Fingtic's

Nästa dag, när jag och Miles steg ut ur bilen stirrade och viskade folk mer än vanligt. Jag började undra ifall Miles hade gjort något mer, något ännu värre. Men när vi skiljdes åt i olika korridorer fortsatte det och då förstod jag: Det var mig de skvallrade om.

   Obehag började genast krypa längs ryggraden. Vad hade jag gjort, som orsakat sådan uppståndelse? Vad viskade de om?

   Ett ord sades högt nog för att nå mina öron: ”…hora.”

   Snart följdes mer, saker som: ”… en sån jävla slampa… hur kunde hon… tre stycken var det…”

   Jag ville fråga dem vad fan de snackade om, men vågade inte. Jag var rädd för svaret, jag visste inte varför, det kändes bara farligt…

   Tony dök upp i korridoren, med ett jäktat ansikte. ”Kom, Elle.” sa han lågt och vände mig.

   ”Vad är det som pågår?” frågade jag, med en löjligt svag röst. ”Vad pratar alla om? Vaddå hora?”

   ”Jag ska berätta, låt oss bara komma ut från skolan först.”

   Jag fick syn på Richard och hans vänner längre fram i korridoren. Kanske han kunde förklarade det här. Han stod med ansiktet bort från mig och därför ropade jag på honom.

   Han vände sig inte om, men en av hans vänner gjorde det, Andrew. Hans ansikte förvreds till vildaste ilska när han såg på mig, vilket gjorde mig helt paff. Varför var han arg på mig?

   ”Din jävel.” morrade han mot mig. ”Din jävla slampa!”

   Jag ryckte till. Kylan som varit i ryggen spred sig nu till resten av kroppen och gjorde det omöjligt för mig att röra mig. ”Va-vad menar du?”

   ”Du vet precis vad jag menar!” fortsatte han. Han skrek så högt att jag blev rädd. ”Richard har berättat allt, din otrogna lilla satmara.”

   ”Otrogna?” Min röst hördes knappt. ”Vad pratar du om? Richard, vad pratar han om?”

   ”Kom, Elle, vi måste verkligen gå nu.” Tony gav mig en hårdhänt knuff och drog mig ut ifrån korridoren,

   ”Richard? Richard?!” ropade jag, men han låtsades inte höra mig.

   Vi kom ut på parkeringen, som var alldeles öde nu, och Tony drog med mig ut på vägen, där vi började gå. Långsamt vakande jag till från chocken, började kunna röra mig själv och slutade snubbla. Tankarna var tröga och dimmiga, men känslorna rusade som en snöstorm i mitt inre.

   ”Richard har sagt att han upptäckte igår att du har varit otrogen mot honom en längre tid, med tre olika killar.” berättade Tony i ett svep. ”Det var spridit sig över skolan snabbare än eld.”

   ”Va?” Min röst var bara en hes viskning. ”Men jag har inte varit otrogen.”

   ”Jag vet.” sa Tony mjukt. ”Richard ljuger om dig, men alla tror på det.”

   ”Men… men…” Nej. Nej, det här stämde inte. Det här var inte verkligheten. Detta måste vara en mardröm. Jag måste vakna snart, alldeles snart skulle jag vakna i min säng och…

   Jag märkte inte att jag hade satt mig ner fören Tony knäböjde framför mig med oroliga ögon.

   ”Det måste vara ett missförstånd.” Min röst var som en viskning. ”Richard skulle aldrig göra så mot mig, varför skulle han göra så?”

   ”Jag vet inte.” sa Tony lågt. ”Men jag stod bredvid när han sa det, jag hörde honom säga det Elle.” Han höjde rösten mot slutet när jag började protestera. ”Han har svikit dig. Jag är hemskt ledsen.”

   Han drog upp mig på fötter. ”Kom, så går vi hem.”