Fingtic's

Den natten hade jag en mardröm, så jag gjorde precis som vi hade sagt och gick upp för att se en film. Först hade jag tänkt se en tecknad film, men det fick mig att tänka på Sofia och jag orkade inte tänka på henne just nu. Så det blev en komedi istället.

   Nästa dag var jag förstås astrött, men jag kunde inte gå hem direkt och sova. Först var det samhällstjänst, som om möjligt blivit ännu tråkigare eftersom James hade gjort bort sin tid. Jag fick trösta mig med att jag inte heller hade mycket tid kvar.

   Nästa dag hade jag So, med Sofia. Hon satt några bänkrader bort och tittade inte ens åt mitt håll. Läraren, Mr Tummus (bara jag som började tänka på Mr Tumnus i Narnia?) som jag brukade kalla för Xavier, höll på att inleda ett nytt kapitel med hjälp av en Power Point. Så bytte han bild till en som visade ett öppet hav.

   Illamåendet, panikkänslorna och svårigheten att andas slog genast till mig allt på en gång. Jag stirrade ner i bänken och försökte bli av med känslorna, säga åt mig själv att det bara var en bild och det var fånigt av mig att reagera såhär. Men mitt inre lyssnade inte.

   ”I havet finns det ett intressant ekosystem som hela jorden är beroende av. Här under ytan har vi…”

   Jag försökte stänga ute rösten och paniken, men det blev bara värre och värre. Minnena flimrade innanför ögonlocken och tycktes bara bli klarare och klarare för varje sekund. Plötsligt var klassrummet trångt, så förfärligt trångt, och så syrefattigt…

   ”Vi alla vet att stormar kan förekomma i havet. Andeldningen till att stormar blåser upp så fort är att…”

   Det blev för mycket. Jag reste mig tvärt upp ur stolen och stegrade ut ur klassrummet. Jag tittade ner i golvet, men jag visste ändå att alla elever och Xavier följde mig förvånat med blicken.

   Det kändes trångt kring bröstkorgen, trångt i korridoren, trångt överallt. Jag var tvungen att komma ut ur den här byggnaden, fort. Jag ökade takten och snart sprang jag för allt jag var värd, ut ur skolan och vidare ut längs gatan.

   Först när jag började komma ut mot centrum, vid parken, kunde jag andas normalt igen och jag sjönk ihop vid ett av de nakna lövträden. Där kurade jag ihop mig i fosterställning och försökte låta bli att tänka för en sekund.

   Jag är störd. Jag är fan störd som inte tål att se en bild av vatten utan att bryta ihop. Alla i klassen måste skvallra sönder om det, diskutera vad mitt problem egentligen var. Snart så kommer väl psykhemmet och hämtar mig. Ta det lugnt lilla kriminella galning, låt farbrorn nu ta på dig den här tvångtröjan och eskortera dig till en madrasserad cell. Det är ju där du hör hemma, bortlåst från oss normala människor…

   ”Miles? Är du okej?”

   Jag tittade upp från mina knän och såg upp i Tonys ansikte. Killen hade börjat ändra stil mer och mer ju längre han och Elle umgåtts. Nu hade han på sig en skjorta med ärmarna avrivna, så att det blev som en väst, jeans med upprivna knän och hår som stod åt alla håll. Han hade tuffat till sig ordentligt.

   ”Jadå.” sa jag, men min hesa röst och stela leende sade annat. ”Jag bara… vilar.” Jag rynkade pannan. ”Vad gör du här? Har du slutat?” I så fall var jag tvungen att skynda mig tillbaka till skolan, för då stod väl Elle där och behövde skjuts…

   ”Vi hade lunchrast, så jag har varit och hämta idrottskläderna…” Han såg fortfarande orolig ut. ”Är du säker på att du är okej? Du är röd runt ögonen.”

   Hade jag gråtit? Förskräckt kände jag på kinderna och upptäckte att de var blöta. Snabbt strök jag bort det och reste mig upp. ”Jag… jag bara fick något i…  Ska vi följas tillbaka till skolan?”

   Vi brukade inte umgås direkt, men Tony ryckte på axlarna och sa: ”Visst.”

   Det var pinsamt tyst i flera minuter, tills killen frågade mig vad min favoritlåt av The White Stripes var och vi fick genast igång ett samtal.