Fingtic's

När vi slutligen skulle gå hem från middagen flydde vi därifrån. Det hade inte varit värt den där sedeln från mamma. Knappt dubbla hade räckt, för att utstå den där hemska eftermiddagen.  Mrs Trestone var sur över att ha förlorad vår stirrtävling och försökte utmana mig på en ny under hela måltiden. Mr Trestone hade ställt frågor som om jag var på ett polisförhör, om vilket college jag ville ha, vilka betyg jag hade, om jag hade körkort. Mamma hade varit fejk och syrran hade varit så trevlig att det blev äckligt. Maten hade inte ens varit god. 

   Det hade mörknat ute och huset var ljust, men kändes inte det minska mysigt som det kunde göra hemma i Olympia. Vi hade gått upp tidigt och därför kände jag trött nog att gå och lägga mig redan nu. Jag skulle just fly in till tråk-rummet när mamma haffade oss.

   ”Jag tänkte bara prata lite om i morgon.” sa hon till sina barn, som om hon var vår lärare. ”Jag kommer inte vara hemma när ni vaknar för jag måste ta emot en leverans till caféet, vilket jag inte kan göra här. Men jag har kollat upp era scheman och ni slutar och börjar samtidigt, så ni kan dela på bilen. Miles…” hon testade att möta min blick, försiktigt. ”… jag lägger nycklarna på bordet åt dig. Kom ihåg att du inte får lämna Elle.” Håll henne hårt i handen, prata inte med främlingar. ”Jag har ritat en karta ifall du skulle tappa bort dig, men du minns ju att vi körde förbi skolan på vägen hit. Hoppas allt går bra nu.” Hon tittade på oss båda och tvingade fram ett leende. ”Tack för att ni skötte er i kväll, jag älskar er.”

   ”Jag älskar dig också.” svarade Elle.

   Mamma såg på mig, med stora ögon fyllda av desperat hopp. Jag visste vad hon ville att jag skulle säga. Men jag kunde inte få det ur mig. Hon hade tagit mitt hem ifrån mig, därför kunde jag inte säga orden.

    Jag vände om och gick in i mitt rum, glad över att jag slapp se hennes min.

Det tog en evighet innan jag lyckades somna i det nya rummet, i den nya sängen som inte luktade som den gamla eller kändes som den gamla. Det fanns en tyng över min bröstkorg av saknad som hotade att kväva mig. Jag försökte tänka på att andas djupt och lugnt, men på så sätt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med syre.

   Slutligen så föll ögonlocken ihop ändå, men sömnen var inte så mycket bättre. Jag hamnade direkt i en mardröm. Jag var ute till havs, långt ifrån land. Jag började simma ändå, men på några sekunder hade det blåsigt upp till storm. Jag försökte fortsätta simma, men vågorna stoppade mig. De blev högre och högre, och snart orkade jag inte hålla mig ovanför ytan längre.

   Jag sjönk. Det fanns ingen kraft till att försöka ta sig upp igen, att försöka överleva. Lungorna krympte ihop av luften som inte fanns och halsen brände. Jag visste jag att skulle drunkna, men jag kämpade vidare ändå. Jag ville leva!

   Ett ansikte blev synligt framför mig, i vattnet. Det var han. Jag försökte ropa på honom, men han verkade inte höra mig. Jag sträckte mig efter honom, men han gled undan.

   Nej! Ville jag skrika. Lämna mig inte!

   Men han försvann ändå, hur mycket jag än försökte komma nära honom. Tillslut fick jag slut på luft och låg plötsligt i sängen igen. Täcket var på golvet och pyjamasen klibbade mot kroppen. Det snurrade i huvudet och paniken dunkade fortfarande i bröstkorgen.

   Det tog omkring tio minuter innan jag kunde sluta ögonlocken, men jag lyckades inte somna om.