Fingtic's

Jag funderade och funderade. Varenda vaken sekund funderade jag, och tillslut kom jag fram till alla andledningar till att Sofia skulle ta (men jag tror inte att hon tänkte på häften av dem) Emmanuel före mig. Trots att han är en sådan jävel.

   Han var rik. Det var inte jag. Han kunde ge henne allt hon pekade på, ta med henne vars hon än ville. Jag kunde bjuda henne på en hamburgare och köra henne till en stad några timmar bort.

   Hans föräldrar var vän med hennes föräldrar. Hennes föräldrar ville att hon skulle vara med Emmanuel, de blev stolta över henne när hon var med honom. Och det betydde mycket för Sofia vad de tyckte, omedvetet eller inte.

   Hennes föräldrar var inte vän med min mamma, och de ville definitivt inte att hon ska vara med mig. De tyckte att jag var under hennes standard. För smutsig, för fattig, för korkad. Jag trodde ärligt talat att de hellre försköt henne än såg henne vara ihop med mig. Och det skulle såra Sofia, något jag aldrig skulle vilja.

   Emmanuel var populär. Han hade många vänner och han kunde få vem som helst att tycka om honom, om han försökte. Lärarna böjde sina regler för honom, alla butiksägare utom min mamma böjde reglerna för honom, imprincip alla i byn rättade sig efter hans önskningar. Busschauffören väntade om man nämnde att Emmanuel var sen till bussen.

   Jag var inte poppis, direkt. Jag hade ryktet om mig att vara kriminell och mentalt instabil. När jag gick genom korridoren på skolan flyttade folk inte på sig av respekt (som de gjorde för Emmanuel) de flyttade sig antingen för att de var rädda för mig eller inte ville smittas av min galenhet. Ingen böjde reglerna för mig, snarare gjorde dem hårdare och tydligaregjorde dem.

   Emmanuel var smart. Han hade högst betyg i klassen och det, tillsammans med sin pappas pengar, kunde han komma in var han ville. Jag hade hört att han skulle bli åtklagare, advokat alltså. Sånt tjänar man mycket på. Emmanuel skulle kunna försörja Sofia, som de höll sig tillsammans, han skulle kunna ge henne vilket hus hon ville utan att behöva låna från någon.

   Emmanuel skulle bli en man med klass, en sån alla såg upp till och önskade att de kunde vara. Fina människor skulle komma hem på middag hos dem och hon skulle få mäktiga vänner, som skulle kunna fixa in henne på NASA om hon ville.

   Jag skulle, om jag fick som jag ville, bli astronom på ett observatorium. Inte ett välbetalt jobb, men någonting jag ville göra. Jag skulle aldrig kunna köpa ett fancy hus med stor trädgård, och jag skulle aldrig räknas som någon med klass.

   De som skulle komma hem till oss skulle vara nära vänner, som skulle vara lika fattiga som jag själv, och aldrig kunna hjälpa henne någonstans.

Emmanuel var friskt och kry och hade nog aldrig varit full eller så mycket som tittat åt en cigg. Han hade aldrig stulit en bil eller försökt göra inbrott någonstans. Han fick aldrig panikattacker, varken av mycket folk eller något så litet som en bild av en båt. Han sprang aldrig ut ur klassrum och satt sedan och grät under ett träd.

   Med mig skulle Sofia aldrig kunna sova ordentligt, om vi tillslut flyttade ihop. Varje natt skulle hon vakna av mitt skrik och sedan behöva stå ut med mig medan jag grät hysteriskt tills jag insett att det bara varit en dröm.

   Med mig skulle hon aldrig kunna fara på badsemester, inte ens kunna flyga över ett hav. Med mig skulle hon ständigt behöva stå ut min up-fuckade hjärna som troligtvis aldrig skulle bli normal igen. Jag skulle alltid vara ett psykfall.

Och visst. Hon skrattade aldrig lika högt med Emmanuel som när hon var med mig. Och hon var aldrig lika fri med Emmanuel som när hon var med mig. Hon var aldrig lika lycklig med Emmanuel som när hon var med mig.

   Men jag vet inte hur jag skulle kunna få Sofia att förstå det. Så istället för att fortsätta försöka gjorde jag det som jag lovat mig själv att aldrig göra.

   Jag gav upp.