Fingtic's

”Okej grabbar.” sa den breda, smutsiga mannen som kallade sig Joe. ”Ni vet varför ni är här. Ta varsin skurborste och sätt igång, allt ska bort.”

   Det var kallt ute, blåste och var eländigt. Jag och några andra killar stod samlade i blåa overaller tillsammans med tre hinkar, starkt luktande av rengöringsmedel, och flera borstar. Jag tittade på sprejfärgsbilden som vi skulle tvätta bort, med sorg. Det var ett mycket snyggt konstverk, föreställde ett lejon med tre små lejonungar. Mycket trevligare än de vanliga texterna som man brukade göra. Jag förstod inte varför det skulle förintas.

   Joe hade hotat med att förlänga våra straff om vi inte jobbade på, så jag tog en borste och började gnugga mot väggen. När handen blev blöt blev den också fort kall och tvålen sved i skinnet. Jag suckade tungt och önskade att jag hade tagit med mobilen och hörlurar, så att jag åtminstone hade något att lyssna på.

   Det fanns bara en annan jämnårig, de andra var ett par tolvåringar (hade väl snattat godis eller något sånt oskyldigt) och de andra var en vuxen man med mustasch. Jag tror inte att han kom från Redleave.

   Den jämnåriga var en mörk kille, i ett par gympaskor med det första lagret av tyg bortslitet och en imponerande hög tuppkam. Han anslöt sig till mig, där jag stod och skrubbade mot betongen.

   ”James.” presenterade han sig som, med samma dialekt som polisen hade haft.

   ”Miles.” svarade jag.

   ”Så vad har du ställt till med för att hamna här?” Det lät som en typisk fängelsereplik.

   ”Jag stal en bil på skoj.” Jag blötte borsten igen. ”Du då?”

   ”Jag gjorde det här.” Han nickade åt sprejmålningen.

    Jag tappade hakan. ”Allvarligt?” Killen nickade. ”Wow. Den är så cool, hur gör man någonting sånt här?”

   ”Sprejar bara, försöker få en bild i huvudet till handen.” Han ryckte på axlarna. ”Det är inte så svårt faktiskt.”

   Jag halvt fnös, halvt skrattade. ”Säkert. Du vill bara inte verka skrytig.”

   ”Kanske det.” James blinkade åt mig och jag skrattade.

   Han var rolig och trevlig, så jag berättade om när vi hade stulit bilen, hur det hade gått till och hur vi slutligen blev fångade. ”Det var dumt gjort, jag erkänner det.” avslutade jag.

   ”Det var jävligt dumt.” fyllde James i.

   ”Jag vet.” Jag lutade mig mot tunneln, fylld av ånger en stund. ”Hur länge ska du jobba här då?”

   ”En månad.”

    Jag svor. ”Jag är här i tre månader.” Det hade varit kul att ha någon jämnårig att prata med.

   ”Du råkar inte ha med någon musik?” frågade James.

   ”Önskar att jag hade. Vad hade du velat lyssna på, i så fall?”

   ”Tja, jag tycker om såna här gamla grejer. Typ the White Stripes, Johnny Cash…”

   “Hm.” Jag nickade. “Du nämnde just mitt favoritband. Jag börjar gilla dig, mannen.”

   Resten av samhällstjänsten diskuterade vi mer musik, gick vidare till film och avslutade med spel. James var en värre fattiglapp än jag, fick jag reda på tillslut, och han bodde på Redleave (ni vet, det där skabbiga området). Han var ett år äldre än mig och jobbade på en fabrik.

   Men det jag uppfattade av det, var att han var den fösta killen i Ringroad som inte pluggade som satan eller blev kontrollerad av sina föräldrar.