de senaste jularna, då jag och mamma firat ensamma medan Miles drack på stan.
”Det låter jättebra.” sa jag. Det skulle bli kul med lite främmande på julafton, även om jag hellre bjudit in Tony. Men hans föräldrar skulle släpa med honom till deras släkt under lovet.
”Okej.” sa Miles. ”Jag frågar honom när han…”
Just då, nästan för lägligt, klev James in i caféet med ungarna i släptåg. De där barnen är nog det sötaste jag någonsin sett. Will hälsade glatt på mig och Sarah sa blygt att min klänning var fin, en komplimang som fick mitt hjärta att smälta.
”Du kom väldigt lägligt.” sa Miles till James, samtligt som han bjöd honom på en kaffe. ”Jag har någonting som jag skulle vilja fråga dig, och du får säga nej, jag förstår helt.”
”Okej.” sa James nästan misstänksamt. ”Vad är det?”
”Skulle eran familj vilja fira jul med oss?”
”Oj.” Han såg överraskad ut. ”Ehm, alltså… Jag skulle gärna vilja fira med er, men jag måste förstås kolla med pappa först. Men jag tror att det skulle gå, absolut.”
”Bra.” log Miles. ”Toppen.”
”Men ska vi isåfall köpa till varandras familjer?” James såg lite orolig ut när han frågade det.
”Nej, nej, såklart inte.” lugnade Miles honom.
”Men… ja, som sagt, jag ska kolla.” James sneglade mot mig, och höll kvar blicken när han såg att jag tittade på honom. ”Hej Elle.”
”Hej James.” svarade jag. ”Taggar julafton?”
”Absolut. Will, sluta dra i Sarah.” sa han sedan åt sina syskon, som höll på att brottas. De lydde honom direkt. Jag hade aldrig haft sån där kontroll över mina småsyskon, om jag haft några. Det var ganska imponerande faktiskt.
Miles: Kapitel 73- Julshopping Del 2
Vi stod i en affär och tittade på böcker, och jag funderade på en sak. På en sak som jag funderat länge på, och undrat om jag ska konfrontera Sofia med det.
Jag bestämde mig tillslut för att köra. Även om hon kanske skulle bli sårad. ”Du Sofia… Det är en sak jag måste säga till dig.”
”Vaddå?” undrade hon medan hon läste baksidan av en tjock bok.
”Jag tycker att du borde sluta be om ursäkt för att du är smart.” sa jag rätt ut.
Hon såg förvirrat ut. ”Jag förstår inte.”
”När du svarar på en fråga i klassrummet…” började jag förklara. ”…börjar du med ’jag tror att’. Men jag vet att du inte tror, du vet att svaret är rätt. Varför låtsas vara tveksam?”
”Jag låtsas inte vara tveksam.” försvarade hon sig. ”Jag… Jag vill bara inte bli uppfattad som en besserwisser.”
”Det blir du inte heller.” sa jag och böjde mig ner så att hon var tvungen att möta min blick. ”Du behöver inte dölja att du är supersmart, du borde vara stolt över det istället! Visa upp det!” Jag viftade demonsterande med armarna.
Sofia log åt mig, charmad. ”Tack. Det är bara det…” Hennes leende dog. ”Jag vill inte att andra ska tycka illa om mig.”
”Du ska skita i vad andra tycker.” sa jag. ”Var dig själv, utan att försöka dämpa ner på någon del av din personlighet. Gör så, och de som inte tycker om det… Tja, det är deras förlust.”
”Faktiskt.” sa Sofia eftertänksamt. ”Varför låtsas tveka när jag svarar? Jag kan det ju! Och varför ska jag anstränga mig för att få andra att tycka om mig? Om de ändå inte kan tycka om mig för den jag är, är de inget att ha som vänner.” Hon hade fått en glöd i sin blick som jag bara älskade. Det var förtrollande att se. ”Du har rätt, Miles. Du har så rätt.”
Slutligen hittade jag en bok till mamma, där man kunde skriva in sina egna recept, och till Elle köpte jag ännu en bok som hette Den Ultimata Punkboken. Den skulle hon gilla. Jag och James hade också kommit överens om att köpa en liten julklapp till varandra, en som kostade lite. Så till honom hade jag införskaffat ett kasst skissblock.
”Helt otroligt.” sa Sofia när vi satt i bilen på väg hem. ”Jag brukar behöva åka minst tre gånger in till stan för att hinna köpa allt, men den här gången har jag köpt allting! Bara nu!”
”Det är helt tack vare mig.” sa jag skämtsamt.
”Det kanske är det.” sa hon. ”Vi borde göra det här till en tradition, att julshoppa tillsammans.”
