Fingtic's

Näst sista lektionen på dagen var fysik. Jag fick en tjock bok och hela klassen blev ombedd att läsa några sidor om elektricitet eller nåt. Fröken Fisförnäm och hennes man, som var med på den här lektionen, slog genast upp sina böcker och började ihärdigt läsa. Jag tog lite mer tid på mig. Först slog jag upp innehållsförteckningen och tittade på bilderna. Så fångade en bild mitt intresse: bilden av stjärnor.

   Nu, med en iver, bläddrade jag fram till det sista, futtiga lilla kapitlet som handlade om Astronomi. Jag har alltid varit intresserad av rymden, det är det enda skolarbete som jag verkligen har lagt ner hela min själ på. Det är så mycket intressantare att läsa om det än om vår egen, tillstrulade värld. Jag kan inte bry mig mindre om varför saker faller och varför saker är varmt. Sådant behöver man inte veta.

   Men rymden. Det är någonting som man aldrig kan nå och därför mycket mer spännande. Rymden kommer jag aldrig att befinna mig i, så då får man ta del av den på ett annat sätt. Man får nå det på det enda sättet man kan.

   Dock så kunde jag redan all fakta som stod där, men det var lite kul ändå att se det från deras vinkel. Men när jag läste att det fanns nio upptäcka planeter bortsett från de i vårt solsystem, kunde jag inte låta bli, utan ropade ut:

   ”Fy fan vad fult.” 

   Alla tittade upp, även läraren. Jag kände mig tvungen att förklara: ”Här står det att det finns nio planter utanför vårt solsystem, men det finns ju elva.”

   ”Va?” sa halva klassen, andra bara blinkade förvånat.

   ”Du ska inte läsa om astronomi just nu, Mr Fingtic.” sa läraren, en man i en tweedkostym, runt ansikte och glasögon. ”Du ska läsa kapitel 4-5.”

   ”Men faktan i boken är ju inkorrekt.” invände jag. De andra eleverna såg ännu mer förvirrade ut. ”Du kan väl inte be mig att lära mig något som inte stämmer?”

   ”Åter igen, Mr Fingtic.” suckade läraren. ”Astronomi skulle du ha läst för fyra årskurser sedan. Sluta störa nu.”

   ”Jag tänker inte lära mig saker som inte är rätt.” sa jag argt, och slog demonsterande ihop boken. Vad tänker du göra nu, gubbjävel?

    Han skickade ut mig i korridoren. Jag gick där, fram och tillbaka och funderade på att sticka från den här skitskolan, och deras dockor till elever och lögnböcker. Jag orkade inte stanna kvar här. Fast, mitt huvud värkte från spriten igår. Skolan var mitt enda sätt att få tag på tabletterna.

   Så jag satte mig vid ett bord istället, försökte låta bli att tänka på någonting alls. Resten av klassen kom ut och virvlade förbi. Jag kunde känna deras ögon på mig och lyfte då blicken för att stirra dem tillbaka. Vad fan glor ni på? Detta skrämde iväg de flesta av dem.

När jag stod och väntade på Elle vid bilen (den hemska skoldagen var SLUT!) såg jag det perfekta paret gå förbi. Till min förvåning lämnade Fröken Fisförnäm sin pojkvän och gick fram till mig. Hon flackade med blicken och gick långsamt, tveksamt. Hon hade en ny känning på sig, den här gången en lila med krage. Så rik som hon tydligen var kunde hon väl klä sig i pengar om hon så ville.

   ”Ojdå.” sa jag när hon var inom hörhåll. ”Vad ger mig äran att tala med den stora Sofia Ringroad?”

   ”Det…” Hon avbröt sig med en misstänksam min. ”Hur känner du till mitt namn?”

  ”Jag vet allt.” svarade jag klurigt.

  Hon lät sig inte imponeras, inte som de andra dockorna här. ”Jag ville bara säga dig att du har rätt.”

   ”Såklart jag har.” svarade jag stöddigt. ”Om vaddå föresten?”

   ”Om planeterna.” sa Sofia. ”De är elva. Men boken gavs ut 1995, och det var…”

   ”…innan man upptäckte de sista två.” avslutade jag fundersamt. Upptäcken om de två sista, de som låg längst bort, gjordes 1997.

   ”Ja…” sa hon långsamt. ”Hur kände du till det?”

   ”Ser jag inte ut som den smarta typen för dig?” sa jag som svar, samtidigt som jag log snett.

   ”Nej. Jag menar ja. Jag menar…” Hon skakade på huvudet åt sig själv. ”Jag måste bege mig.”

   Hon gick sin väg och jag skakade på huvudet åt henne. Det är inte lätt när man lever på sina fördomar.