Fingtic's

Jag satt och skrev klart en uppsats när James kom gående genom skolkorridoren. Vi hade kommit överens om att han skulle komma hit, innan vi tillsammans gick till en snabbmatsrestaurang och åt.

   ”Nämen, Fingtic.” sa James förvånat när han kikat på min skärm. ”Är det där verkligen plugg?” Han satte sig ner och lade ifrån sig väskan.

   ”Tro det eller ej, men jag har börjat ta skolan seriöst” sa jag.

   Han nickade. ”Imponerande.”

   Jag avslutade, skickade iväg uppsatsen och så gick vi. Vi vägen ut passerade vi ett par rökare. Jag tittade oroligt på James, men hans astma verkade hålla sig undan. Men när vi väl kom ut gick ännu en rökare förbi, och då slog det till.

   James andning blev hes och raspig. Han tog sig om halsen och hans hand sökte sig mot höften, men fann bara luft. Hans ögon spärrades upp.

   ”Min väska.” sa han hest. ”Min väska, med min inhalator, jag glömde den där inne.”

   ”Jag hämtar den!” sa jag snabbt och rusade mot ingången.

   När jag var några meter ifrån den dök Emmanuel upp innanför dörren. Han stängde den och låste.

   ”Öppna!” ropade jag. ”Min vän har glömt sin inhalator därinne!”

   ”Bara elevrådets medlemmar får vara på skolan just nu.” hånlog Emmanuel genom glasdörren.

   ”Men hör du inte?!” skrek jag. ”Min vän har fått en astmaattack, släpp in mig!”

   ”En astmaattack, jo säkert.” log Emmanuel.

   Jag skakade i hela kroppen, om det var av ilska eller rädsla visste jag inte. James hade berättat om sin astma. Om den väl slog till kunde han kvävas om han inte fick sin medicin fort. Jag dunkade hårt på dörren. ”Öppna, din jävel!”

   James kom fram bakom hörnet, halv ihopkrupen. Hans andning var till och med värre än förut. ”911.” andades han fram.

   Jag flippade upp mobilen samtidigt som jag sprang bort till de andra dörrarna och försökte komma in där. Men de var låsta och ingen kom när jag ropade.

   De jag pratade med i telefonen lovade att skicka en ambulans omedelbart, men sjukhuset var en mil bort. De skulle inte hinna i hit i tid och James andning blev allt hesare.

   Jag dunkade på glasdörren, där Emmanuel fortfarande stod. Han log. ”Bra skådespeleri. Men mig lurar ni inte.”

   ”Din jävla kuksugande…” sedan fortsatte jag med fler, lite grövre svordomar. ”Öppna!”

   Han log bara fortfarande. Jag såg mig omkring, med hjärtat hamrande i panik och tankarna rusande. Det fanns en cykel inte långt bort därifrån vi stod. Desperat lyfte jag upp den och tog sats mot dörren. Emmanuel fattade vad jag tänkte göra och hann precis flytta på sig innan jag kraschade cykeln genom dörren.

   Glasbitar flög åt alla håll och jag tror att jag skar mig lite, men det betydde ingenting. Jag hoppade in genom dörren och sprang allt jag hade genom korridorerna. Jag tror nästan att jag aldrig varit så rädd förr. Nästan.

   Jag fick tag i väskan och rusade tillbaka till James. På vägen ut genom den krossade glasdörren fick jag en glimt av Emmanuels min. Den var skärrad och chockad, han hade äntligen förstått att vi menade allvar.

   Jag rotade fram den där inhalatorn och tryckte den i nedliggande James´ hand. Han kastade sig över den och sög in dess innehåll. De första sekunderna kändes det som allt stod stilla; Jag stirrade på James, James använde inhalatorn, men hans andning blev inte bättre.

   Så började det långsamt släppa. Först blev hans andetag bara mindre hesa, sedan försvann hesheten helt tillsammans med mitt adrenalin. Men han verkade fortfarande helt utpumpad och tog sig om halsen.

    ”Du.” Jag reste mig upp och vände mig mot Emmanuel, som fortfarande var fastfrysen. Nu när paniken var borta fanns bara ilska kvar, och den brände i hela min kropp. ”Du kunde ha dödat honom, din…”

   ”Vad är det som händer här?” En lärare, en liten tant, kom runt hörnet. Hennes ögon höll på att ploppa ut ur sina hålor när hon såg dörren. ”Vad…?”

   Jag suckade. Detta skulle inte se bra ut för mig. Men James hade klarat sig och det var det som betydde något.

   Jag såg på Emmanuel igen och det var från och med den stunden som jag började hata honom. Innan dess hade jag bara ogillat honom, samt varit svartsjuk på honom. Men från och med den stunden, från och med det som kunde ha hänt James p.g.a honom, hatade jag honom.

   Svart, okontrollerat, hat.