Fingtic's

Här är ett litet extra kapitel. Se det som ett tack för alla dina snälla kommentarer Anna :)

Jag och Elle låg ner i gräset och stirrade på den blåa himlen. Läxfria, bekymmersfria, och pratade om sommarlovet.

   ”Jag tycker att vi drar till stranden ofta.” sa Elle. ”Och badar jättemycket.”

   ”Det är långt till stranden härifrån, vi får bada i en sjö istället.” påpekade jag.

   ”Jaja, bara det är vatten.”

   Jag skulle föreslå en sjö som låg ganska nära, när någon sa: ”Tony?”

   Jag flög upp och mitt hjärta stannade i bröstkorgen, när rösten verkligen tillhörde den pojke min hjärna kopplat den med. Mitt huvud blev ett enda trassel av allt som den tänkte just då, men allt som kom ut var ett ointelligent: ”Xander?” 

   Han log mot mig, hans leende var precis som jag minns det, och det sände precis samma rysning genom min kropp som den brukade. Jag lyckades få benen att bära min tyngd och försökte få fram mina tankar. ”Vad gör du här?”

   Istället för att svara granskade han mig och sa: ”Du har förändras.” Han log igen och jag dog lite inombords. ”Hur har du haft det?”

   ”Bra.” fick jag över mina förlamade läppar. Jag lyckades även klämma fram: ”Väldigt bra.”

   Han var inte den enda som förändrats. Han hade blivit bredare över axlarna. Inte för att han var bredaxlad förut, när vi umgicks var han ganska tanig. Nu var han mer normalbygd och jag märkte att jag avundades det. Hans svarta hår var fortfarande lika rakt och bångstyrigt, men nu hade det blivit tjockare och jag föreställde mig genast hur det var att köra fingrarna igenom den där kalufsen.

   Hans höga kindben verkade ha blivit mer markerade, fast jag kanske bara inbillade mig det. Han kändes också längre, mognare, större. Som om han växt förbi mig medan han var borta. Blivit så mycket äldre, men det var bara två år. Ett år sedan vi slutade skriva.

   Men hans ögon. De var precis likadana. Stora, runda, med korta svarta fransar och en lika grön nyans som gräs.

   Någonting lät bredvid mig och jag såg mot Elle, vars närvaro jag helt glömt bort.

   ”Det här är Elle.” sa jag tafatt.

   ”Hej.” sa hon med ett underligt leende, och Xander nickade tillbaka. Sedan såg han på mig igen med de där ögonen.

   ”Jag har flyttat tillbaka igen.” sa han. ”Mina föräldrar har skiljts, och mamma ville tillbaka hit. Så jag kommer att bo här varannan månad.”

   ”Vad bra.” utbrast jag med överväldigande glädje. Sedan insåg jag vad jag hade sagt. ”Alltså, inte att inte föräldrar har skiljt sig och så, men…”

   Xander förstod, han nickade och sa: ”Ah.”

   I bakgrunden sa Elle något och gick, men jag hörde inte. Herregud, jag kände inte mina knän. Jag var helt skakig i hela kroppen. Fingrarna längtade efter honom, efter den hetta hans hud gav mig, efter allt som han var. Det kändes som att det inte hade gått någon tid alls, som om världen hade frusit medan han var borta. Nu hade klockan börjat ticka igen.

   ”Du ser verkligen bra ut.” sa Xander.

   ”Tack. Du med.” Jag kunde inte låta bli att tänka på det som fanns innanför den där munktröjan.

   Xander tog några steg närmare mig och jag gjorde allt för att dölja min skenande puls. Jag misslyckades, för jag kände att jag var röd i ansiktet.

   ”Tony…” sa Xander tvekande.

   Jag kunde inte slita mig från hans ögon. ”Vad?”   

   Han tog det steg som var emellan oss och tryckte sina läppar mot mina, med händerna om mitt ansikte. Elden som rasade genom mig var vildare än jag mindes den, och lika plötsligt som den kommit var den borta igen.

   ”Förlåt.” sa Xander skamset, lika andfått som jag. ”Förlåt, förlåt för det där. Jag kan inte bara komma in rusande såhär och hålla på och… Du kanske är med någon annan och allt, men… Jag har aldrig… Du…”

   ”Xander.” sa jag och gick emot honom igen. ”Det finns ingen annan och har aldrig funnits.”

   Jag svalde den nervösa klumpen inför att bli avvisad, och kysste honom. Han reagerade snabbare än jag hade gjort. Krokade armarna mot min nacke och drog mig närmare sig, rörde läpparna under mina och framkallade reaktioner som jag glömt bort. Fick mig att glömma min blygsel och allt annat. Fick mig att leta fram händerna under den där tröjan och röra vid magen därunder. Fick min kropp att brinna på ett underbart vis.

   Fick mig att inse att jag aldrig skulle låta honom gå igen. 

Forever, Dropkick Murphys:  

Kära pappa.

   Jag skriver till dig utan att veta om du kommer att läsa det. Men jag vill tro det. Jag vill tro det, för jag vill tro att du då vet hur jag har det nu. Hur vi alla har det nu.

   När du dog, pappa, måste jag erkänna att jag inte tog det bra. Inte alls. Jag blev rädd för båtar och vatten, så pass mycket att det var jobbigt att bara duscha i början. Varje natt så återupplevde jag din död genom mardrömmar. Jag stod inte ut. Så jag började dricka, för jag märkte att om jag var full när jag somnade drömde jag inget. Och jag rökte också. Och stal lite saker.

   Förlåt, jag skäms verkligen över det där. Jag skäms över hur jag knuffade bort skolan, mamma och Elle. Hur arg jag var mot alla. Det var som att jag straffade hela världen för att du hade tagits ifrån mig.

   Men det löste sig, vill jag berätta redan nu. Mamma tog mig och Elle och flyttade till en liten by som heter Redleave. I en lägenhet med en lokal till undervåning, som mamma gjorde till sitt café. Du vet ju hur hon alltid hade pratat om det där caféet.

   Både jag och Elle hatade Redleave först. Men så fick Elle en bästis, Tony. Han är bög och jag tyckte att han var en riktig mes först. Men han har mer i sig än vad man först tror, och idag är han en god vän till mig med.

   Elle blev ihop med en idiot som var ett riktigt arsle mot henne. Men det är lugnt, han är dumpad nu och jag har sett till att han aldrig kommer att störa igen. Oj, det där lät visst som om jag hade mördat honom.

   Jag fortsatte att vara ett rövhål, tills jag träffade en viss flicka. Hon heter Sofia. Du skulle älska henne, pappa. Hon är supersmart, omtänksam, rolig, och orädd för världen. Hon kan förstå mig på ett sätt som bara du kunde.

   Det var vissa problem med henne, först. Du förstår, hon var ihop med den här snobben som heter Emmanuel. Och hon trodde att hon var kär i honom, så hon ville inte lämna honom. Dessutom var hennes föräldrar emot mig, för att jag var av ”en lägre klass”.

   Men hon hittade sitt mod, och jag vill tro att det är tack vare mig. Hon hittade modet att inse vad hon kände och modet att stå upp mot sina föräldrar. Så jag fick henne tillslut.

   Emmanuel gick det väl bra för, tyvärr. Han går på Havard och har en ny flickvän. Hon är blond, och då syftar jag inte bara på hennes hårfärg. Hon är dotter till någon oljebolagsägare, och är den mest självupptagna människa jag någonsin sett. Perfect match, alltså.

   Men jag kan se hur Emmanuel sneglar mot oss när vi går förbi. Hur hans blick är längtansfull och samtidigt plågad när han ser på Sofia. Han inser väl hur underbar hon är tillslut. Försent. Jag tycker faktiskt lite synd om honom. Jag har ju varit i hans skor.

I Redleave hittade jag också min bästa vän, James. Han har tuppkam och spenderade mesta av sin tid åt att jobba så att hans småsyskon kunde få gå på college, vilket han inte hade kunnat själv. Han är också en helt otrolig graffitimålare.

   Mamma betalade honom för att måla på väggen i caféet, och det var liksom genom den som han blev upptäckt. Så nu jobbar han inte på den där fabriken längre, utan han försörjer sig som graffitimålare. Han målar väggar, rekvisita, offentliga utsmyckningar, allt som han får pengar för. Han är väl inte rik på det, men det ger en hel del mer pengar än hans förra jobb. Och han är mycket lyckligare.

   Och en till liten detalj angående James: Han är ihop med Elle. Jag vet, jag blev också upprörd när jag först fick höra det. Men nu gillar jag det. Han är det bästa för henne. Han är omtänksam, respektful, ansvarstagande och viktigast av allt: Han älskar henne. Och hon älskar honom.

   Jag kom in på Threeoscars, föresten. Det där colleget som du gick på? Jag går tredje året på astronomiprogrammet tillsammans med Sofia, och det är helt otroligt. Jag har lärt mig så mycket och jag är faktiskt bland de bästa i klassen. Det trodde du inte va? Eller det gjorde du väl. Du trodde alltid på mig.

   Pappa… Jag ska fria till henne. Så fort vi har gått ut, hittat en fast anställning och boende, ska jag fråga henne. Jag vet att hon kommer att säga ja. Och det kommer att bli den lyckligaste dagen i mitt liv.

   Jag måste gå snart. Vi ska åka till havet idag, jag, Sofia och gänget. Vi har hållit på i tre år med att försöka få mig att komma över min rädsla. Det går ganska bra. Det var väldigt jobbigt i början, men nu kan jag stå och titta på havet utan att bli yr. Och jag drömmer inte lika ofta längre.

   Jag vet att jag kommer att träffa dig en dag igen. Jag vet inte hur, jag bara känner det inom mig. Och då ska jag berätta allt. In i minsta detalj. Så att du inte känner att du har missat något. För så känns det inte för mig. Jag har insett nu att du aldrig riktigt försvann. Du fanns kvar, inom mig.

   Jag behövde bara leta lite för att hitta dig.

Jag lägger ner pennan och stirrar på orden. Sedan rullar jag ihop papperet och stoppar ner det i väskan, där den skulle ligga tills på söndag då vi skulle åka till Olympia.

    ”Är du klar, Miles?” frågar Sofia och skuttar otåligt vid dörren.

   ”Absolut.” säger jag, drar på mig läderjackan och kysser henne på kinden. ”Nu åker vi.”
    Det var inte särskilt långt för oss, till havet. Vi bor ju i Kalifornien. Men för de andra är det en bit att åka. James bor ju i Redleave, Elle går på Stanford (hon hade fått stipendiet såklart), Tony utbildar sig till psykolog (han kommer bli awsome på det) och Xander pluggar till lärare på ett college inte så långt bort.

   Trots att vi har minst bit att åka kommer vi dit sist. De andra fyra är redan där, James säger någonting som får de andra att skratta. Elle har på sig klackar, trots att vi står på stranden, och när hon ser mig suckar hon irriterat.

   ”Jag hatar Kalifornien.” säger hon. ”Det är så varmt.”

   ”Det kan bero på att du har på dig svart.” påpekar jag. ”Svart drar åt sig allt ljus, vet du? Du borde ha på dig vitt istället.”

   Elle boxar till mig på armen och jag skrattar. ”Va inte en sån besserwisser. Kom, hit ska vi.”

   Vi går längs stranden och jag låter bli att titta på havet, fast jag kan inte undvika den salta doften som letar sig in i min kropp. Men det går bra. Jag kan andas in den utan att få panik. Och efter lite viljestyrka kan jag också titta mot havet och se vad som väntar där.

   En båt.

   En motorbåt, enkeldäckad, kanske sju år gammal och en liten hytt. En kvinna står där inne i hytten, lutar sig mot ratten medan hon röker en cigg.

   Jag har tvärstannat och är stel i hela kroppen. Det blir svårt att andas igen och jag börjar känna mig vimmelkantig. Sofias tryck mot min hand håller mig upprätt.

   ”Du måste inte.” hör jag min syster säga. ”Bara om du är redo, så kan vi åka en sväng. En liten minisväng där vi håller oss på grunt vatten.”

   Vi står på mark som är högre än vattennivån. Båten står nedanför oss. Guppande. Livsfarlig. Varenda nerv i min kropp skriker åt mig att springa därifrån.

   Jag tar ett djupt andetag. Tittar på Sofias lugna ansikte, hennes lugna ögon.”Du gör som du vill.”

   Det är fem år sedan min pappa dog nu. Fem år. Saknaden efter honom lever kvar och kommer alltid att göra det. Men den våldsamma sorgen efter honom har försvunnit. Och det var dags att min rädsla gör det också.

   Med Sofias hand i min och omringad av mina vänner tar jag ett djupt andetag.

   Och stiger ombord. 

Så, kära läsare, det var slutet. Kommer att komma ett extra kapitel och lite BTS, men det är allt. Ingen ny berättelse kommer att komma, för nu måste jag verkligen koncentera mig på min bok. 

TACK, så jättemycket till alla som har läst den här novellen. Ni får gärna lämna en kommentar, nu på slutet, säga vad som var bäst och vad som kunde ha gjorts bättre. 

Har ni någonsin varit med om att ni varit på en släktträff, och plötsligt är det en människa där som du aldrig träffat förr? Och du undrar vem det är, och får veta att ”det är ju din pappas kusin Harold”, och de säger det som om det är meningen att du ska veta det? Sedan beter sig alla som om de alltid känt den här Harold, och du gör det också för att inte verka efterbliven?

   Det var ungefär så det var med Xander. Helt plötsligt var han där på måndagmorgon och Tony berättade med röda kinder att detta var hans pojkvän. De hade varit ihop för något år sedan, gjort slut för att Xander hade flyttat, men nu blivit tillsammans igen. Och Elle visste tydligen vem det var innan, och James och Sofia kände också igen honom, för det var ju trots allt en liten by där alla kände alla.

   Det var bara jag som satt där och tyckte att det hela var lite konstigt.   

   Inte för att jag hade någonting emot Xander, inte alls. Han var schyst. Hade bra musiksmak, älskade kaffe, öppen, trevlig och framåt. Han verkade inte tycka att någonting var pinsamt och sa alltid vad han tyckte. Han charmade min mamma så pass mycket att hon gav honom gratis kaffe och påminde faktiskt lite grann om Elle.

   Som sagt tyckte han inte att någonting var pinsamt, vilket inkluderade hans kärlek för Tony. Så fort han fick chansen höll han hans hand, kysste honom på kinden och lade armen om honom. Tony bara rodnade lyckligt. Det var som att de var tvungna att gottgöra för all den tid som de varit ifrån varandra.

   Det var många som gav dem underliga blickar p.g.a det här. Bögpar i Olympia var väl inte helt ovanligt, men i den här lilla byn verkade det som att de flesta människor aldrig sett två killar kyssas förr. De stirrade en hel del, men jag brukade kunna få dem att titta bort genom att stirra tillbaka.

Vi kom in. Både jag och Sofia. När hon fått kuvertet sprang hon över till mig, sedan öppnade vi dem samtidigt. Att Sofia kom in var ju ingen överraskning, så det var mig som vi egentligen var nervösa över.

   Men jag kom in, som sagt. Jag fick en plats där och nu var det bara att hitta ett boende borta i Kalifornien. Jag hade inte riktigt tänkt på det förr, men att gå på college betydde ju också att flytta. Att inte bo i Redleave. Även om vi skulle åka hem på helger och lov var tanken nästan outhärdig.

   Jag tänkte på när jag först hade anlänt hit. Då jag hade gjort vad som helst för att komma bort. Nu kunde jag göra vad som helst för att få stanna kvar. Den här byn hade blivit mitt hem. Alla träden var som vakter för mig, vakade över staden och höll hemskheter borta. De gamla husen med de låga taken lovade värme från vinden. Den klottrade bron var en plats för skratt, parken var en plats för vila och det stora trädet en flyktväg från verkligheten.

   Den har platsen hade läkt mig. Tänk om jag skulle gå sönder igen när jag åkte?

   Men sedan vred jag på huvudet och upptäckte Sofia som satt bredvid mig, läsande någon bok. Hon märkte att jag tittade på henne, och log mot mig. ”Vad stirrar du på?”

   ”Inget.” sa jag och tog hennes hand. Sofia skulle följa med mig. Hade jag henne med mig behövde jag inte frukta någonting.

Och plötsligt var det löst igen. Sofia och Miles.

   De berättade om vad som hänt, om hennes mammas hot. Även om jag alltid tyckt att hon är en bitch var detta överraskande. Och det rörde mig att Miles valt mig före sin egen lycka.

   Sofia hade konfronterat henne och tvingat henne att ta tillbaka det. Sofia hade äntligen funnit lite attityd, lite mod att säga ifrån. Imponerande.

   Och så var allting bra igen. Det var som om problemet aldrig varit där, så fort var det borta igen.

   Slutproven kom och Miles lyckades bra på dem. Sedan skickade han in ansökningar till det där colleget ända borta i Kalifornien, och om han kommit in eller inte visste man inte än.

   Sofia ansökte till samma college. Det överraskade oss, för hon hade ju så mycket pengar att jag tagit för givet att hon skulle gå på Havard eller Yale, eller nåt. Men hon hade insett att hon ville bli astronom, och höll med Miles om att programmet på den där skolan verkade jättebra. Detta gjorde min bror överlycklig, förstås.

