Fingtic's

Som ni ser blir det ur Sofias perspektiv efter stjärnan. Det får gottgöra för att det inte blir något mer kap i veckan. 

Parkeringen var kall och tyst, det gjorde att jag kunde andas lättare. Jag stod still en liten stund och funderade på vad jag skulle göra nu. Gå tillbaka in, där Sofia och Emmanuel hånglade? Nej. Gå hem och lägga mig? Nej, nej. Jag visste att så fort jag slöt ögonen så skulle mardrömmarna vara över mig. Musik hjälpte inte längre.

   Tanken på drömmarna fick strupen att knytas ihop och panikkänslorna fick mig att vilja spy. Det fanns ett sätt att bli av med drömmarna. Jag velade länge mellan om jag skulle eller inte. Men tillslut stod jag inte längre ut vid tanken på mardrömmarna. Alkoholen skulle också kunna få mig att glömma vad jag sett inne i balsalen.

   Jag kunde inte ta bilen, då skulle de andra tvingas gå hem, så jag tog bussen till nästa by. Där använde jag upp hela plånboken på tre flaskor och redan på bussen hem började jag slänga i mig dem. Huvudet blev dimmigare och jag drog en lättad suck.

*

Det gick 45 min utan att Miles återvände till salen. Jag började känna en liten oro i magen, trots att han säkerligen endast gått hem och lagt sig.

   ”Jag går på en promenad.” sade jag till Em.

   ”Ska du leta efter Miles?” frågade han genast, och fick den minen han alltid fick när min vän kom på tal. Ögonbrynen drog ihop sig, mungiporna pekade nedåt och en ilsken glöd flammade upp i hans ögon.

   ”Nej.” svarade jag, och i det hjärtslaget trodde jag också på mitt ord. Men när jag väl vandrade ute på gatan kunde jag inte låta bli att spana efter Miles. Nattens tunga slöja hade lagt sig över vår lilla by. Här och var trotsade gula gatlyktor mörkret men det var likväl svårt att se någon längre sträcka.

   En röst, en sjungande röst som slumrade som en full människa, kom innan räckhåll för mitt öra. Jag stannade till och lyssnade, hoppades av hela mitt hjärta att rösten inte tillhörde den jag trodde. Rösten kom närmare och det gick att höra att den sjöng Jag finns kvar, från Skattkammarplaneten.

   Jag suckade med en tung sten i magen. Min farhåga hade besannas.

   Hans siluett blev synligt, och snart hela han också. Kavajen var uppknäppt och den blåa slips han burit under balen saknades. Han stannade upp med den flaska han hade i handen när han fick syn på mig.

   ”Shofia!” ropade han. ”Nämen hej på dig!”

   ”Varför gör du såhär, Miles?” frågade jag, och den uppgivenhet och sorg jag kände avslöjades i min röst.

   ”Mardrrrömmarna.” svarade han och stannade upp för att ta en klunk. ”De kom, men öl fick shtopp på dem. Shedan funkade musik istället. Men nu funkar inte mushiken längre. Och jag är trött på drrrömmarna, Shofia, jag är trött på dem…”

   Han vinklade till och föll ihop på marken. Flaskan rullade iväg över asfalten och han sträckte sig efter dem. Jag gick fram och puttade den utom räckhåll, och försökte sedan hjälpa honom upp igen. Det gjorde ont i mig av att se honom så här. Men vad menade han med mardrömmarna? Hade han mardrömmar, och det var därför han drack?

   Jag suckade för mig själv. Jag visste väl att det hade funnits en andledning.

   ”Vad handlar mardrömmarna om?” frågade jag.

   ”Död!” ropade han. ”Jag dör, han dör. Vi dör, dör, dör…”

   ”Vem?” sade jag förvirrat. ”Vem är han?”

   Han verkade ha tappat medvetandet. Jag skakade honom tills han öppnade ögonen och försökte åter få honom att resa sig upp.

   ”Snälla Miles, jag kan inte bära dig hem.” bönade jag. ”Gå, annars måste jag ringa Em om hjälp.”

   ”Emmanuel hatarrr mig.” mumlade han. ”Han kommer in på caféet me shina vänner, och beställer shedan mer fika än va han kommer att kunna äta. Han vill bara att jag ska tappa räkningen, vilket jag förståhs görrr. Vem kan hålla koll på hundra greshjer va? Sen säger han ’Hänger du, dishkille? Ska jag ta det igen? Han älshkar att förendra mig. Han älshkar att förendra mig mer än vad han älshkar dig. Om det stod mellan att hata mig och älshka dig, skulle han ta att hata mg. Så mycket älshkar han dig…”

   Jag suckade djupt åt hans sluddrade, fick hans arm över axeln och började stötta honom mot caféet. Mina tankar snurrade som en virvelstorm, precis som mina känslor. Mardrömmar, Ems småsinthet, besvikelsen mot Mieles… Jag ville plötsligen endast lägga mig ner och vila.