Fingtic's

Jag trummade med fingrarna mot instrumentsbrädan och stirrade otåligt på vägen.

   ”Men jag orkar inte mer, vi skiter i det här.”

   ”Nej.” invände jag. ”Han kommer snart.”

   Jag hade äntligen hittat den. Miles’ svaga punkt. Mitt sätt att komma åt honom. Enda sedan första gången han lagt sina ögon på min tjej, hade jag vetat att han behövdes lära en läxa. Han behövde se vilka som stod över honom, som man inte skulle säga upp sig emot. Han hade behövt lära sig att göra som jag säger.

   Han hade kommit för nära Sofia. Jag såg nog, hur han ständigt flörtade med henne, lurade henne ifrån mig. Det lilla äckliga krypet. Han skulle ångra den dag han först tänkt en snuskig tanke om min tjej.

   Äntligen kom han. Jag pekade ut honom för mina två vänner, Finn och Ryan, och de hoppade ut ur bilen. Precis som jag sagt åt dem att göra drog de en säck över Miles’ huvud, band hans händer och fötter med silvertejp och lade honom i skuffen. Sedan började jag köra, i säkert en halvtimme innan vi kom fram till vårt mål.

   Havet.

   Det var hans svaghet, hade jag äntligen insett. Han var rädd som en liten flicka för vatten. Och nu skulle hans uppkäftighet dränkas.

   Jag körde till en utvald punk och klev ur. Vi var på en upphöjning, och nedanför oss, ca. fem meter, fanns djupt vatten. Iskallt och svart. Men det var lugnt, jag hade tänkt mycket över det här. Om vi kastade i honom härifrån skulle han inte dö av fallet, det fanns inga klippor att göra sig illa emot och stranden var nära.

    Finn och Ryan lyfte ur en livligt protesterade Miles och började skära loss tejpen. Sedan drog de av säcken. Först såg den äckliga tjänaren bara förvirrad ut, när han sedan kände igen mig fylldes hans ögon med hat. Som om han hade rätt att se på mig på det sättet.

  ”Putta i honom.” sa jag och började filma på min mobil.

  ”NEJ!” skrek Miles och stretade emot. Paniken lyste ur hans ögon när han insåg vad vi höll på att göra, och jag kunde inte låta bli att le. ”NEJ, SNÄLLA, LÅT BLI, SNÄLLA…!”

   Han knuffades över kanten och föll skrikande ner i vattnet. Jag skrattade och Finn och Ryan stämde in. Miles skrek för fullt därnere och fäktade med armarna. Jag väntade på att han skulle få sinnesnärvaro nog att börja simma mot land.

  Miles fortsatte att skrika. Han ropade på hjälp och försökte hålla sig flytande. Finn och Ryan skrattade bara högre.

  Men jag sänkte långsamt kameran när jag började inse att Miles inte skulle simma mot land. Han bara fortsatte att fäktas med armarna och försvann allt mer under den svarta ytan. Helt tom inombords insåg jag att jag hade dödat honom. Han skulle drunkna, och jag kunde inte röra mig.

   ”Vad är det som händer här?” sa Sofias röst plötsligt. Hur hade hon kommit hit?

   Hon kom till min sida och såg ner i vattnet. Hennes ögon blev enorma och fulla av förskräckelse. ”MILES!” gallskrek hon. ”Herregud, vad har du gjort?!”

  Hon brydde sig inte om mina tafatta försök att svara, utan slängde av sig kappan och hoppade i innan jag kunde hindra henne.