Fingtic's

Varenda muskel i min kropp skrek av protest mot det kalla vattnet. Jag blev så chockad av smärtan först att jag inte kunde röra mig. Sedan lyckades jag tvinga upp mig själv till ytan. Det var vågigare än vad jag räknat med och det var svårt att se någonting. Men jag skymtade Miles’ hand innan han försvann under ytan.

   Det var nog paniken och rädslan över att förlora Miles som gjorde att jag kunde ignorera kylan och dyka under vattnet. Jag tvingade de svidade ögonen att hålla sig öppna tills jag var framme vid honom och drog upp honom mot ytan. Han var helt lealös i mina armar och jag vågade inte tänka på vad det kunde betyda.

   Jag hade alltid varit en duktig simmare och jag tackade för det nu. Jag lyckades få Miles’ huvud över ytan medan jag bogserade honom mot stranden. Vågorna gjorde det svårt, jag fick ständigt vatten i munnen och ett tag undrade jag om jag skulle klara det. Men så kände jag botten under fötterna och jag kunde ha skrattat av lättnad.

   Jag släpade upp honom på land och slutade inte förrän vattnet inte ens nuddade hans fötter längre. Så sjönk min darrande kropp ner vid hans sida och jag försökte komma ihåg HRL övningarna på gympan. Framstupasidoläge, så skulle man göra. Han var så blek.

  Vatten rann ur hans mun och han började hosta. Jag skrattade nervöst av lättnad. Han levde, tack och lov.

   ”Miles?” sa jag och lade en hand mot hans panna, som var lika kall som jag kände mig. ”Hör du mig?”

   Hans ögonlock fladdrade, jag tror inte att jag behövde ringa 911. Men jag var tvungen att få honom till bilen, få honom varm.

   Jag hörde steg och när jag såg upp fick jag syn på Em, som kom sakta emot mig. Ilska flammade upp inom mig, vild som en skogsbrand.

   ”Din jävla idiot!” skrek jag för allt mina lungor var värda. ”Han har komplex för vatten, ditt monster!”

   ”Förlåt.” sa han svagt. ”Jag visste inte…”

   ”Det gjorde du visst det!” Jag sökte efter något att kasta på honom, men allt jag fick tag på var en näve sand som inte ens nådde fram till honom. ”DET GJORDE DU VISST, och det var därför som du kastade i honom! HUR KAN MAN VARA SÅ HJÄRTLÖS, SÅ BESTALISK?!”

  Jag fortsatte att kasta meningslösa sandnävar mot honom. ”Sofia…” sa han. ”Förlåt, låt mig förklara…”

   ”Vad finns det att förklara, Emmanuel?!”

  Det faktum att jag inte använt mitt smeknamn på honom sårade honom mer än någonting annat jag sagt. Han vände sig om och gick äntligen, samtidigt som Miles slog upp ögonen och började skaka i kroppen.

   ”Miles?” sa jag. ”Kan du resa dig upp?”

  Han svarade inte, men när jag började dra upp honom hjälpte han till, och vi stapplade bort till min bil. Jag hade följt efter Emmanuel när jag sett att han hade kört ut ur byn. Jag hade känt på mig att någonting fel var på gång, genom att han hade kommit från affärsområdet. Där Miles bodde.

   Inne i bilen fick jag upp värmen och den bitande kylan verkade släppa lite. Miles satt med armarna om sig själv och stirrade på instrumentsbrädan. Han såg omskakad ut. Otroligt chockad, fortfarande rädd. Han hade som frusit fast i is. Jag mindes den panik han hade fått, bara att vara nära havet i förr går. Jag kunde inte ens föreställa mig den skräck han tvingas uppleva nu.

   Jag försökte prata med honom men han verkade inte höra mig. Oron för honom växte för varje sekund. Han behövde sin familj nu. Bara de kunde förstå honom. Jag kunde inte låta bli att känna ett styng av avundsjuka över att jag var otillräcklig just nu.

   Äntligen kom jag fram till caféet. Jag krokade en arm under Miles och drog med honom tills glasväggen. Jag rotade i hans fickor men han hade inga nycklar på sig. Så jag bankade på dörren tills Elle kom och öppnade. Hennes ögon var stora av oro när hon såg sin genomblöta bror.

   Vi drogs in i värmen och jag förklarade vad som hade hänt. Elle ropade på sin mamma som genast tog hand om Miles, verkade veta exakt hur hon skulle göra.  Hon beordrade sin dotter att ge mig nya kläder.

   Jag öppnade munnen för att säga att det inte behövdes, att jag ändå skulle hem nu, när jag insåg att jag inte ville åka hem. Hemma skulle mina föräldrar ifrågasätta varför jag räddat Miles. Att jag skulle låtit honom klara sig själv, istället för att utsätta mig själv för risk. Att jag genast skulle ringa Emmanuel och be om förlåtelse för att jag skrikit åt honom.

   Och det orkade jag inte med, så jag stannade.