”Gärna för mig.”
Miles: Kapitel 72- Julshopping Del 1
Dubbelkapitel!
Julen hade kommit till Red Leave, och det märktes med råge. Gick man på gatan fanns det inte ett håll man kunde titta, där det inte fanns julpynt. Glitter, lampor, kulor, det bara lyste av staden. Jag tyckte det var ganska irriterande, men Sofia strålade av lycka.
”Jag älskar julen.” sa hon på måndagmorgon, som även råkade vara första december. ”Alla är så glada och det är så fint överallt.”
Jag bara fnös, men log åt hennes uppspelthet. Jag undrar speedad hon var på julafton.
”Vill du julshoppa med mig?” frågade hon plötsligt.
”Va?” fick jag bara ur mig till svar, trots att jag klart och tydligt hört vad hon sagt. Shoppa? Kanske inte så taggad. Med Sofia? Väldigt taggad.
”Jag kan inte shoppa med Emmanuel, jag ska ju köpa till honom. Och alla mina tjejkompisar tigger pengar av mig när vi går på stan, det är ganska irriterande.”
Jag log brett mot henne. ”Om du insisterar så.”
Dagen efter stod jag med bilen utanför Ringroads hus, för att skjutsa in oss till stan. Jag fick ont i ögonen av att titta på deras hus, så mycket ljus och glitter fanns där. Man kunde knappt se själva huset längre.
Dörren öppnades och ut kom Sofia, införd i en röd kappa och en lång, brun halsduk. Hennes lockar fladdrade i luften när hon rusade till mig och satte sig i bilen.
”Varför är det tvunget att vara så kallt, just den dagen då vi ska gå?” frågade hon mig och jag svarade med en axelryckning.
”Vet du.” sa jag medan vi körde ut ur byn. ”Jag är förvånad över att dina föräldrar släppte iväg dig med mig. Hatar inte de mig?”
Sofia stirrade plötsligt ut ur rutan. ”De ehm… Vet inte om det.”
Jag suckade inombords. ”Du borde lära dig att stå emot dem, Sofia.”
Hon svarade inte och nästa gång vi pratade, hade vi bytt ämne.
”Okej.” sa Sofia när vi parkerat och kommit fram till affärerna. ”Jag har en lista här på alla jag ska köpa till, så att jag kan bocka av eftersom.” Hon drog fram en lapp som var längre än vad den borde ha varit.
”Vilka ska du köpa till egentligen?” Jag böjde mig närmare henne för att läsa på lappen, och närheten fick förstås mitt hjärta att bulta lite hårdare.
”Familjen, och Emmanuel. Och sedan mitt tjejgäng, de blir ytterst förargade om jag inte köper till dem. Också bad mamma mig att köpa till hennes kompisar också.”
”Kan hon inte be tjänarna att göra det?”
”Tjänarna ska städa huset, inte springa äreneden.” svarade Sofia.
Jag såg förvånat på henne. ”Har ni faktiskt tjänare? Jag skojade bara.”
Hon rodnade. ”Vårt hus är faktiskt väldigt stort, och pappa jobbar hela tiden. Det hade blivit väldigt jobbigt för mamma att ta hand om det själv, och hon jobbar dessutom så mycket med välgörenhet att hon inte har tid och…”
”Lugn, lugn.” skrattade jag och lade händerna på hennes axlar. ”Du behöver inte förklara. Jag hade säkert skaffat mig tjänare själv, om jag haft råd.”
”Nej, det hade du inte. Du hade säkert använt pengarna till att… bygga barnhem eller nåt.”
Jag skrattade åt henne men inombords tänkte jag att hon nästan hade rätt. Jag hade hjälp de som tvingas hyra sina hus av Mr Baun, så att de inte skulle behöva vara rädda för att bli utkastade.
”Okej, vars är första stoppet?” frågade jag och såg mig lite vilset omkring. Jag hade aldrig varit här förr.
”Den gallerian.” svarade hon. Skylten till den var vit och texten var i små lysande lampor. Den såg väldigt exklusiv och dyr ut, och då kom jag ihåg att jag och Sofia inte skulle handla på samma affärer. Vi tillhörde ju, trots allt, olika klasser.
Första affären vi gick in på där var en prylbutik. Golvet var vitt och så välskurat att man kunde spegla sig i den. De som jobbade där var äldre kvinnor i höga klackar och tajta klänningar, och riktigt fejka leenden. De såg nedlåtande på mig, precis som alla andra i affären. I min slitna läderjacka och säckiga jeans var det tydligt att jag inte hörde hemma där.
