Miles: Kapitel 60- Jag kanske förlorar något (?)

Tack till alla kommentarer jag får, främst från dig trofasta Anna :), Och tack till er alla som orkar hänga er kvar trots den dåliga uppdateringen. 

 

”Sofia!” ropade jag när jag såg henne i korridoren. Hon ignorerade mig. ”Sofia, vänta!”

   Jag hann ifatt henne och grep tag i hennes axel, tvingade henne att se på mig. Hennes ögon arga. Och besvikna.

   ”Du har inte svarat på mina sms.” sa jag, för det var allt jag kunde komma på att säga.

   ”Jag vet det.” svarade hon kyligt, och såg sig lite oroligt omkring. Många tittade på oss.

   ”Jag vill prata.” svarade jag. ”Be om ursäkt.”

   ”Jag är sen till min lektion.” svarade hon bara, och gick snabbt iväg igen. Jag såg efter henne med en tung suck.

 

En del av andelningen till att hon inte ville prata då (bortsett från det faktum att hon var sur för att jag hade druckit) var nog för att det varit massor av människor i närheten. Hon ville nog inte att alla skulle höra om mitt lilla återfall. Så jag bestämde mig för att försöka igen, när hon var på väg hem. Hon brukade gå hem på måndagar, har jag märkt.

   Hon hörde mina steg och vände sig om. När hon såg att det var jag började hon jogga hemåt, men jag hann snabbt ikapp henne.

   ”Förlåt för hur jag betedde mig efter balen, Sofia.” sa jag till henen, fortfarande joggandes. ”Men jag vill att du ska veta att jag gör det för att…” Jag samlade modet. ”Jag dricker för att…”

   ”…det jagar bort dina mardrömmar.” svarade Sofia, utan att titta på mig. ”Du var ganska pratglad när jag hittade dig.”

   Jag tvärstannade av förvåningen, och hon stannade faktiskt också.

   ”Vad mer sa jag?” frågade jag, plötsligt med en hård klump i magen.

   ”Att Em hatade dig mer än vad han älskade mig.” sa Sofia, nu tittande på mig. ”Jag vet att Em kan vara en skithög ibland, men du har faktiskt uppfört dig värre.”

   ”Sa jag något annat?” frågade jag spänt.

   ”Vad spelar det för roll?” frågade hon. Hon lät arg på rösten. ”Döljer du någonting eller?”

   Jag tittade ner i asfalten. ”Bara så att du vet blir det inget mer alkohol. Jag och min mamma, vi ska hitta ett sätt att bli av med mardrömmarna utan öl.”

   Sofia var tyst så länge att jag tillslut var tvungen att titta upp för att se om hon gått. Det jag såg förvånade mig. Hennes ansikte var inte argt längre, utan ledset. Hon bet sig hårt i underläppen och hennes vackra ögon var glansiga av tårar.

   ”Sofia…?” började jag försiktigt.

   ”Du är sjutton år, Miles.” sa hon med gråten i rösten. ”Sjutton år. Man ska inte bete sig som du gör när man är sjutton.  Man ska inte röka, man ska inte supa, man ska fundera på vilket college man vill gå, man ska hitta sig själv, man ska inte hålla på sig du gör…” Hon vände sig bort och jag kände mig som världens hemskaste människa.

   ”Jag är ledsen.” fick jag ur mig med svag röst. ”Det ska ta slut nu.”

   Hon nickade. ”Jag har bara känt dig i tre månader, Miles. Ändå är du en av de enda vännerna som jag verkligen känt att jag kan relatera till. Men om du håller på så här kan vi inte umgås längre.”

   Hugget jag fick i magen när hon sa så fick mig att haspla ur mig: ”Vaddå, förstör jag ditt rykte eller? Är jag inte fin nog?”

   Hon gav mig en sårad blick som genast fick mig att vilja ta tillbaka orden. ”Nej. Därför att jag inte tycker om dig när du håller på så.”

   Sofia gick iväg och gav mig en ilsken knuff i axeln när hon passerade. Jag stod kvar och lyssnade på hennes steg som sakta försvann, undrade oroligt om jag nyss förlorat henne som vän. 


Kommentarer
Anna

Super duper bra. :)

2013-05-23 @ 15:27:34

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort