Fingtic's

Jag log mitt charmigaste leende mot tjejerna (om jag var otrevlig skulle hon nog inte vilja gå åt sidan med mig) och frågade vem av dem som var Lindsay. En blond tjej svarade genast stolt, och vred sedan på sig som om jag ville se henne från alla vinklar. Det räckte med en blick för att hata henne, för min del. Dyra kläder, mycket smink, blont år som hade en mörk utväxt längs benan. Jävla bimbo.

   ”Kan jag få prata med dig, mellan fyra ögon?” frågade jag.

   ”Du menar mellan två ögon.” sa hon och fnittrade. ”Ah, men kom med hit bort då.”

   Hon tog mig avsides så att vi kom utom synhåll, men tjejmaffian hade fortfarande utsikt över oss. Hon trodde väl att jag skulle bjuda ut henne eller så, och ville att alla skulle kunna se.

   ”Så, vad var det du ville?” frågade hon medan hon tvinnade sin fejkthår.

   ”Jag vill att du berättar sanningen för alla om vad du gjorde mot min syrra.” Charmigheten var bortblåst.

   Hennes leende dog bort. ”Va? Vilken syrra?”

   ”Den syrra du bestämde dig för att köra ner i skiten och stampa på.” Det var svårt att kontrollera ilskan.

   Äntligen verkade bimbon fatta. ”Är du Elles brorsa?”

   Nu var jag visst inte så snygg längre. ”Ja, det är jag. Och jag vet att du betalade Richard, och imorgon vill jag att hela skolan ska veta det också.”

   ”Så det var därför Richard bestämde sig för att avslöja vår lilla hemlighet.” Hon nickade. ”Du hade ett liknade samtal med honom va?”

   ”Ja, det hade jag. Och det samtalet slutade med att jag var tvungen att knäcka hans fingrar innan han lyssnade. Jag skulle inte vilja göra detsamma med dig.”

   Hon blekande under sin foundation.  ”Du är ju fan sjuk!”

   Jo, jag verkade kanske vara ganska läskig. Men det var bra i det här fallet. ”Gör bara som jag säger, så behöver inget hända.”

   Jag gav henne ett ironiskt leende, och vände mig om och gick. Hon ropade efter mig:

  ”Jag kan anmäla dig vettu!”

   ”Gör det. Under tiden kan ju jag ta reda vilken bil som är din.”

*

Nästa dag fick jag ett sms från Tony där det stod att jag måste gå till skolan idag.

   Jag tvekade länge, men tillslut gjorde jag som det stod.

   Så fort jag kom innanför dörren till skolan översvämmandes jag av människor, de trängdes runt mig och bad om ursäkt för allt de sagt och gjort.

   Jag stirrade på dem utan att förstå vad de pratade om.

   ”Men har du inte hört?” sa en tjej, Sammy, förvånat. ”Det är ju över hela skolan!”

   Så fick jag höra historien. Om Richard och Lindsay.

   Efteråt föll jag ihop på skolgolvet, men den här gången tog folk tag under mina armar och drog upp mig igen. Mina klasskamrater som tidigare hatat mig, ledde mig till en stol och pratade lugnande med mig. Tony dök upp och räckte mig en varm kopp med kaffe.

   Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle känna. De andras vänliga mottagande värmde mig, samtidigt som mitt inre hade fryst till av det jag hört.

   Jag hade aldrig, aldrig väntat mig det här av honom. 

Nästa dag kunde man märka att skolan var splittrad i två.

   Alla pratade om Richards bekännelse, även in på den äldres våning. Vissa trodde på det, andra pratade om de hade hört Lindsay säga att det var han som ljög.

   Så det fanns två grupper: De som trodde på Richard (därmed hatade honom och stod nu på Elles sida) och de fanns de som trodde på Lindsay (att Richard hade ljugit om sin första lögn, för att få mer uppmärksamhet).

   Jag behöver knappast säga vilken sida Sofia stod på.

  ”Ett sådant litet kräk.” sa hon till mig. ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att någon skulle vara i stånd till något likande.”

   Jag hummande. ”Jag ska ta och söka upp den där Lindsay när det blir lunchrast.”

   Hon nickade. ”Men hur tar Elle det hela då?”

   ”Hon vet inte om det.” svarade jag. ”Hon låg och sov på morgonen, verkade ha bestämt sig för att stanna hemma idag också.”

   Vi var tysta en stund, sedan började Sofia rota i sin läderväska. ”Du, jag kom på. Jag försökte ge dig den här igår men… Ja, du får den nu.”

   Hon räckte mig en bok. Den var brun, ganska bred och utsidan hade en bild av en välritat pirat. På den stod med guldtext: Skattkammarön.

   ”Det är en klassiker.” berättade hon. ”Och det är den som Skattkammarplaneten är baserad på. De är ganska olika, men jag finner ändå tycke för den här boken och hoppas att du ska göra likadant.”

