Fingtic's

Om Miles var förvånad över att se mig sitta påklädd och redo att åka till skolan på måndagmorgon, så visade han det inte. Han bara drack sitt kaffe som vanligt, drog åt jackan och nickade åt mig att vi skulle dra.

   Anledningen till att jag valt att åka idag var att vi hade en redovisning. Jag mådde illa hela vägen till skolan och när vi väl var där, kändes magen som en hård klump. Folk stirrade. Viskade. När min bror och jag skiljts åt, blev viskningarna till fullt hörbara röster.

   ”Så jävla äcklig…”

   ”Jag förstår inte hur folk kan bete sig så…”

   Tony var snabbt vid min sida och stirrade på de andra tills de tittade bort. Det förvånade mig. Tony som i vanliga fall knappt mötte lärarens ögon.

   Jag ville träffa Richard.  Mitt dumma, dumma hjärta ville höra en förklaring. Att allting bara hade varit ett misstag. Någonting hade misstolkats, men det gick att rätta till nu. Det kunde bli vi igen.

   Men Richard fanns aldrig inom synhåll. Däremot var hans vänner överallt, och de drog sig inte för att säga precis vad de tyckte, i samma ögonblick som de tänkte det.

   ”Jag förstår inte hur du står ut med dig själv.” sa en till mig, Tim. Jag hade bjudit honom på kaffe flera gånger. ”En sådan liten jävla horjävel. Att du har ryggrad att komma hit!”

   ”Jävla helvettes satmara. Stick tillbaka från det hål du kravlade upp ur, va?”

   ”Vad fick du ur av det egentligen? Richard litade på dig, hur kunde du?”

   Jag försökte säga att jag inte hade gjort något, Richard hade ljugit eller sagt fel. Men då blev de bara argare, nästan hotfulla, och Tony drog snabbt bort mig därifrån.

   Så skulle vi gå till lunchen. För att komma dit var vi tvungna att gå en bit utomhus. När vi gick den promenaden passerade vi ett hörn där Lindsay stod med sin maffia. Jag kände mig spyfärdig när jag såg henne.

   ”Nämen.” sa hon högt. ”Är det inte den lilla horan som kommer?”
   Jag stirrade ner i marken och försökte komma förbi henne.

   ”Tre stycken var det va? Bra jobbat, slampa. Hade du ännu fler hemma i Olympia eller?”

   Hennes röst trängde in i huden och orsaka skada innanför, som pistolkulor.

   ”Och ni två som verkade så lyckliga. Men du var bara tvungen att förstöra det eller?”

   ”Låt oss bara gå förbi.” sa Tony. Han darrade lite på rösten.

   Så sa Lindsay fler förolämpningar, så äckliga och grova att jag inte vill återge dem. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocken och halsen brände. Hon märkte detta.

   ”Men ska den lilla horan börja gråta nu också?” sa hon med bebisröst.

   ”Låt mig va!” ropade jag, men rösten var grötig och inte alls stark.

   ”Annars vaddå, ska du grina?” Sedan började hon, som om hon satts på repeat: ”Grina då, grina då, grina då…”

   Och det gjorde jag också. En våldsam snytning skakade hela min kropp. Förskräckt över mig själv snodde jag om och sprang därifrån, så fort det gick.

   Ute på parkeringen snubblade jag och ramlade ihop, skrapade upp mina nylonstrumpor och handflatorna. Jag kröp ihop på betongen och önskade att det bara kunde sluta. Den här smärtan inombords, den här gråten i lungorna, jag ville bara att det skulle sluta. Sluta tänka, sluta känna. Jag ville få minnesförlust eller något, glömma alla anledningar jag hade till att må såhär.

   Tony lade en försiktig hand på min axel och klappade tafatt.

   ”Miles.” snyftade jag fram. ”Jag vill ha Miles.”

   Jag vet inte varför jag plötsligt ville ha min bror. Det kändes bara livsviktigt.