Miles & Elle: Kapitel 33- Eftereffekter

Det här kapitlet börjar med Miles' synvinkel, och byter till Elles efter *

 

Minns ni att jag sa att mamma borde inte bli så arg?

   Tja, jag missberäknade henne.

   Caféet var stängt, istället satt jag där vid ett bord och mamma stod upp och skrek och grät på samma gång. Det var ganska hemskt att se och gav mig faktiskt dåligt samvete. Varje ord hon sa trängde sig in i mitt huvud, trots att jag inte ville det, och det gjorde ont.

   Slutligen sjönk hon ner på stolen mittemot min och begravde huvudet i händerna. ”Jag orkar inte med det här längre.” sa hon. Hon snörvlade och tittade upp på mig med röda ögon. ”Det här tar slut nu.”

   ”Vad…” Jag harklade bort hesheten i min röst. ”Vad menar du?”

   ”Jag menar att från och med nu ska du gå till skolan, utan undantag. Sedan ska du komma direkt hem och jobba i caféet, varje dag du inte gör samhällstjänst.” avbröt hon mig när jag började protestera. ”Och på helgerna ska du stanna hemma, jobba och göra läxor.”

   ”Du kan inte använda mig som din slav!” sa jag argt.

   ”Jo det kan jag visst det.” Det fanns en glöd i min mammas ögon, en ilsken glöd som skrämde mig. ”Om du inte gör det här kommer jag att skicka dig till en militärskola.”

   ”Men… va?!” Jag trodde inte mina öron. ”Du kan inte mena allvar!”

   ”Du börjar imorgon.” Hon reste sig och började gå därifrån.

   Jag tog till ett fult kort. ”Pappa skulle aldrig göra det här mot mig.”

   Hon tvärstannade och stod stilla länge, tills jag hade börjat ångra mig. ”Jag gör det här för ditt bästa, Miles. Även om du inte förstår det.”

 

*

 

De trodde att jag sov, men jag låg vaken och hörde vartenda ord. Det sved inom mig, jag avskydde att höra dem gräla, men jag höll med mamma. Det här måste få ett slut, om vi så måste tvinga honom till det.

   Jag visste vad som hade hänt, mer detaljerat än vad mamma trodde. Jag var inte förvånad över det, mer… besviken. Och medlidande med mamma. Jag vet att hon hade börjat hoppas att Miles hade bättrat sig, att den lilla byn återställt honom. Jag hade börjat hoppas med.

  

På morgonen var alla tysta. Mamma såg inte på Miles och Miles såg inte på någon. På vägen till skolan försökte jag komma på någonting att säga till hans stela ansikte, men kom inte på något passande.

   När vi parkerade vid skolan och gick ut började alla viska och stirra på oss. Eller, inte oss. På min bror.

   Han försökte låtsas som om han inte brydde sig, men jag kunde se på hans spända käke att det besvärade honom. Allas blickar, anklangande, nervärderande. Jag mötte dem, stirrade ner dem, men lyckades inte med alla. Vissa skrattade när vi hade gått förbi och Miles’ axlar spändes. Trots att detta kunde vara nyttigt för honom, tyckte jag hemskt synd om honom.

   När vi skulle skiljas åt gav jag honom en tröstande klapp på armen och sa att han skulle ignorera dem.

   Han blev förvånad.

   Men slappande av efter det. 


Kommentarer
Anna

Super bra!!

2013-01-10 @ 20:48:00

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort