Fingtic's

Samma dag, den där första dagen, satt jag och Antony vid ett bord och väntade på att nästa lektion, engelska, skulle starta. Jag hade haft den läraren tidigare idag, han hade även spanska vilket var mitt språkval. Han var en gråhårig man, sådär gubbsöt, som var duktig men hade svårt att få tyst på klassen.

   Jag tror att det skulle bli bra. Bortsett från de gamla bänkarna och nötta stolarna de hade här, för att inte nämna att inte ett enda klassrum hade en smartboard, var skolan inte så dum. Inte än, i alla fall. Fast det var ju byggnaden som jag pratade om nu. Eleverna var något helt annat, för den delen. För mig var alla jag hittills mött (jag räknar inte med min granne) ganska korkade och ytliga. Men jag hade inte lärt känna dem än.

   Hur som helst, när vi satt där kom en blond kille (varför är alla blonda här?) fram till oss, med två andra grabbar i ryggen. Han var snygg, med höga kindben, halvlångt hår som vågade sig och blåa ögon.

   ”Jag skulle inte slösa någon tid på honom.” sa killen och nickade mot Anthony. ”Ingen idé att försöka få till något, han är bög vettu.”

   Som ni kanske märkt blir jag lätt arg. Jag får ett utbrott, säger saker, ångrar dem halvt, säger dem igen. Och nu, när någon trackade ner på lilla Anthony, sattes försvarsmekanismen genast in.

   ”Fan vad taskig du är.” for jag ut mot honom. Jag skulle fortsätta, när Anthony mumlade:

   ”Det är lugn Elle, det är liksom sant.”

   Det tog ett ögonblick innan jag kopplade vad han menade. ”Åh.” Jag försökte rädda situationen. ”Men man använder det inte som ett skällsord.”

   ”Ta det lugnt.” sa killen och backade undan. Han och hans vänner gick, efter en sista blick på mig. Hade jag sagt att han var snygg? Jag menar ful. Riktigt äcklig.

   Kvar satt jag och min granne, tysta. Jag visste inte om jag skulle säga något om hans läggning eller bara låtsats som om ingenting hade hänt. Jag hade ju inget emot att han var homosexuell. Tvärtom, det var väl bra att det inte skulle bli några missförstånd, som att han skulle vilja bjuda ut mig när jag inte ser honom på det sättet.

   Tillslut var det Anthony som sa något. ”Alltså, jag förstår om du inte vill vara med mig längre.”

   Åh. Det var därför han var utanför, de andra frös ut honom p.g.a att han var bög. Och nu trodde han att jag skulle vara som de andra här.     

   ”Anthony.” sa jag allvarligt, och insåg att det var ett jättelångt namn att säga högt. ”Kan jag kalla dig Tony?”

   Hela frågan blev konstig, så jag förstår att han rynkade ögonbrynen.

   ”Anthony var så långt att säga högt.” förklarade jag, och brydde mig inte om att kommentera det han tidigare sagt, om att Nu vill du inte vara med mig.

   ”Okej.” log han, men sin vanliga rödhet på kinderna.

   ”Coolt.” sa jag. ”Informera mig nu om engelskaklassen. Något jag borde veta?”

På det hela taget tycker jag att den där första dagen gick ganska bra. Jag hade skaffat mig en fiende (kanske fiender) men jag hade också hittat en bundsförvant. Han svarade väldigt kort på mina frågor om honom, så allt jag visste var att han brukade plugga och träna piano när han var hemma, och att hans föräldrar ägde en metalltillverkningskedja. Men jag hade inte tappat mitt tyckte för honom.

    Dock var min bror en större besvikelse. När han kom för att hämta mig, från gud vet var han har varit, var hans blick luddig och hans axlar avslappande, vilket de annars aldrig var.

   ”Miles.” sa jag argt. ”Du kan inte dricka när du ska köra bil.”

   Han flinade. Ett fylleleende. Jag hade aldrig sett ett riktigt på länge. ”Och va tänker du ghöra åt det?”

   Mitt svar: jag smällde igen dörren i hans ansikte, och gick sedan iväg för att gå hem. Jag hörde bilen glida iväg åt det motsatta hållet. 

Killen, som var snygg men sedan inte det