Med Sofia hjälpte de gladeligen, så att hon hittade en liten uppsättning av sju porslinshundar.
”Det här är perfekt!” utbrast hon. ”Mamma har precis sju väninnor hon ville att jag skulle köpa till. Nu kan ingen bli avundsjuk på den andra. Kan jag få dem inslagna, var för sig?”
Efter den butiken styrde vi mot en smyckesaffären. Men den var Sofia missnöjd med, så vi gick vidare till en klädaffär. Sedan en sminkaffär, där det blev några presenter till Sofias vänner, sedan till en till smyckesaffär.
”Den här skulle mamma tycka om.” sa Sofia och pekade på ett i guld, med någon konstig skurvgrej på. ”Ska jag ta den?”
”Kör på det.” sa jag, utan att tänka något vidare på det.
”Då gör jag det.” Hon vinkade åt sig en som jobbade där, för smycket var inlåst bakom glas. ”Ska du inte se dig omkring om du hittar något till din mamma, medan jag betalar den här?”
Jag började titta mig omkring, men insåg snabbt att det inte var någon idé när det billigaste smycket kostade ca. 500 dollar.
”Hittade du ingen?” frågade Sofia förvånat när jag kom tomhänt till henne, som stod vid kassan.
”Jag har inte riktigt råd att handla här.” svarade jag.
Sofia såg först förvånad ut, sedan skamsen. ”Oj… Just det. Förlåt Miles.”
Hon hade samma mängd ånger i ansiktet som om hon nyss sagt något hemskt till mig. Jag log åt hennes godhet.
”Det gör inget. Verkligen.”
”Nu går vi till gallerian som ligger lite längre ner.” sa Sofia när vi kommit ut ur butiken. ”De har jättebra grejer.”
Men när jag kom dit förstod jag att det inte var den egentliga andeldningen. Gallerian därnere hade nämligen mycket billigare varor. Men det hade Sofia varit för finkänslig för att säga.
Heeej trofasta läsare
Miles: Kapitel 71- Hemma hos James
Elle och Tony hade haft sykväll, och därför hade jag förutsatt att det skulle bli jättesvårt för mig att sova. Men överraskande nog hade hackandet från symarksinen fungerat som ett sövande ljud och jag hade sovit utan mardrömmar.
Klockan tio gick jag upp och såg till min förvåning att Elle och Tony satt och såg Tv i soffan, med varsin kaffekopp.
”Redan uppe?” frågade jag. Jag som trodde att de skulle vara vakna till sex, och sova till ett. ”När gick ni i säng?”
”Vi har inte gått i säng än.” svarade Elle.
Det förklarade allt. ”Blev någonting sytt då?”
”Jag har gjort en klänning, den står i mitt rum.” berättade Elle. Medan jag gick in dit för att titta på den fortsatte hon: ”Jag är inte alls nöjd med den, jag funderar på att sprätta upp allt…”
Den svarta styggelsen på hennes säng var verkligen inte vacker. ”Ja, det borde du göra.”
”Miles!” utbrast Elle sårat. ”Vad taskig du är!”
Jag tittade förvirrat på henne. ”Men du sa ju själv att du ville sprätta upp den.”
”Men jag tycker inte att den är så dålig, jag bara överdrev så att du skulle säga att den inte alls var ful. Åh…” Hon reste sig klagande och gick fram till klänningen. ”Nu måste jag ju sprätta upp den i alla fall. Tack så mycket, Miles.”
Jag gjorde den gest mot Tony som om jag ströp mig själv. Han bara skrattade åt mig och sa: ”Du borde lära dig att tolka tjejer.”
”Det verkar vara alldeles för komplicerat för mig.”
James hade bjudit över mig på lunch hos honom idag, så jag skulle äntligen få se hur han bodde. Jag fick ta en omväg dit, eftersom jag såg Emmanuel och Sofia gå hand i hand emot mig. Att se dem fick det att knyta sig i mig, så jag fick sno om och ta en annan väg.
Slutligen kom jag till tunneln där jag och James först träffats, på samhällstjänsten. Alla spår efter lejonen var helt försvunna och tanken på det gjorde mig förbannad. Kunde inte snuten se skillnaden mellan klotter och konst? Lejonen borde ha fått vara kvar.
Det var inte svårt att hitta till rätt hus. I för sig såg alla likadana ut: Vit färg som flagnat ordentligt och döda gräsmattor. Men på en av de där gräsmattorna lekte Wilbur och Sarah, försökte bygga en snögubbe av den lilla snön som fanns på marken.
”Miles!” ropade Wilbur glatt. Sedan sprang han in i huset, skrikandes: ”Miles är här, Miles är här!”
”Hej Sarah.” hälsade jag på hon som stod kvar.
Jag fick ett blygt hej till svar.
”Vilken fin snögubbe.” sa jag om de grästäckta klumparna de rullat ihop.
”Tack.” mumlade hon generat.
James kom ut ur huset. Hans hår var ju på så sätt att han hade rakat sig på sidorna, och längs huvudet gick en rand med svart, långt hår. De dagar han inte orkade fixa tuppkammen flätade han det håret istället. Det hade han gjort idag.
”Fingtic!” hälsade han mig. ”Du är fem minuter sen, men det var bra för jag blev nyss klar med lunchen. Jag hoppas att du gillar pannkakor.”
Köket var litet och enkelt, som resten av huset. Tapeten var ljusbrun, golvet var ljusbrunt och allt det andra var orange, pissgult eller mörkbrunt. Ärligt talat var det rätt fult, vilket förvånade mig med tanke på hur bra James var med färgburkarna.
”Varför har du inte gjort några graffitimålningar på väggarna? Vore inte det coolt?” frågade jag.
”Jag vill inget hellre. Hela husets inredning är så jävla ful att jag helst bara vill bränna större delen av det.” Barnen hade gått ut igen, så vi kunde ta till svordomar. ”Men vi kan inte slösa pengar på nya möbler och jag får inte måla väggarna.”
”För din pappa?” Den mystiska pappan som jag aldrig träffat, eftersom han jobbade jämt och ständigt.
”Nej, för Mr Baun.”
”Baun?” Det var det Emmanuel hette i efternamn. ”Farsan till Emmanuel Baun?”
”Japp. Mr Baun äger ju typ halva staden.”
”Så ni hyr huset av honom?” Det tyckte jag inte om. Även om jag aldrig träffat Emmanuels pappa var jag säker på att äpplet inte fallit långt ifrån trädet.
”Precis som alla andra i det här kvarteret. Ingen av oss har råd att köpa det hus vi bor i. Hursomhelst, Baun ville inte att jag skulle ’klottra på väggarna’, som han kallade det. Men han lät mig måla i garaget, om jag lovade att tvätta bort det om han skulle bestämma sig för att slänga ut oss.”
”Får jag se det du har gjort i garaget?” frågade jag, sedan satte vi av dit.
Det var ett litet garage, som var fullt med grejer så att det inte fanns en chans att bilen skulle rymmas. Varenda vägg, till och med bitar av taket, var täckta av fantastiska graffitimålningar. Det som stal min uppmärksamhet var en bild av James, hans syskon och en bredare man som måste vara hans pappa. Porträtten var makalöst bra och i naturlig storlek, dessutom.
”Du skulle kunna tjäna miljoner på det här.” sa jag.
Han fnös åt mig. ”Säkert. För lejona som jag gjorde på tunneln var ju så uppskattade.”
”De hade blivit det, om inte de där snutarna hade lagt sig i.”
Vi var tysta en liten stund, innan jag frågade vidare: ”Kan Mr Baun bara kasta ut er om han vill?”
”Absolut.” sa James bittert. ”Han har gjort det förr, med andra. Så fort det kommer någon som är redo att betala en högre hyra, får de som redan bor där minsann skaffa sig en ny bostad. Men jag är inte så orolig för vår skull.” Han ryckte på axlarna. ”Ingen vill ha det här huset, så chansen att någon skulle försöka bjuda på den är liten.”
”Det är fel att folk kan göra så.” sa jag argt. ”Bara för att man har pengar ger det inte en rätt att göra som man vill.”
”Säg det till Mr Baun. Eller Mr Ringroad, för den delen.” lade han till. ”De två beter sig som om de vore kungar.”
”Det är svårt att tro att Sofia är dottern till någon som Mr Ringroad.” sa jag, och kunde inte låta bli att känna en liten rusning i kroppen när jag sa hennes namn.
”Hur går det med er två, föresten?” bytte James ämne.
Jag försökte se obrydd ut. ”Vaddå?”
”Men kom igen Fingtic, halva byn vet hur du känner för henne.”
Gör de? Kinderna brände vid tanken. Fy fan vad hemsk, var min första tanke. Sedan undrade jag: ingick Sofia i den halvan?
”Det går ingenvart. Men jag tänker inte ge upp.”
”Det låter bra.” sa James, men utan större övertygelse. Nästan som om han tänkte att jag lika gärna kunde ge upp.
”Hur går det med dig då?” vände jag frågan mot honom, med en liten utmanande ton. ”Med brudarna? Finns det någon?”
”Nej.” sa han, men rodnande samtidigt. Ha, lögnare.
