Miles: Kapitel 45- Jag inser situationens allvar

Ursäkta för förseningen, jag har haft både redovisning och inlämning den här veckan. 

 

Den första lektionen fann jag mig själv att sitta och irritera mig på Sofia.

   Varje gång läraren ställde en fråga räckte hon prydligt upp handen, väntade tills hon fick orden och började svaret med tveksam röst: ”Jag tror att…”

   Vaddå ’jag tror’? Du tror inte, du vet. Du har ju rätt på varje fråga, du kan svaret. Det var som om hon bad om ursäkt för att hon var smart varje gång hon fick svara. Och det störde jag mig på.

   Dock sa jag inte det till henne, när vi stod och pratade efter lektionen. Jag babblade om Dropkick Murphys senaste album Signed and Seald in Blood. Hon verkade göra sitt bästa för att vara intresserad, men jag vet inte riktigt om det var hennes typ av musik.

   ”Hur är det med Elle då?” frågade hon sen.

   Jag suckade bara som svar.

   Sofia nickade sorgset. Sedan sken hon upp och sträckte handen mot väskan. ”Du, jag har någonting…”

   ”Miles!”

   Vi båda vred huvudet åt det håll ropet kom ifrån, och jag höjde förvånat ett ögonbryn när det var Tony som kom springande.

   ”Miles.” flämtade han. ”Elle, hon…”
   Han behövde inte säga mer. Jag sa snabbt adjö till Sofia och gick i språngmarsch efter Tony. Han ledde mig ut på parkeringen, till ett litet hörn där Elle satt ihopkrupen.

   Jag kände en stor sorgsen tyngd välla upp i mitt bröst när jag såg henne. Hon hulkade av snyftningar och maskaran hade bildat svarta fläckar under hennes ögon.

   Så här skulle inte Elle Fingtic se ut. Hon grät aldrig, bara när hon verkligen, verkligen mådde dåligt.

   Som nu.

   Jag knäböjde försiktigt framför henne och hittade inte riktigt något att säga. Allt jag kunde tänka på var hur gärna jag ville strypa Richard.

   ”Hur- hur klarar du det?” snyftade hon fram. ”Med att alla pratar om bilen du stal, hur står du ut?”

   Jag gav henne en öm blick. ”Elle, det är stor skillnad mellan våra situationer. Jag stal bilen. Du har aldrig varit otrogen.”

   Hon bredde ut armarna mot mig och jag böjde mig fram och omfamnade henne. Vi hade inte kramats sedan vi var småbarn. Hon kändes liten och bruten, inte alls som den syster som kastade spydiga kommentarer åt dem som både var dubbelt så breda och dubbelt så höga som henne själv.

   ”Kom så åker vi hem.”

 

Elle kröp ihop i soffan och drog filten tätt omkring sig. Mamma lade fram alla sorters bakelser framför henne, men hon tittade inte ens på dem. Hennes blick var tom.

   Det här måste få ett slut.

   Jag kunde inte låta den lilla slyngeln som gjort detta komma undan med det.

   Jag visste att han höll på med innebandy, som slutade klockan fem. Jag kunde ta en rast från socialtjänsten då, och åka och ta ett snack med honom. 

 

Mascara_tears_large


Kommentarer
Anna

Super bra. :)

2013-03-01 @ 18:51:09

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort