Miles: Kapitel 28- Jag gör faktiskt någonting bra i skolan

Nu var jag snabb, va?

 

”Tysta nu allihopa, var tysta.” sa läraren irriterad.

   Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen och fingrarna, som höll i min fusklapp med vad jag skulle säga, var svettiga och varma. Varför gick jag med på det här, varför, varför, varför, gick det genom huvudet medan klasskamraterna slutade prata och satte sig stilla. Bakom mig fanns en powerpoint om Lejonkungen och bredvid mig stod Sofia, redo att börja.

   ”Så.” sa Sofia när det blev lugnt. ”Vi har valt att jobba med filmen Lejonkungen.”

   ”Men hallå.” ropade en kille jag ännu inte lärt mig namnet på. ”Den är ju en tecknad barnfilm.”

  ”Lejonkungen är en film för alla åldrar.” svarade Sofia sansat. ”Som jag sa…”

   ”Men den har ju inte ens riktiga skådespelare.” fortsatte samma idiot.

   ”Den har dubbare.” förklarade Sofia.

   ”Men det är ju inte samma sak.” sa någon annan, jag tror att hon hette Adriana. ”När du dubbar hör man ju bara rösten, det är ju mycket svårare att skådespela på riktigt. Då måste du ju röra dig och så.”

   Nu kunde jag inte låta bli att ingripa. Min nervositet var borta och ersatt med irritation. ”Faktiskt, så är det svårare att vara dubbare än att vara en vanlig skådespelare. Som dubbare syns bara din röst och din förmåga att agera, där kan inget snyggt utseende rädda dig.”

   ”Just det.” fyllde Sofia in och log strålande mot mig. ”Några mer invändningar?”

   Jag stirrade intensivt på dem alla, och ingen sa någonting.

   Vi genomförde redovisningen precis som vi hade planerat. Nu när jag hade fått sätta eleverna på plats en gång var jag lugn igen, på något vis kändes det som att nu var det jag som hade rätt i alla frågor. Läraren nickade gillande, och när vi gick och satte oss igen flinade Sofia stort och belåtet.

   ”Vi ägde ut dem.” viskade jag till henne.

  Vi gjorde en smyg high-five och sedan var det nästas tur. Jag lyssnade inte, utan gick bara igenom vår presentation steg för steg. Gud vad bra vi hade varit. Jag var fan stolt. Jag kan inte minnas när jag senast var det över något skolarbete.

   ”Bra argumentation idag, Fingtic.” berömde läraren mig innan jag gick.

   Jag var så förvånad över det att jag inte ens att få fram ett lamt Tack.

 

När jag kom in i den patetiska lilla hallen i vårt hus såg jag att det hängde en främmande, sliten jacka där. Elles legendariska pojkvän måste vara på besök. Och tv-skriken som kom ifrån vardagsrummet visade att de såg på skräckfilm. Mycket romantiskt.

    Jag tänkte hålla mig borta ifrån dem, men väl inne i mitt rum fick jag lust att lyssna på några av Elles skivor. Så därför gick jag genom vardagsrummet, som var nedsläckt, och in i hennes rum. De hade inte märkt mig och pratade lågt till varandra.

   ”Tycker du om mig?” frågade Elle mjukt, sekunden innan en tjejs dödsskrik ekade från rutan.

   ”Det klart jag gör.” svarade killen, var det Rikard han hette?

   ”Men hur mycket?”

   ”Lika mycket som jag älskar cola.” svarade killen.

    Det var svårt att hålla sig för skratt.  Till och med jag kan komma på något bättre.

   ”Cola?” Elle var inte nöjd med svaret.

   ”Det är en komplimang.” försökte Rikard rädda det hela. ”Jag lever för cola.”

   ”Alltså lever du för mig?” Nu lät hon lite gladare.

   ”Typ.”

   Jag vände mig om för att gå tillbaka, i samma sekund som Elle och Rikard tryckte ner tungorna i varandras halsar.  

   ”Snälla.” sa jag högt. ”Snart spyr jag.”

   De kastade sig ifrån varandra som om de drabbas en elektrisk stöt. Rikard stirrade generad ner mot golvet och Elle gav mig en ilsken blick.

   ”Vad gör du här?” sa hon irriterat, med röda kinder.

   ”Tyvärr så bor jag är.” svarade jag och gick ifrån dem, samtidigt som någon annan dog i filmen. 


Kommentarer
Anna

Jätte bra. :)

2012-12-14 @ 17:10:13

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort