Fingtic's

Sofia låtsades som att allt var bra. Hon försökte bete sig som vanligt, prata med mig som hon alltid gjort, vara mot mig som hon alltid varit, och jag försökte samma sak. Men det var svårt. Att vara med henne nu gjorde fysiskt ont inom mig och varje dag undrade jag hur länge jag skulle stå ut.

   Fredag kväll så ringde hon mig och jag tänkte först inte svara. Det var för jobbigt, för jobbigt att prata med henne och bete sig som att allt var bra, när allting… var motsatsen. Men tänk om det var någonting allvarligt hon ringde om, så jag svarade.

   ”Miles? Hej.” sa hennes röst, och hon lät tunn. Rädd, faktiskt. ”Förlåt så hemskt mycket för att jag stör dig och förlåt för det jag kommer att be dig nu men… Ja, mina föräldrar har åkt bort över helgen och hushållerskan har gått hem för dagen. Egentligen skulle jag ringa Em så att du slipper besväras men…” När hon nämnt Emmanuel hade jag inte kunnat låta bli att rycka till, sån reaktion fick jag av namnet nuförtiden. ”… han är också bortrest, till en kompis. Och jag har inga andra vänner utom du så…”
   ”Vad är det?” avbröt jag.

   Hon suckade. ”Jag hörde ett ljud på undervåningen. Som om någon rotade runt där. Och jag vet att jag är fånig, men det finns de som försökt bryta sig in förut och jag minns inte om jag verkligen låste eller inte…”

    ”Jag är på väg.” sa jag genast och var redan vid hallen, mimade åt mamma vars jag skulle.

   ”Tack.” suckade Sofia. ”Tack så mycket, och förlåt igen.”

    Jag lade på och körde dit så fort jag kunde. Jag visste att hon troligtvis inbillat sig, men jag kunde inte låta bli att tänka om.  Om det var så att någon faktiskt tagit sig in så kunde Sofia vara i fara.

   Jag parkerade bilen och kände på deras ytterdörr. Den var öppen. Jag gick in och var tvungen att stanna till i hallen.

   Detta var ett fint hus. Redan i hallen hade de så mycket som två garderober, båda i vackra träslag och fulla med utsmyckningar. Framför mig såg jag en vit trappa där en röd matta löpe igenom. Vid sidan om trappan fanns ett utrymme med ett piano och en bryå, där det stod orkidéer. Från där jag stod kunde jag skymta in i en matsal, som bestod av ett långt vitt bord där säkert tjugo pers skulle få plasts, och även någon form av vardagsrum, fast mycket finare än vad vardagsrum brukar vara.

   ”Hallå?” ropade jag prövande.

   En figur i en grön klänning med krage dök upp längst upp i trappan. Mitt hjärta, dumma, dumma hjärta, slog ett extra slag när den såg henne. Det gjorde så ont inom mig, samtidigt som jag var glad att se henne. Det var så det alltid skulle vara, insåg jag. Jag kunde inte vara med henne, men samtidigt så kunde jag inte vara utan henne. I can’t live with or without you.

   ”Miles.” sa hon lättad. ”Förlåt så hemskt mycket för att jag har släpat hit dig, jag känner mig jättehemskt, fredag kväll och allt…”

   ”Det gör inget. Både Elle och mamma är ute ikväll.”

   ”Du ljuger säkert bara för att trösta mig.” log hon. ”Jag förtjänar inte en vän som du.”

   ”Det finns inget du inte förtjänar.” svarade jag. Sånna kommentarer hade ingen mening längre, men jag hann inte stoppa dem innan de slank ur mig.

   Vi sökte igenom huset tillsammans, jag gick först och Sofia bakom mig. Deras hus var enormt, två vardagsrum, en matsal, ett kök som Sofia tydligen sällan var i, fyra badrum, två kontor, Sofias rum, hennes föräldrars sovrum plus två gästrum. Det enda rum jag gillade, bortsett från Sofias, var köket. Den var inte gigantiskt och hade ett runt, litet bord just vid fönstret.

   ”Ingen inbrottstjuv, så vitt jag kan se.” sa jag när vi var klara och hade stannat i hennes rum.

   Sofia nickade men hon såg fortfarande orolig ut.

   ”Jag kan stanna under natten, om du vill.” erbjöd jag mig och mitt hjärta ville att hon skulle säga ja, men hjärnan visste att hon inte borde.

   ”Men du har redan gjort så mycket för mig.” invände hon, men jag såg att hon ville ha mig kvar. Hon ville det väldigt gärna.

   ”Jag har inget emot det.” sa jag och tolkade hennes tystnad som att hon sa ja. Jag tog hennes soffa och drog den till dörröppningen, så att en liten bit stack utanför. ”Jag sover här, så väcks jag först om någon försöker komma in.”

   ”Du blir också mördad först.” skämtade Sofia. Jag kunde se hur glad hon var över att jag stannade. Varför hade hon ratat mig när hon uppenbarligen tycke om mig?

   Sedan stannade jag där. Vi åt lite kvällsfika, jag fick erbjudandet att sova i hennes pappas pyjamas men jag sa nej (för vem sover i siden egentligen?) och valde att ta av mig byxorna när jag väl låg under täcket jag lånat, och sova i min t-shirt. Soffan var bekväm och jag somnade faktiskt ganska fort. Och drömde, lyckligvis, ingenting.