Fingtic's

Förlåt, förlåt. Jag vet att jag lovade detta på måndag. 

Egentligen så fick bara Miles och Sofia gå på balen. Men så fort de kommit in gick de och öppnade bakdörren till mig, James, Tony och Xander, och plötsligt var alla med.

   De hade verkligen ansträngt sig med dekorationerna. Temat var Himmelrik Framtid, och de hade förvandlat gympasalen till himlen. Bokstavligt talat alltså. De hade fyllt taket med något som likande vitt bomull, varigenom gult ”solljus” sken. Golvet var också vitt, och likaså väggarna. På dessa väggar hängde också gigantiska änglar, som log sockersött ner mot en. Sofia tyckte det var jättefint medan jag gjorde kräkreflexer som fick James att skratta högt.

   Musiken var usel också, men jag trivdes ändå. Det var stämningen som gjorde det. Det upprymda surret från elever som snart skulle dra härifrån för alltid. Detta var deras sista kväll tillsammans, och alla var inställda på att ha så kul som möjligt. De var klädda i de allra finaste kläder som de kunde få tag i, och likadant var det för vårt sällskap.

   Killarna var alla klädda i frack och kostym, Tony hade gjort en liten punktwist på sin. Jag och Sofia var klädda som Snövit och Drottingen. Med det menar jag att Sofia bar en söt, glittrande och rosa klänning, medan min hade svart spets och urringning. Jag hade skapat den halvt själv.  

   Sofia och Miles dansade som om de var i enda i hela salen. Min bror var urusel, men det verkade vara det som gjorde det så roligt för honom. Sofia skrattade också och försökte hänga med i hans flummiga danssteg. James bjöd upp mig och vi dansade lite vi också, innan vi erkände för oss själva att vi hellre stod och hånglade i ett hörn.

   Innan det hann jag se Xander och Tony dansa lite. Xander hade inga begränsningar, och när han upptäckte att Miles hade ungefär samma stil dansade de också lite med varandra. Tony tyckte det hela var väldigt pinsamt och han rörde sig bara när hans pojkvän styrde honom.

   Vid midnatt upptäcktes vi av vakterna (alltså matteläraren och no-läraren) och kastades ut (inte lika coolt som det låter, vi blev bara snällt utfösta).  Vi gick där, längs gatorna, i en lång rad med armarna om varandras axlar.

   En helspeedad kille som varit borta.

   En bög som inte vågat se någon i ögonen.

   En snäll flicka som bara gjort de folk sagt åt henne.

   En fabriksarbetare som inte trott på sin egen talang.

   En punktjej som fått hjärtat krossat inför hela byn.

   En kille som varit levande död efter sin pappas bortgång.

Vi var ett udda gäng. Men vi var också mer än så. Vi var vänner. Vi var människor som hittat hem. Hem på många olika sätt.

    Xander hade hittat Tony.

   Tony hade hittat sig själv.

   Sofia hade hittat sin styrka.

   James hade hittat sitt mod.

   Jag hade hittat min kille.

   Miles hade hittat sin framtid.

”Det är som att vi lever i en Stephanie Meyer roman.” sa jag högt. ”Alla får ett lyckligt slut, mot alla odds.”

   ”Vi är ingen roman.” protesterade Sofia. ”Vi här är, vi är nu.”