Fingtic's

Min dator var utlånad till Elle, så jag hade ingen musik i natt. Jag hade inget sprit heller, mamma var väldigt noga med det. Jag hade inget skydd emot mardrömmarna.

   Den första kom fort, jag hade knappt hunnit sluta ögonen. Jag flöt på ett blått hav, som först var stilla och lugnt. Ovan mig gnistrade stjärnor. Men plötsligt försvann stjärnorna, havet under mig blev svart och jag började sjunka. Det var någonting som drog i min fot, ner, ner mot botten. Jag famlade efter någonting att hålla tag i, men ingenting fanns där. Det blixtrade innanför mina ögonlock och lungorna hade slut på luft.

   Jag vände mig om och såg att den som hade dragit ner mig var han.

I nästa dröm simmade han och jag, återigen, över havet. Det var stilla och klart, men allteftersom drömmen led blev vågorna högre, jag råkade andas in vatten istället för luft och saltet brände i halsen, fick mig att sjunka. Han vände sig om och hjälpte mig upp, och då började han sjunka istället. Jag ville följa efter, men plötsligt hade is bildas över havet. Jag satt på den och såg honom dras mot botten, utan att jag kunde göra något för det.

Efter ytligare en dröm hade jag fått nog. Jag öppnade fönstret, för min hud var outhärdligt kladdig av svett, och satt där och stirrade ut i natten. Snart började jag huttra istället men jag stängde ändå inte. Jag ville ha den kalla luften, så friskt jämnfört med luften i Olympia, för den fick alla andra tankar att frysa bort.

    Nästa dag tog jag igen sömnbristen genom att sova på lektionerna, så när det blev dags för samhällstjänst (idag städade vi parken, jippi) kunde jag hålla mig vaken nog att genomföra mitt arbete. När det blev rast satte sig jag och James på en bänk och jag fiskade upp en cigarret, för att friska upp huvudet. James rynkade näsan åt den.

  ”Kan du släcka den?” bad han. ”Jag har astma.”

   ”Oj, förlåt.” Jag skyndade mig att döda den mot marken.

   Han betraktade mig en stund och sa sedan: ”Sovit dåligt?”

   ”Så in i helvette.” bekräftade jag.

   ”Vet du vad du behöver.” sa James. ”En fet kopp med kaffe. Vad sägs som att vi går och köper en efter jobbet?”

   Jag sken upp vid tanken på att bara hänga och snacka. Men så kom jag ihåg. ”Jag måste jobba, i min mammas café.” Jag fick en idé. ”Men vad sägs om att du hänger med dit, så får du gratis kaffe? Det brukar ändå vara ganska dött på tisdagar.”

”Vem är det?” frågade mamma genast, när jag gick in med James och erbjöd honom att sitta vid disken.

   ”En vän från samhällstjänsten bara.” svarade jag och hällde upp kaffe åt oss.

   Hon gav honom en misstänksam blick. Samhällstjänsten lät nog inte så bra i hennes öron, och hon var nog inte lika imponerad av tuppkammen som jag. Men hon var för upptagen av att baka för att bry sig mer om honom.

   Det fanns inga kunder som behövde service, så jag satte mig mittemot James på andra sidan om disken och sköt honom kaffet. Han smuttade på det samtidigt som han såg sig omkring i caféet. Hans blick fastnade vid Elle, som satt vid ett bord tillsammans med sin blonda pojkvän.

   ”Vem är det?” frågade han, antagligen fångad av alla de nitar hon klädde sig i.

   ”Min syrra.” svarade jag bistert. ”Elle.”

   ”Åh.” Han vände sig mot mig igen och tog ett stor klunk av kaffet, trots att det var alldeles för varmt. Jag hällde upp ett glas med kallt vatten till honom, som han slukade lika girigt.

   ”Det är ett fint café, som ni har.” sa James sedan.

   Det hörde mamma. Hon vände sig om och log stort. ”Tack så mycket. Vad var det du hette nu igen?”

   Jag var tvungen att småle. Hon var bara för lättflörtad ibland.