Fingtic's

Samhällstjänsten idag hade dragit oss till de rikare trakterna, för att rengöra några skyltar som hade blivit överkluddade. Jag kunde inte låta bli att snegla åt Sofias hus. Som alltid gjorde det ont inom mig när jag tänkte på henne.

   ”Slut upp me o dragdröm nu, pojk!” ropade min ordningsvakt åt mig.

   Jag gav henne en arg blick och återgick till att gnugga skylten. Någon hade försökt ändra hastighetsbegränsningen 30 till 130. Något jag hade kunnat göra för en kvarts år sen, men nu verkade det bara barnsligt. Det gav ju bara någon onödigt jobb i slutändan.

   Folk gick förbi och stirrade oartigt på oss. Plötsligt fick jag syn på en kostymklädd man som jag kände igen. Mr Ringroad. Först funderade jag på att gömma mig någonstans, men sedan kom jag på att jag aldrig bett honom om förlåtelse för att jag varit delaktig i förstörelsen av hans bil. Bäst att jag tog tag i det.

   Jag tog ett djupt andetag och stövlade fram till honom. Han stannade tvärt när han fick syn på mig och hans ögon blev smala.

   ”Mr Ringroad.” började jag så artigt jag kunde. ”Jag skulle vilja ta chansen att…”

   ”Jag har bråttom.” avbröt han och gick förbi mig. Jag började följa efter.

   ”Jag vill be om ursäkt för din bil. Det var otroligt dumt, jag var inte mig själv.”

   ”Åhnej, unge man, jag tror minsann att du var dig själv och det var det som var problemet.” sa han utan att se på mig. Han pratade på ett sätt som var… nedtryckande, skulle jag beskriva det. Nästan som om han förolämpade mig på ett värre sätt än med hans ord.

   Jag lät det inte stoppa mig. ”Säg hur mycket det kostade att fixa kärran, så betalar jag det.”

   ”Mer än vad en sådan som du någonsin kommer att tjäna ihop till.”

   Det började koka under huden p.g.a den här gubbjäveln, men jag tänkte inte tappa det. ”Finns det något sätt som jag kan gottgöra dig på? Snälla, jag vill göra rätt för mig.”

   ”Du kan hålla dig borta från min dotter, det skulle uppskattas.”

   Det välbekanta hugget i magen kom igen, och en tryckande panikkänsla vid tanken på at aldrig mer kunna vara med henne. ”Det kravet kan jag tyvärr inte uppfylla, sir.” Jag gjorde mitt bästa för att låta artig när jag sa sir, men det lät mycket felplacerat i min mun. Man kunde höra att jag hellre hade velat kalla honom något helt annat.

   ”I så fall så finns det ingenting som du kan göra för mig.” sa Mr Ringroad. ”Gå nu.”

   ”Pappa!” hördes ett rop från en röst som jag skulle känna igen var som helst. ”Vänta, jag…”

   Jag vände mig om och Sofia, som sprang emot sin pappa, tvärstannade när hon fick syn på mig.

   ”Miles…” sa hon långsamt. Hon såg inte arg ut. ”Vad vill du min pappa?”

   Innan gubbjäveln hann säga något sa jag: ”Jag ber om ursäkt för bilen och erbjuder mig att betala för den.”

   ”Det var på tiden.” Ett leende letade sig fram över hennes läppar, och plötsligt kändes det som om hon aldrig varit arg från början. ”Och tack för erbjudandet, men vårt försäkringsbolag har redan tagit hand om det.”

   ”På så vis.” Jag log tillbaka mot henne. ”Tack då för er tid, Mr Ringroad.” Jag skakade hand med honom och han gjorde sitt bästa för att klämma sönder den. Jävla barnsliga gubbjävels helvete… ”Hoppas vi träffas snart igen. Och hejdå Sofia.”

   ”Hejdå.” svarade hon, och jag kände hon hur följde mig med blicken. Trots att min hand kändes bruten var plötsligt min dag helt suverän.