Fingtic's

”…och det bästa var; De var på rea!” utropade jag.

   ”Vad kul.” sa Tony, och gjorde sitt bästa för att verka intresserad av mina nya skor.

   Jag hjälpte mamma vid caféet, genom att stå bakom disken medan hon bakade. Tony satt där och lyssnade tålmodigt medan jag babblade om mina nya klackar.

   ”De är rätt svåra att gå i, men jag tror att jag bara måste vänja mig liksom.”

   Klockan plingade och in i caféet kom Sofia och hennes pojkvän, Eric. De brukade inte vara här i vanliga fall och det märktes att Eric inte ville vara här. Han stirrade surt ner i marken medan hon såg mot disken. Besvikelse sköljde över hennes ansikte när hon såg att det var jag stod här.

   De kom fram till disken och Sofia beställde te och en kaka, medan hon spanade in i köket.

   ”Han ligger och sover.” svarade jag på hennes outtalade fråga.

  ”Va?” Hon såg plötsligt förskräckt ut.

   ”Miles.” förtydligade jag. ”Han ligger där uppe och sover. Men jag kan gå och väcka honom om det är något…”

   ”Nej, nej, nej.” skyndande hon ur sig. ”Vi kom hit för att fika, eller hur Em?”

   Em? Han kanske inte hette Eric i alla fall.

   Em ryckte på axlarna och såg sur ut. Även om jag inte tyckte om honom kunde jag förstå hans humör just nu. Om det var min flickvän som ville gå och besöka den kille som var askär i henne, skulle jag inte heller le så stort.

   De satt och fikade under tystnad. Em hasplade i sig sitt, men Sofia tog en pyttetugga i taget. Man kunde se att hon kämpade för att inte snegla åt disken.

   Efter en timme hörde jag stegen upp till lägenheten knaka, och ner i caféet kom Miles. Han såg nyvaken ut, och var klädd i jeans och en långärmad tröja som det stod Forever på, samt en bild av Dropkick Murphys. Hans hår pekade åt alla håll och han gäspade stort när han stapplade fram till mig.

   ”Tjena Tony.” mumlade han halvt blundande. Han hade blivit mycket trevligare mot min vän. ”Det är så jävla ljust, jag kan fan inte sova just nu. Men det är lika bra det, samhällen börjar om en halvtimme. Kan du ge mig lite kaffe, Elle?”

   Jag hällde upp en kopp men när jag väl gav den till honom märkte han den inte. Han hade fått syn på Sofia och den stora förvåningen i hans ansikte tydde på att hon inte borde vara här.

  Så fort deras blickar möttes såg Sofia ner i sin tallrik, och Miles stirrade ner i sitt kaffe med flammade kinder. Em stirrade mellan dem med rasande blick och försökte övertala sin flickvän att gå. Hon lät sig övertalas, de reste sig och gick. Min bror såg efter dem med en blick jag inte riktigt kunde tyda helt, men jag kunde se smärta i den.

   Som om han inte haft nog av den känslan.

Elles skor

Samhällstjänsten idag hade dragit oss till de rikare trakterna, för att rengöra några skyltar som hade blivit överkluddade. Jag kunde inte låta bli att snegla åt Sofias hus. Som alltid gjorde det ont inom mig när jag tänkte på henne.

   ”Slut upp me o dragdröm nu, pojk!” ropade min ordningsvakt åt mig.

   Jag gav henne en arg blick och återgick till att gnugga skylten. Någon hade försökt ändra hastighetsbegränsningen 30 till 130. Något jag hade kunnat göra för en kvarts år sen, men nu verkade det bara barnsligt. Det gav ju bara någon onödigt jobb i slutändan.

   Folk gick förbi och stirrade oartigt på oss. Plötsligt fick jag syn på en kostymklädd man som jag kände igen. Mr Ringroad. Först funderade jag på att gömma mig någonstans, men sedan kom jag på att jag aldrig bett honom om förlåtelse för att jag varit delaktig i förstörelsen av hans bil. Bäst att jag tog tag i det.

   Jag tog ett djupt andetag och stövlade fram till honom. Han stannade tvärt när han fick syn på mig och hans ögon blev smala.

   ”Mr Ringroad.” började jag så artigt jag kunde. ”Jag skulle vilja ta chansen att…”

   ”Jag har bråttom.” avbröt han och gick förbi mig. Jag började följa efter.

   ”Jag vill be om ursäkt för din bil. Det var otroligt dumt, jag var inte mig själv.”

   ”Åhnej, unge man, jag tror minsann att du var dig själv och det var det som var problemet.” sa han utan att se på mig. Han pratade på ett sätt som var… nedtryckande, skulle jag beskriva det. Nästan som om han förolämpade mig på ett värre sätt än med hans ord.

   Jag lät det inte stoppa mig. ”Säg hur mycket det kostade att fixa kärran, så betalar jag det.”

   ”Mer än vad en sådan som du någonsin kommer att tjäna ihop till.”

   Det började koka under huden p.g.a den här gubbjäveln, men jag tänkte inte tappa det. ”Finns det något sätt som jag kan gottgöra dig på? Snälla, jag vill göra rätt för mig.”

   ”Du kan hålla dig borta från min dotter, det skulle uppskattas.”

   Det välbekanta hugget i magen kom igen, och en tryckande panikkänsla vid tanken på at aldrig mer kunna vara med henne. ”Det kravet kan jag tyvärr inte uppfylla, sir.” Jag gjorde mitt bästa för att låta artig när jag sa sir, men det lät mycket felplacerat i min mun. Man kunde höra att jag hellre hade velat kalla honom något helt annat.

   ”I så fall så finns det ingenting som du kan göra för mig.” sa Mr Ringroad. ”Gå nu.”

   ”Pappa!” hördes ett rop från en röst som jag skulle känna igen var som helst. ”Vänta, jag…”

   Jag vände mig om och Sofia, som sprang emot sin pappa, tvärstannade när hon fick syn på mig.

   ”Miles…” sa hon långsamt. Hon såg inte arg ut. ”Vad vill du min pappa?”

   Innan gubbjäveln hann säga något sa jag: ”Jag ber om ursäkt för bilen och erbjuder mig att betala för den.”

   ”Det var på tiden.” Ett leende letade sig fram över hennes läppar, och plötsligt kändes det som om hon aldrig varit arg från början. ”Och tack för erbjudandet, men vårt försäkringsbolag har redan tagit hand om det.”

   ”På så vis.” Jag log tillbaka mot henne. ”Tack då för er tid, Mr Ringroad.” Jag skakade hand med honom och han gjorde sitt bästa för att klämma sönder den. Jävla barnsliga gubbjävels helvete… ”Hoppas vi träffas snart igen. Och hejdå Sofia.”

   ”Hejdå.” svarade hon, och jag kände hon hur följde mig med blicken. Trots att min hand kändes bruten var plötsligt min dag helt suverän.

Kom inte på något bra kapitelnamn... Ge förslag ni läsare! (Alltså typ Emma, Linnéa och Anna, möjligtvis någon fler som tittar in ibland) Redan fått ett namn från påhittiga Anna!

Jag och Tony satt på mitt rum och hade sykväll. Det hade varit så kul när vi gjort det innan balen att vi hade bestämt oss för att göra det till en tradition. Jag höll på att sy en klänning och Tony höll på att slita sönder ärmarna på alla sina skjortor.

   ”Så…” sa Tony långsamt, som om han höll på att påbörja ett jobbigt ämne. ”Jag sprang in i Miles idag. Han… Han låg under ett träd och grät.”

   Jag stoppade symarskinen och bet mig i läppen. ”Vad gjorde du då?”

