Miles: Kapitel 54- Jag blir utbjuden av en vän
Jag och James hade kommit överens om att träffas i parken, så det var ditåt jag gick. I samma stund som träden och bänkarna kom inom synhåll, såg jag också tre figurer komma i närheten. James med hans syskon.
När Wilbur fick syn på mig började han springa emot mig, förvånade nog.
”Hej Miles!” ropade han. ”Ha du kakor till oss?”
Jag skrattade åt honom, samtidigt som James och Sarah kom fram. James sa: ”Nämen, Will. Så säger man väl inte?”
Wilbur pep fram ett ”Förlåt.”, men fortsatte att titta bedjande på mig.
”Vi kan nog hitta ett överblivet fat år er.” log jag mot honom. ”Kom så drar vi till caféet.”
Sarah kikade fram och Wilbur gav till ett glädjetjut. James lade huvudet på sned. ”Fingtic… Jag kan inte låta dig bjuda dem hela tiden. Låt mig betala, jag har råd.”
”James.” sa jag i samma allvarliga ton. ”Det här har inte med att göra om det du berättade.” Om hur knapert med pengar de hade det. ”Jag bjöd er ju innan också, eller hur? Kom nu och låt mig göra det här för er.”
Han tvekade, men slutade sedan att protestera.
Väl vid ett bord på caféet kom mamma fram till oss och frågade vilka dessa små raringar var.
”Mina småsyskon, Wilbur och Sarah.” presenterade James.
”Åh, så söta.” utbrast mamma förtjust, med en gillande blick på min vän. Jag tror att han nyss steg ytligare i hennes ögon. ”Vill ni ha lite kakor?”
”Jag har redan fött dem med ett fat.” berättade jag.
”Men ge dem ett till, för guds skull.” sa mamma och kom fram med ännu ett. ”Jag vill inte att de ska sitta och magra här.”
De kastade i sig sötsakerna och fick imponerande nog i sig alla. James log åt deras mätta, tillfredställda miner.
”Så brukar du gå på den här Minnesbalen?” frågade jag.
”Nja.” James ryckte på axlarna. ”Mina syskon är ännu för små, så pappa stannar hemma med dem. Själv känns det så sorgligt att gå dit ensam, liksom. Själv då?”
Av någon andeldning flög bilden av Sofia upp innanför ögonlocken. ”Har väl ingen och gå med. Dessutom är jag kass på att dansa.”
”Resten av din familj då?” Han tog en klunk av sitt kaffe utan att släppa mig med blicken.
”Elle ska gå med Tony, och mamma ska gå med någon väninna hon fått.” sa jag.
”Tony, det är den här blonda, han som är bög?”
”Japp.”
James nickade och stirrade funderande ner i sitt kaffe. ”Vet du vad… vi skulle kunna gå tillsammans. Som vänner, alltså. Det skulle väl inte se så fånigt ut, va?”
Jag sken upp. ”Nä, det skulle det inte. Ska vi säga så då?”
”Jag hämtar dig klockan sju, min sköna.”
Jag skrattade och slog efter honom på skoj, men han undvek mig smidigt.
Jätte bra. :)
