Miles: Kapitel 25- Jag räddar Sofia från mitt beroende

Jag vet att jag är sämst i hela, hela världen på att uppdatera. Förlåt så mkt för det, jag är helt enkelt glömst och prioterar annat än den här berättelsen. Men tack till er få som läser den och hoppas att ni kommer stå ut med den till slutet :)

 

På fredagen fanns det inga fler engelska lektioner, eller No, så jag drog till gänget istället. Det var inte särskilt underhållande. De var sura för att jag varit borta så mycket i veckan och tjatade om cigg hela tiden. Man kunde inte riktigt prata med dem om någonting över huvud taget, allt de gjorde var att gnälla och tjata.

   När vi slutligen fann någonting att göra (snatta lite öl) så blev det i alla fall lite roligare, men sedan bestämde sig de andra för att smyga in på ett disco. Jävligt utråkande, så jag tog min del av bytet och for hem. Jag hade inte kunnat ta bilen idag, morsan behövde den tydligen, så därför tog jag bussen tillbaka.

   När jag gick den sista biten gjorde jag det drickandes och ganska snart hade världen börjat snurra och jag gick vilse (man behöver vara lite packad för att kunna gå vilse i Redleave). När jag började vingla satte jag mig på betongräcket till en bro, eller tunnel eller nåt, och fortsatte att hälla i mig där.

   Natten var tyst, vilket för en gångs skull var bekvämt, men så stördes den tystnaden av ljudet från klappande skor. En vit liten varelse uppenbarade sig och stannade en bit ifrån mig, tittades.

   ”Miles?” sa den lilla varelsen förvånat.

   ”Sofia!” ropade jag högt, nu när jag kände igen henne. Min världssyn var lite suddig. ”Kom, min vän!” Jag började fnittra efter det, min vän lät så överdrivet gammalmodigt.

   Hon kom fram, med armarna i kors och stirrandes mot ölburken. ”Varför dricker du det där?”

   ”För det är gott!” Jag tog en till klunk och såg sedan på henne. ”Smaka!”

   Hon rynkade på näsan åt burken jag räckte fram. ”Jag tror inte det.”

    ”När man väl vant sig smakar det inte råttpiss längre.” försäkrade jag.

   ”Men varför fortsätter man när första klunken är så vidrig?” frågade hon.

   ”Därför att hela ditt gäng står bredvid och hejar på dig.” förklarade jag, tillbakablick från den gamla tiden i Olympia. ”Och du dricker mer och mer och sen ba poff!” Jag slog med handflatan mot låret, så att det smällde. ”Så är du fast.”

   Hon sa ingenting, bara såg från mig till min ölburk. Jag räckte henne den, så häftigt att en del av innehållet skvätte ut över handen.

   ”Smaka.” upprepade jag. Hon tvekade. ”Kom igen, en klunk gör dig inte såhär.” Jag gjorde en gest mot mig själv.

   Mycket långsamt tog hon burken och smuttade lite försiktigt på den. Hon spottade genast ut den igen.

   ”Likelsen med råttpiss var inte helt felaktig.” sa hon, fortfaranade fräsande.

   ”Se vilken tjänst jag har gjort dig nu.” Jag tog tillbaka ölen. ”Nu behöver du aldrig mer känna dig frestad att smaka alkohol, för du vet att det är äckligt och du behöver aldrig bli som jag!”

   ”Jag har aldrig varit frestad.” protesterade hon.

   ”Inte?” Jag höjde ett ögonbryn. ”Varför smakade du då?”

   Hon öppnade munnen men fick inget svar. Jag gav henne en menande blick och drack upp det sista.

   ”Nu måste jag dra mig hemåt, flicka lilla.” sa jag och hoppade ner från betongen. ”Vars ligger affärsområdet, förresten?”

   Hon pekade och jag började vingla åt det hållet. Över axeln ropade jag: ”Ses på måndag!” 


Kommentarer
Anna

Super bra!!

2012-12-08 @ 11:12:02
L

moremoremoremoremoremoremoremoremoremoe

2012-12-08 @ 14:43:09

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort