Fingtic's

På helgen var jag med gänget, och vi gjorde exakt samma saker som alltid: snattade öl och cigg, hängde under tunneln, förstörde någons tomt. Det blev rätt mycket sprit och jag började känna mig uttråkad, så jag föreslog att vi drog till Redleave.

   Vi alla klämde ihop oss i Jeffs bil och körde en krokig väg dit bort. Det första vi kom till var det lite skabbiga, fattiga området som vi genast började driva med. Men det var snällt ret, eller hur jag nu ska förklara det. Husen var inte så mycket snyggare än våra egna och det var mer som att vi drev med oss själva.

   Men sedan kom vi till de rikare områdena och då blev vi elaka på riktigt. Det var väl inte så att jag menade allt jag sa, jag visste ju att alla rika inte var snobbiga idioter, men det var kul att trycka ner dem. Det ena förolämpningen var värre än det andra och vi alla skrattade åt dem, med dålig full-humor.

   När vi körde förbi det största huset av dem alla, ett som var stort, vitt och hade blåa detaljer, fick vi alla ögonen för en snygg sportbil som stod parkerad utanför den.

   ”En sån där skulle man ha.” sa jag drömmande.

   ”Den som äger den förtjänar den säkert inte.” sa Derek och vi sneglade på varandra, slagna av samma tanke.

   ”Han lurade den säkert från någon fattig sate.” sa Jeff.

   ”Och den här skrothögen har snart slut på bensin.”

  Vi gav varandra en sista blick och började sedan gapskratta. Vi hoppade ut från Volvon och gick fram till sportbilen. Jeff slösade ingen tid, utan tog en gren och slog sönder fönsterrutan. Bilen började tjuta och ett fönster på övervåningen tändes.

     ”Fort, fort!” hetsade jag dem.

   Jeff öppnade dörren, hoppade in i framsätet och jag lyckades knipa platsen bredvid. Den stora killen drog fram några kablar under ratten och letade fram en röd och en blå. En man kom ut ur huset, klädd i pyjamas och vilt vrålandes. Mitt hjärta hamrade och adrenalinet rusade genom kroppen, allting sprakade inom mig.

   Tjuvkopplingen lyckades, motorn vakande och Jeff backade i racerfart ut från grusgången, just innan ägaren hann få tag på oss. Jag gapskrattade. Det här var att leva!

   ”YEEEEEH!” skrek jag, och de andra stämde in.

   Jeff körde genom gatorna snabbare än någonsin förr, det var som om bilen gled fram på vattnet. Jag öppnade rutan på min sida och stack ut huvudet. Mina ögon tårades av farten och mitt hår piskade som en flagga. Jag tjoade och skrek, kände mig åter som ägare över hela världen.

   Sedan hörde jag sirener.

   ”Den jäveln har ringt polisen!” ropade Derek.

   En bit framför oss såg jag blåljus blinka. Inte bra.

   Jeff gjorde en tvär U-sväng så att vi andra kastades om och gasade åt motsatt håll. Fönster i husen vi körde förbi tändes, det här skulle bli den största händelsen på året. Det gick mig att flina. Sådana här saker hände jämnt i Olympia.

   Jeff vände sig om och spanade efter polisbilen, som knappt hängde med. ”Ha!” ropade han. ”De kommer inte att stoppa mig!”

   Nej, inte polisen- men diket som han körde ner i.