   ”Jag gick fram och frågade om han var okej, förstås. Han sa att allt var bra också gick vi tillbaka till skolan, snackade om musik.” Tony var tyst en lång stund och sa sedan: ”Alltså, jag fattar ju att det är någonting som har hänt er förr. Någon form av olycka eller så. Och jag ber dig inte att berätta vad det är för mig, men jag vill bara att du ska veta att du kan berätta för mig. Om du vill.”

   Jag blev alldeles varm inombords och visste först inte vad jag skulle säga. ”Tony… Tack. Jag ska berätta någon gång, men inte än. Jag känner mig inte redo.”

   Han nickade och slängde mig ett leende. ”Jag fattar. ”

*

Nästa dag i skolan kände jag det som att jag gick någon sorts walk of shame. Jag stirrade ner i backen istället för att stirra de som skvallrade om mig i ögonen, och jag försökte vara så tyst och obemärkt som möjligt. Att springa ut från klassrummet var kanske ingen stor grej, men någon måste väl ha sett hur jag kallsvettades och nästan höll på att kvävas. Och det ville jag inte att någon skulle påminna mig om.

   ”Miles.” sa en man.

   Jag visste bara en lärare som kallade eleverna vid förnamn på det där mjuka viset, och det var Xavier. Mannen vars lektion jag flytt från igår.

   ”Hej.” mumlade jag och kikade mig försiktigt över axeln. Sofia såg på mig och jag tittade snabbt bort igen.

   ”Kan vi prata? På mitt kontor?”

  Jag nickade och följde med honom. Hans kontor var litet och inte särskilt personligt, om man bortser från fotorna på hans familj.

   ”Din mamma ringde mig igår och förklarade varför du hade reagerat som du gjorde.” började Xavier.

   Precis som med Sofia frös det till i magen. ”Vad sa hon?”

   ”Att du hade varit med i en olycka som involverade vatten, och att du därför har komplex för allt som har med vatten att göra.”

   Jag stirrade ner i backen. Kunde inte förneka det.

   ”Så jag har gjort såhär…” Xavier drog fram ett tjockt block med papper. ”Jag har skrivit ut allt som ni behöver lära er, och tagit bort ord förknippat med vatten och bilder på vatten. Om du läser på det här ordentligt så kan du skippa nästa två lektioner, är det okej?”

   Jag tog långsamt emot blocket och trodde knappt på att en lärare kunde vara såhär snäll. ”Tack… Det var… ehm…”

     ”Ingen orsak.” log mannen. ”Iväg nu.” 

Den natten hade jag en mardröm, så jag gjorde precis som vi hade sagt och gick upp för att se en film. Först hade jag tänkt se en tecknad film, men det fick mig att tänka på Sofia och jag orkade inte tänka på henne just nu. Så det blev en komedi istället.

   Nästa dag var jag förstås astrött, men jag kunde inte gå hem direkt och sova. Först var det samhällstjänst, som om möjligt blivit ännu tråkigare eftersom James hade gjort bort sin tid. Jag fick trösta mig med att jag inte heller hade mycket tid kvar.

   Nästa dag hade jag So, med Sofia. Hon satt några bänkrader bort och tittade inte ens åt mitt håll. Läraren, Mr Tummus (bara jag som började tänka på Mr Tumnus i Narnia?) som jag brukade kalla för Xavier, höll på att inleda ett nytt kapitel med hjälp av en Power Point. Så bytte han bild till en som visade ett öppet hav.

   Illamåendet, panikkänslorna och svårigheten att andas slog genast till mig allt på en gång. Jag stirrade ner i bänken och försökte bli av med känslorna, säga åt mig själv att det bara var en bild och det var fånigt av mig att reagera såhär. Men mitt inre lyssnade inte.

   ”I havet finns det ett intressant ekosystem som hela jorden är beroende av. Här under ytan har vi…”

   Jag försökte stänga ute rösten och paniken, men det blev bara värre och värre. Minnena flimrade innanför ögonlocken och tycktes bara bli klarare och klarare för varje sekund. Plötsligt var klassrummet trångt, så förfärligt trångt, och så syrefattigt…

   ”Vi alla vet att stormar kan förekomma i havet. Andeldningen till att stormar blåser upp så fort är att…”

   Det blev för mycket. Jag reste mig tvärt upp ur stolen och stegrade ut ur klassrummet. Jag tittade ner i golvet, men jag visste ändå att alla elever och Xavier följde mig förvånat med blicken.

   Det kändes trångt kring bröstkorgen, trångt i korridoren, trångt överallt. Jag var tvungen att komma ut ur den här byggnaden, fort. Jag ökade takten och snart sprang jag för allt jag var värd, ut ur skolan och vidare ut längs gatan.

   Först när jag började komma ut mot centrum, vid parken, kunde jag andas normalt igen och jag sjönk ihop vid ett av de nakna lövträden. Där kurade jag ihop mig i fosterställning och försökte låta bli att tänka för en sekund.

   Jag är störd. Jag är fan störd som inte tål att se en bild av vatten utan att bryta ihop. Alla i klassen måste skvallra sönder om det, diskutera vad mitt problem egentligen var. Snart så kommer väl psykhemmet och hämtar mig. Ta det lugnt lilla kriminella galning, låt farbrorn nu ta på dig den här tvångtröjan och eskortera dig till en madrasserad cell. Det är ju där du hör hemma, bortlåst från oss normala människor…

   ”Miles? Är du okej?”

   Jag tittade upp från mina knän och såg upp i Tonys ansikte. Killen hade börjat ändra stil mer och mer ju längre han och Elle umgåtts. Nu hade han på sig en skjorta med ärmarna avrivna, så att det blev som en väst, jeans med upprivna knän och hår som stod åt alla håll. Han hade tuffat till sig ordentligt.

   ”Jadå.” sa jag, men min hesa röst och stela leende sade annat. ”Jag bara… vilar.” Jag rynkade pannan. ”Vad gör du här? Har du slutat?” I så fall var jag tvungen att skynda mig tillbaka till skolan, för då stod väl Elle där och behövde skjuts…

   ”Vi hade lunchrast, så jag har varit och hämta idrottskläderna…” Han såg fortfarande orolig ut. ”Är du säker på att du är okej? Du är röd runt ögonen.”

   Hade jag gråtit? Förskräckt kände jag på kinderna och upptäckte att de var blöta. Snabbt strök jag bort det och reste mig upp. ”Jag… jag bara fick något i…  Ska vi följas tillbaka till skolan?”

   Vi brukade inte umgås direkt, men Tony ryckte på axlarna och sa: ”Visst.”

   Det var pinsamt tyst i flera minuter, tills killen frågade mig vad min favoritlåt av The White Stripes var och vi fick genast igång ett samtal. 

Solen stack i ögonen och tillslut var jag så pass vaken att jag var tvungen att öppna dem. Jag stirrade upp i taket på mitt rum, medan huvudet dunkade. Hur kom jag in hit? Jag kunde inte minnas att jag hade gått till huset. Vad hade jag gjort igår egentligen?

   Jag satte mig långsamt upp och gnuggade ögonen. Jag hade varit på balen, där Sofia och Emmanuel hade varit och de hade… Sedan hade jag köpt öl och druckit, jag tog bussen tillbaka och… Åh nej. Jag hade träffat Sofia också, men vad vi egentligen sagt mindes jag inte.

   Då upptäckte jag att mamma också var i rummet. Hon satt vid min sängkant och såg på mig. Trötta ögon.

   ”Miles…” började hon.

   ”Förlåt.” avbröt jag. ”Förlåt mamma, det var inte meningen… Jag ville egentligen inte, men…”

   ”Jag vet varför du dricker.” sa hon. ”Men alkohol kan inte vara lösningen på dina mardrömmar, Miles.”

   Jag stirrade ner på mina händer. ”Jag trodde att du trodde att jag gjorde det för att dumma mig.”

   ”Jag är väl inte blind.” svarade hon. Hon tog ett djupt, darrande andetag och sa sedan:  ”Jag ber dig Miles, sluta med det här drickandet. Vi hittar ett annat sätt att bli av med mardrömmarna, men bara sluta. Annars kommer jag snart att få ett samtal där polisen säger att de har hittat dig i en flod eller…” Tårar började strömma nedför hennes kinder. ”Vi hittar ett annat sätt, snälla…”

   ”Mamma…” sa jag lågt, nu även jag med gråten i halsen. Jag försökte svälja ner den, men det blev bara värre och värre tills även jag grät. Min synvinkel blev dimmig och strupen snördes åt och det blev omöjligt att få ut det jag tänkt säga.

   Mamma lutade sig fram och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka. Det var som att jag varit fast i en vattenström för en lång tid, och nu äntligen hade jag hittat en klippa att klamra sig fast i.

   Vi släppte inte varandra förrän på en lång tid.

*

Det var över nu. Miles’ felsteg, det var över nu. Jag kände det i stämningen vid matborden den kvällen. Den var tung, men hoppfull.

   Jag hade tjuvlyssnat på vad mamma och Miles hade sagt. I framtiden skulle Miles gå upp och sätta på en film när han haft en mardröm, och när han sedan kom hem efter skolan skulle han försöka ta igen den sovtiden han missat. Om inte det funkade skulle de besöka en läkare och be om sömnpiller.

   Jag kände att allting skulle bli bättre nu. Den tuffa tiden var över nu, det var dags för verklig förbättring. Miles hade äntligen rivit ner den mur han byggt upp.

Som ni ser blir det ur Sofias perspektiv efter stjärnan. Det får gottgöra för att det inte blir något mer kap i veckan. 

Parkeringen var kall och tyst, det gjorde att jag kunde andas lättare. Jag stod still en liten stund och funderade på vad jag skulle göra nu. Gå tillbaka in, där Sofia och Emmanuel hånglade? Nej. Gå hem och lägga mig? Nej, nej. Jag visste att så fort jag slöt ögonen så skulle mardrömmarna vara över mig. Musik hjälpte inte längre.

   Tanken på drömmarna fick strupen att knytas ihop och panikkänslorna fick mig att vilja spy. Det fanns ett sätt att bli av med drömmarna. Jag velade länge mellan om jag skulle eller inte. Men tillslut stod jag inte längre ut vid tanken på mardrömmarna. Alkoholen skulle också kunna få mig att glömma vad jag sett inne i balsalen.

   Jag kunde inte ta bilen, då skulle de andra tvingas gå hem, så jag tog bussen till nästa by. Där använde jag upp hela plånboken på tre flaskor och redan på bussen hem började jag slänga i mig dem. Huvudet blev dimmigare och jag drog en lättad suck.

*

Det gick 45 min utan att Miles återvände till salen. Jag började känna en liten oro i magen, trots att han säkerligen endast gått hem och lagt sig.

   ”Jag går på en promenad.” sade jag till Em.

   ”Ska du leta efter Miles?” frågade han genast, och fick den minen han alltid fick när min vän kom på tal. Ögonbrynen drog ihop sig, mungiporna pekade nedåt och en ilsken glöd flammade upp i hans ögon.

   ”Nej.” svarade jag, och i det hjärtslaget trodde jag också på mitt ord. Men när jag väl vandrade ute på gatan kunde jag inte låta bli att spana efter Miles. Nattens tunga slöja hade lagt sig över vår lilla by. Här och var trotsade gula gatlyktor mörkret men det var likväl svårt att se någon längre sträcka.

   En röst, en sjungande röst som slumrade som en full människa, kom innan räckhåll för mitt öra. Jag stannade till och lyssnade, hoppades av hela mitt hjärta att rösten inte tillhörde den jag trodde. Rösten kom närmare och det gick att höra att den sjöng Jag finns kvar, från Skattkammarplaneten.

   Jag suckade med en tung sten i magen. Min farhåga hade besannas.

   Hans siluett blev synligt, och snart hela han också. Kavajen var uppknäppt och den blåa slips han burit under balen saknades. Han stannade upp med den flaska han hade i handen när han fick syn på mig.

   ”Shofia!” ropade han. ”Nämen hej på dig!”

   ”Varför gör du såhär, Miles?” frågade jag, och den uppgivenhet och sorg jag kände avslöjades i min röst.

   ”Mardrrrömmarna.” svarade han och stannade upp för att ta en klunk. ”De kom, men öl fick shtopp på dem. Shedan funkade musik istället. Men nu funkar inte mushiken längre. Och jag är trött på drrrömmarna, Shofia, jag är trött på dem…”

   Han vinklade till och föll ihop på marken. Flaskan rullade iväg över asfalten och han sträckte sig efter dem. Jag gick fram och puttade den utom räckhåll, och försökte sedan hjälpa honom upp igen. Det gjorde ont i mig av att se honom så här. Men vad menade han med mardrömmarna? Hade han mardrömmar, och det var därför han drack?

   Jag suckade för mig själv. Jag visste väl att det hade funnits en andledning.

   ”Vad handlar mardrömmarna om?” frågade jag.

   ”Död!” ropade han. ”Jag dör, han dör. Vi dör, dör, dör…”

   ”Vem?” sade jag förvirrat. ”Vem är han?”

   Han verkade ha tappat medvetandet. Jag skakade honom tills han öppnade ögonen och försökte åter få honom att resa sig upp.

   ”Snälla Miles, jag kan inte bära dig hem.” bönade jag. ”Gå, annars måste jag ringa Em om hjälp.”

   ”Emmanuel hatarrr mig.” mumlade han. ”Han kommer in på caféet me shina vänner, och beställer shedan mer fika än va han kommer att kunna äta. Han vill bara att jag ska tappa räkningen, vilket jag förståhs görrr. Vem kan hålla koll på hundra greshjer va? Sen säger han ’Hänger du, dishkille? Ska jag ta det igen? Han älshkar att förendra mig. Han älshkar att förendra mig mer än vad han älshkar dig. Om det stod mellan att hata mig och älshka dig, skulle han ta att hata mg. Så mycket älshkar han dig…”

   Jag suckade djupt åt hans sluddrade, fick hans arm över axeln och började stötta honom mot caféet. Mina tankar snurrade som en virvelstorm, precis som mina känslor. Mardrömmar, Ems småsinthet, besvikelsen mot Mieles… Jag ville plötsligen endast lägga mig ner och vila. 

Jag och Tony dansade lite, men vi båda var urusla på det så vi återgick snabbt till att stå i ett hörn och prata. Så fick vi slut på bål och Tony erbjöd sig, som den genteman han är, att gå och hämta mer åt oss.

   När jag stod där i hörnet såg jag James komma emot mig. Ensam.

   ”Vars har du Miles?” frågade jag.

   ”Han ehm… stack.” svarade han.

   ”Stack han?!” utbrast jag upprört. ”Varför då, vart då?” Jag som trodde att han hade slutat med det här.

   ”Jag vet inte.” svarade James lugnt. ”Men jag tror att han blev upprörd av att se Sofia Ringroad med sin pojkvän.”

   Jag kastade en blick åt det håll där hon stod. ”Varför skulle han bli det?”

   James gav mig en menande blick. ”Har du inte sett hur han ser på henne?”

   När han nämnde det så kom jag ihåg den beundrande, glittrande uttrycket som Miles fick i ansiktet när Sofia kom in på caféet. ”Åh nej.”

   ”Åh nej.” höll James med.

   Vi var tysta en stund innan jag kom ihåg att jag kanske borde försöka föra ett samtal. ”Så… Du är arton va? Vad går du på för college?”

   Han tittade tvärt ner i muggen han höll i. ”Jag går inte på college.”

   Känsligt ämne, bäst att byta. ”Du gick på byns skola va? Vad tyckte du om den?”

   ”Den var okej.”

   Tack för att du antränger dig så för att hålla igång samtalet, tänkte jag ilsket. Det var som att prata med före detta Tony igen. ”Varför fick du samhällstjänst, om man får fråga?”

   Så såg han faktiskt upp från muggen och log. Tanken på sitt straff verkade muntra upp honom, märkligt nog. ”Jag graffitimålade.”

   ”Oj.” sa jag. ”Vad skrev du då, presidenten kan gå och ta sig?”

   Han skrattade till. Nu var stämningen absolut upplättad.  ”Nej, jag ehm… Jag målade en bild av ett lejon med två ungar.” Leendet blev med ens större. ”Det var för mina syskons skull, de är helt galna i Lejonkungen. De ser den så fort de får chansen.”

   ”Åhhh.” suckade jag. ”Vad sött! När jag var liten såg jag ingenting annat än Mulan. Jag tyckte att hon var det coolast jag någonsin sett.” Jag tänkte efter lite. ”Jag skulle nog vilja se om den, kanske tillsammans med Miles. Han har blivit helt inne i tecknat på sistone.”

   Vi blev tysta en liten stund igen, men sedan återupptog James samtalet genom att fråga: ”Vad tänker du gå på för college då? Ifall du har bestämt dig, menar jag.”

   ”Jag var vetat vart jag vill gå sedan förskoleklass.” svarade jag med ett leende. ”Stanford. De har ett helt otroligt arkitektprogram. Om jag går den kommer jag att vara en toppen arkitekt inom tre år, man får superbra jobb direkt efter att man har avslutat utbildningen.”

   ”Oj.” sa han. ”Men är inte den dyr?”

   ”Jo.” medgav jag. ”Men jag satsar på att få ett stipendium. Jag tror att jag har stora chanser för det.”

   ”Det har du säkert.” svarade James med övertygelse.

   Jag log mot honom. ”Jag tycker om din tuppkam föresten.”

   ”Gör du?” Han sken upp och ena handen for, som automatiskt, upp till håret.

   ”Visst. Hur gör…” Jag avbröt mig när jag kom ihåg något. ”Vars är Tony egentligen? Han borde ha varit tillbaka nu.”

   Vi såg oss omkring men kunde inte hitta honom. Då delade vi upp oss och sökte igenom salen, men han var ingenstans. Nu började jag bli orolig.

   ”Vi kollar utanför.” sa James.

    Vi hittade honom ute på parkeringen. Sittande vid en vägg med en blödande näsa.

   ”Herregud, Tony, vad har hänt!?” utbrast jag och föll på knä bredvid honom.

   ”Jag slogs.” svarade han, och lät lite grötig p.g.a blodet.

   ”Va?” Jag undrade om han drev med mig.

   ”Jag gick ut för att få lite luft, och då så kom det två killar som kallade mig för bögjävel. Jag är trött på att ta emot skit från folk, så jag slog till honom. Och sen slog han till mig. Och jag upptäckte sedan att jag inte är så bra på att slåss.”

   Jag suckade. ”Vi måste få hem dig. James, kan du hämta min mamma?”

”Äntligen!” utbrast jag när James kom, klädd i en illa passande frack. ”Jag började tro att du inte skulle komma.”

   ”Förlåt. Pappa var försenad hem från jobbet, och jag kunde inte lämna ungarna.” Han rättade snabbt till tuppkammen. ”Ska vi gå in?”

   Rådhusets innandöme hade förvandlats till ett glittrande fest fyllt med avskyvärd musik. Allting var så fint och prydligt att jag nästan blev spyfärdig. Men så fick jag syn på Sofia och spykänslorna försvann genast.

   Hennes hår var uppsatt i en lockig boll, full av pärlor som matchade hennes vita klänning. Hon stod tillsammans med Emmanuel och sina föräldrar. Jag kunde alltså inte gå fram till henne, jag hade ju stulit hennes pappas bil. 

   Men jag stod där och tittade fängslad på henne så länge att hon kände min blick, vände sig om och upptäckte mig. Hon log och vinkade, och jag kände genast en varm känsla i magropen samt besvarade hennes leende.

   Så lyckades jag med en stor anträngen vända bort blicken från henne, och fick syn på Elles utstickande gestalt. Hon såg ut som en skadskjuten kråka tycker jag, men James såg ut som om han sett Jesus.

   Vi gick fram till henne och Tony. De berättade om någon bitch som nyss hade kommit fram till dem, men vad som egentligen hänt hörde jag inte. Sofia hade lösgjort sig från sina föräldrar och hon och Emmanuel styrde mot oss.

   ”Hej.” log jag.

   ”God kväll.” svarade hon. ”Fin dräkt.”

   ”Vars har du köpt den, Toys ’n’ Rush?” lade Emmanuel till, och fick en armbåge i magen av Sofia.

   ”Jag fick den av min mamma.” svarade jag.

   Vi var tysta en stund, innan jag frågade: ”Får jag lov, Miss Ringroad?”

   ”Ifall det är okej för min kavaljer?” Hon vände sig till Emmanuel och såg så bedjande på honom att han nickade.

   Jag tog hennes hand (kände pirrningar genom huden) och ledde ut henne på dansgolvet. För ett ögonblick kände jag mig överlycklig, dansa med Sofia liksom! Men sen kom jag ihåg att jag inte kunde dansa.

   ”Du måste guida mig, som på gympan.” sa jag till henne.

   ”Självklart, min herre.” Hon log och backade några steg. Så började det första steget, att gå fram och buga. Det gick bara bra.

   ”Och nu snurrar du.” berättade Sofia.

   ”Du måste vara i ditt esse nu, va?” frågade jag henne. ”Bal, 1800 tal, fina klänningar… Är inte det just vad du älskar?”

   ”Du får mig att låta ytligt.” sa hon, men hon log så hon kunde inte direkt känna sig förolämpad.

   ”Nej, nej.” svarade jag. ”Vad är det för fel med att ha ett intresse? Och jag menade inte att du var ytlig, det vet jag att du inte är.”

   ”Det vet jag att du vet. Ta min hand.” Vi gick hand i hand några steg, innan vi skiljdes åt igen. Vi förenades sedan i en snurr, där vi gick med handflatorna emot varandra och den ena ögonen. Det kändes som att omvärlden tynade bort och allt som fanns kvar hennes bruna ögon och våra händer som rörde vid varandra. Jag glömde bort att hur man pratade, hur man andades. Hon var så nära mig just nu. Så nära…

   Jag märkte inte att jag hade stannat förrän Sofia petade mig i sidan. Jag sprätte till, vi backade ifrån varandra och dansen tog slut. Hon tackade mig med en nigning och gick tillbaka sin pojkvän, som efter att ha gett mig en mördande blick kysste henne.

   Det högg till i magen när jag såg dem, som om något hade knutit ihop mitt innandöme så att det inte längre kunde fungera. Allting kring mig verkade nu vara för levande istället. Musiken dånade i öronen, alla pratade så högt att de nästan skrek och de dansande paren verkade röra sig i superhastighet.

   Jag vände tvärt om och gick ut därifrån.

   Ute på gatan, i den kalla luften, förstod jag vad som höll på att hända med mig. Och det var inte bra. 

Såhär tänker jag mig Sofias frisyr och klänning.