Fingtic's

 Jag erkänner, jag ljög för er. Jag hade inget prov, utan jag jobbade med min systers crossover som hon skulle få på sin födelsedag. Jag ville inte skriva det för hon går in på den här bloggen ibland :)

Så fort vi kom ut ur klassrummet skyndade jag mig att be om ursäkt till Anthony.

   ”Förlåt ifall jag tog någons plats.” sa jag.

   Han såg undrade på mig, lite snabbt innan han tittade ner på sina händer igen. ”Vi har inte bestämda platser.”

   ”Ja, men du verkade så överraskad när jag satte mig bredvid dig, så jag tänkte att jag kanske hade tagit plastsen där din bästa kompis brukade sitta eller något.” förklarade jag.

    Hans kinder blev röda. ”Nej, alltså…” mumlade han lågt. ”Ingen brukar sitta bredvid mig.”

   Åh nej. Nu visste jag inte vad jag skulle säga. Jag beklagar. Nej. Jag finns här för dig. Nej, men ändå bättre. ”Aja, nu har du någon att sitta bredvid.” sa jag tillslut och svängde armen över hans axlar. Han stelnade till lite och jag kände mig dum för ett ögonblick.

    ”Du behöver inte vara med mig för att du tycker synd om mig.” mumlade han.

   ”Du, grabben.” sa jag allvarligt. ”Jag känner ingen här. Jag behöver också någon att hänga med. Så detta är egentligen en självisk handling.”  

   Han log, ett litet flin. Jag skulle just fråga om han hade lyssnat något mer på AcDc, men då omgavs jag plötsligt av ett moln av vaniljparfym.

   ”Hej där.” Framför mig stod tjej i höga klackiskor, perfekt kammat blont hår, lösögonfransar och ett lager med foundation, så att hennes hud blev alldeles slät. Hennes ansikte var smalt och hennes kindknotor höga. Hon höll armarna tätt intill kroppen.  

   ”Hej.” svarade jag. Men blev genast på min vakt när jag såg Anthonys stora, chockade ögon.

   ”Jag heter Lindsay.” sa hon. ”Du kommer ju inte vara så mycket i skolan, eller hur? Så jag tänkte att om du vill så kan jag täcka upp för dig när du skolkar. Som en tjänst liksom.”

   Jag hängde inte alls med. ”Vad pratar du om?”

   ”Jag tänkte att det skulle vara schyst mot dig.” Hon blinkade med sina ljusbruna ögon.

   ”Men varför skulle jag skolka?” frågade jag.

   ”Jamen, ni punkare tar ju inte seriöst på skolan direkt.” sa Lindsay, som om det var det mest självklara i hela världen.

   Detta fick mig genast att se rött. Det fanns inget som irriterade mig mer än fördomsfulla människor, och när jag råkar ut för dem. Mina ögon smalnade till streck.

   ”Okej.” sa jag, med en uppretad röst. ”Visst. Jag kan också döma folk efter deras utseende. Få se nu, du verkar vara en korkad bimbo med alldeles för mycket smink.”

   Hon blinkade åt mig, oförmögen att tala.

   ”Där ser du.” sa jag till henne. ”Inte så kul, eller hur?”

   Sedan stegrade jag därifrån, med Anthony i släptåg. När vi kommit utom hörhåll viskade han:

   ”Vid gud alla änglar! Vet du vad du nyss gjorde?” Han väntade inte på svar. ”Du stod upp mot Lindsay Henrock- drottningen i klassen.”

   ”Än sen då?” frågade jag. ”Jag var väl inte elak direkt. Eller var jag?” Jag ville inte vara dum mot någon, jag hade bara blivit lite förbannad.

   ”Lindsay ville nog ha dig på sin sida. Hon tänkte nog ifall hon var lite snäll mot dig, skulle du vara i hennes gäng och du skulle inte försöka själa uppmärksamheten från henne. ” Han hade nog aldrig sagt så här mycket förut. ”Nu när du på sätt och vis vägrade bli hennes docka, kommer hon att vända sig emot dig.”

   ”Va?” utbrast jag förskräckt.

   ”Hon kommer att hämnas.” sa han, helt enkelt.

   Jag fick en knut i magen. När jag sagt emot henne hade det känts bra, jag hade känt mig modig. Nu så blev jag plötsligt livrädd för henne. Jag vet inte vad jag trodde att hon skulle göra mot mig, men varje gång jag såg henne resten av dagen i den pyttelilla byggnaden, knöt det sig och det högg till. Och jag kunde inte få den känslan att försvinna, hur mycket jag än föraktade mig själv för den.