   Jag granskade henne noga, för att se om hon skämtade. ”Jag sa ju att jag inte läser.”

   ”Det är aldrig försent för en förändring.” Hon gav mig ett sött, försiktigt leende.

   ”Har du köpt den här?” Jag höjde ett ögonbryn.

   Hon viftade avfärdande med handen. ”Ärsh, den var inte så dyr.”

   Ha, troligt. Jag kanske inte är en expert på böcker, men även jag kunde se att den här inte var köpt på en loppmarknad.

   ”Jag kan inte ta emot den, min flicka.” Jag hade först bara tänkt kalla henne flicka, men sedan lade jag till min för skojs skull.

   Effekten blev röda kinder för hennes del. ”Varför inte? Kan man inte köpa en present till sin vän?”

   Vän. Hon kallade mig för sin vän. En varm känsla bubblade upp i maggropen, som bara förstärktes av det leende hon gav mig. Motvilligt stoppade jag ner den i väskan. ”Nåväl, tack. Den blir kanske snygg att ha på rummet i alla fall.”

   ”Ifall du tar hem en tjej så skulle nog hon bli imponerad av att se den.” påpekade Sofia.

   Jag frustade till. ”Den enda tjej som kommer hem till mig är min syrra.”

    ”Jaså?” Hon lät märkligt gillande på rösten när hon sa det. Sedan ruskade hon på sig och sa: ”Aja, försök läsa den. Du kanske finner den underhållande.”

   Knappast, men för att inte såra henne log jag ändå och sa: ”Kanske.”

På lunchen gick jag sedan, som jag sagt, ner till de yngres sektion och började fråga efter Lindsay Henrock. Alla visste tydligen vem hon var, för de kunde genast peka mig åt utsidan.

Richards röda bil var den enda som stod på skolans parkering, om man då bortser från min. Den var ganska skruttig, hans kärra alltså, rostig och gammal. Jag stod och lutade mig mot dess förardörr medan jag sög på en cigarett. Jag hade stått här i en kvart nu, hur lång tid kan det ta för en kille att byta om?

   Fem minuter till, tydligen. Sedan kom Richard ut ur tegelbyggnaden, med blicken ner på sin mobil och hörlurar i öronen. Han upptäckte mig först när han tagit upp bilnycklarna och skulle stoppa dem i låset.

   ”Skit!” Han ryggade tillbaka, som om han hade bränt sig vid mig.

  ”Hallå där.” sa jag lugnt och blåste ut ett rökmoln i ansiktet på honom.

   ”Ehh, åh, hej Miles.” Han stoppade mobilen i fickan och fumlade med nycklarna, märkbart stressad. ”Jag, ehm, såg dig inte.”

   ”Jag undrar ifall vi kunde ta och prata lite.” sa jag, åter med samma tonfall.

   ”Oj, ehm, ledsen alltså med ja-jag har inte riktigt tid nu. Så om du kanske kunde flytta på dig så att jag kan komma in i min bil.” Han hade bleknat och verkade inte kunna hålla händerna stilla. Han tittade ner på bilens däck, upp på bilens tak, ner på vindrutan… Han tittade överallt på bilen för att undvika att se på mig.

   ”Jag skulle vilja veta varför du spred de där lögnerna om min syster.” Jag drog åter in ett bloss, medan Richard såg svimfärdig ut. Haha. Jag kände mig som någon gangsterboss i en film, och killen verkade se mig som en.

   ”Ehh, jag vet inte riktigt vad du menar.” Han såg sig omkring, som om han undrade vilket håll han skulle springa åt. Sedan tittade han på sin bil och verkade bestämma sig för att han inte kunde överge den.

   ”Jag tror att du vet vad jag menar.” Jag höll mitt ansikte gravallvarligt men inombords så skrattade jag. Richard såg ut som om han skulle dimpa ner på backen närsomhelst!

   ”Alltså jag är jätteledsen för det jag sa.” Plötsligt var det som om han inte kunde prata snabbt nog. ”Jag trodde att hon skulle komma över det snabbt och att skvallret skulle dö ut efter en vecka, alltså jag ville inte att det skulle bli såhär typ men nu är det ju liksom försent för att ta tillbaka det…”

   ”Wow wow, lugna ner dig.” sa jag med en gest. ”Jag bryr mig inte ett skit om du ångrar dig eller så, varför sa du det från första början?”

   Han skrapade med foten i marken och tvekade en halv evighet. ”Jag fick betalt för det.” mumlade han till sist. ”En tjej gav mig en fet bunt med stålar om jag berättade för alla att Elle hade varit otrogen med tre andra.”

   Ciggen föll ut min hand medan jag chockat stirrade på Richard. ”Du sålde henne?!”

   ”Jag tänkte att hon skulle komma över det, och det var jävligt mycket pengar!” skyndade han ur sig.

   Herregud, han var en större skithög än jag först hade trott. ”Vem betalade dig?”

   Richard tittade ner i backen igen. ”Det kan jag inte säga.”

   Jag lade händerna i fickorna och kände att en penna låg där. Jag fick en idé, en plan, ett trick, som den här killen faktiskt kunde vara dum nog att gå på.

   Jag tog ett snabbt steg framåt, grep tag i Richards fingrar och böjde dem, samtidigt som jag knäckte pennan i fickan.

   Skithögens ögon blev enorma och han backade skräcklaget undan ifrån mig, stirrandes på sin hand. Han skrek. ”Du bröt mina fingrar, din jävel!”

   Idiot, de var knappt stukade. Men han trodde ju att han hade hört dem brytas. ”Vem betalade dig?”

   ”Lindsay Henrock.” kved han ur sig.

   Lindsay… Kände inte igen det, men hon och jag skulle snart också ha ett samtal.

   ”Så här ska du göra.” berättade jag bestämt för Richard. ”Det första du gör imorgon är att berätta sanningen för alla. Du ska berätta att Lindsay betalade dig för att sprida de där lögnerna om Elle, förstått?”

   ”Men…” stammade han. ”Hon dödar mig om jag berättar!”

   Jag kom plötsligt ihåg ciggen, som hade ramlat ner på asfalten. Jag släckte den med skon och såg sedan åter upp på honom. ”Om du inte gör det, så… Tja, det vore väl synd om det hände något med den hand du har kvar?”

   Så vände jag mig om och gick, nöjd med mig själv.

Ursäkta för förseningen, jag har haft både redovisning och inlämning den här veckan. 

Den första lektionen fann jag mig själv att sitta och irritera mig på Sofia.

   Varje gång läraren ställde en fråga räckte hon prydligt upp handen, väntade tills hon fick orden och började svaret med tveksam röst: ”Jag tror att…”

   Vaddå ’jag tror’? Du tror inte, du vet. Du har ju rätt på varje fråga, du kan svaret. Det var som om hon bad om ursäkt för att hon var smart varje gång hon fick svara. Och det störde jag mig på.

   Dock sa jag inte det till henne, när vi stod och pratade efter lektionen. Jag babblade om Dropkick Murphys senaste album Signed and Seald in Blood. Hon verkade göra sitt bästa för att vara intresserad, men jag vet inte riktigt om det var hennes typ av musik.

   ”Hur är det med Elle då?” frågade hon sen.

   Jag suckade bara som svar.

   Sofia nickade sorgset. Sedan sken hon upp och sträckte handen mot väskan. ”Du, jag har någonting…”

   ”Miles!”

   Vi båda vred huvudet åt det håll ropet kom ifrån, och jag höjde förvånat ett ögonbryn när det var Tony som kom springande.

   ”Miles.” flämtade han. ”Elle, hon…”
   Han behövde inte säga mer. Jag sa snabbt adjö till Sofia och gick i språngmarsch efter Tony. Han ledde mig ut på parkeringen, till ett litet hörn där Elle satt ihopkrupen.

   Jag kände en stor sorgsen tyngd välla upp i mitt bröst när jag såg henne. Hon hulkade av snyftningar och maskaran hade bildat svarta fläckar under hennes ögon.

   Så här skulle inte Elle Fingtic se ut. Hon grät aldrig, bara när hon verkligen, verkligen mådde dåligt.

   Som nu.

   Jag knäböjde försiktigt framför henne och hittade inte riktigt något att säga. Allt jag kunde tänka på var hur gärna jag ville strypa Richard.

   ”Hur- hur klarar du det?” snyftade hon fram. ”Med att alla pratar om bilen du stal, hur står du ut?”

   Jag gav henne en öm blick. ”Elle, det är stor skillnad mellan våra situationer. Jag stal bilen. Du har aldrig varit otrogen.”

   Hon bredde ut armarna mot mig och jag böjde mig fram och omfamnade henne. Vi hade inte kramats sedan vi var småbarn. Hon kändes liten och bruten, inte alls som den syster som kastade spydiga kommentarer åt dem som både var dubbelt så breda och dubbelt så höga som henne själv.

   ”Kom så åker vi hem.”

Elle kröp ihop i soffan och drog filten tätt omkring sig. Mamma lade fram alla sorters bakelser framför henne, men hon tittade inte ens på dem. Hennes blick var tom.

   Det här måste få ett slut.

   Jag kunde inte låta den lilla slyngeln som gjort detta komma undan med det.

   Jag visste att han höll på med innebandy, som slutade klockan fem. Jag kunde ta en rast från socialtjänsten då, och åka och ta ett snack med honom.