   När plugget avtog hade jag och Tony plötsligt massor av fritid. Vi lade oss ner i gräset i parken, njöt av värmen från annalkande sommar, pratade om avslutningen och annat skit. Så hörde vi plötsligt en främmande röst säga:

   ”Tony?”

   Tony satte sig tvärt upp bredvid mig och stirrade chockerat. Jag följde hans blick till en kille i vår ålder, som stod och såg ner på oss med en överraskad blick, som även var lite… blyg? Killen hade svart hår och en svart munktröja, var ganska söt med sitt smala ansikte och stora, gröna ögon.

   ”Xander?” andades Tony och reste sig långsamt. ”Vad gör du här?”

   Xander. Killen som Tony varit ihop med, innan han varit tvungen att flytta med sina föräldrar. Var hade han kommit ifrån?  

   Jag såg från honom till Tony och bet mig i underläppen för att dölja ett leende. Jag hade blivit bättre på att läsa av människor. Efter att ha sett Miles och Sofia nu, och fått förklarat hur jag och James såg på varandra, kunde jag nu känna igen kärlek. Och dessa två var fortfarande kära i varandra.

   ”Du har förändrats.” sa Xander med ett litet leende. ”Hur har du haft det?”

   ”Bra.” sa Tony. ”Väldigt bra.”

   Sedan stod de bara tysta i en halv evighet innan jag skrapade med foten och väckte min vän till liv.

   ”Det här är Elle.” presenterade han.

   ”Hej.” sa jag till Xander, som nickade tillbaka. Han hade inte ögon för mig egentligen.

   ”Jag har flyttat tillbaka igen.” berättade Xander. ”Mina föräldrar har skiljts, och min mamma ville tillbaka hit. Jag kommer att bo här varannan månad.”

   ”Vad bra.” sa Tony. ”Alltså, inte att dina föräldrar har skilt sig och så, men…”

  ”Ah.” sa Xander och nickade.

   ”Det var kul att träffas.” sa jag. ”Vi ses, Tony.”

   Sedan lämnade jag dem ifred och hoppades att resten skulle lösa sig som jag ville.

Ena sekunden var jag rasande, nästa var jag bara uppgiven. Ibland ville jag berätta vad som hänt för någon, andra gånger ville jag att hela världen skulle lämna mig ifred.

   Mina mardrömmar blev värre igen. Det var nog för att mitt huvud var så trassligt nu. Det var så många saker jag låg och mådde dålig över innan jag skulle somna, och dessa följde efter mig in i sömnen. Det var de här stunderna, då jag vaknade gråtande, som jag saknade Sofia mest. Som det gjorde ondast att hon inte var hos mig längre.

   Jag hade stängt av min mobil och i skolan undvek jag henne så gott det gick. Hon försökte kontakta mig ständigt, min lögn hade inte fungerat direkt. Jag önskade att det hade gjort det. Jag önskade att hon hade hatat mig, det hade varit lättare än att veta att hon ville tillbaka till mig.

”Miles, jag måste få fråga, är alltid väl med dig? Du har verkat lite nere på sistone, lilla vän.”

   Det var en kund som frågade mig det, några dagar efteråt. Jag har berättat om henne förut. Det är en gammal tant som kommer hit varje dag och beställer te, ibland med en kaka till. Hon är alltid glad oavsett tid och väder.

   ”Allt är väl.” sa jag och misslyckades med att le. ”Te?”

  På kvällen var det bara jag kvar där och städade. Då kom Sofia in genom dörren.

  Det högg till inom mig och jag vände mig bort. ”Jag har redan sagt att jag inte vill prata med dig.”

   ”Det är inte jag som ska prata med dig.”

   Jag vände blicken mot henne och såg att hennes mamma var med henne. Jag hejdade mig i rörelsen och försökte avläsa av det var som pågick. Sofia såg glad ut, hennes mamma såg arg och plågad ut.

   ”Mamma har någonting som hon vill säga till dig.”

   Mrs Ringroad lade armarna i kors och stirrade ner på bordet. ”Jag ber om ursäkt om det jag sa till dig har förolämpat dig. Jag tar tillbaka det och lovar att lämna din familj ifred.”

   ”Och hon kommer att hålla det.” försäkrade Sofia.

   Jag såg mellan dem och försökte avgöra om de menade det, försökte ta in det här. ”Du vet vad som hände?”

   ”Ja.” Sofia nickade och log stort. ”Men det är löst nu.”

   Det gick fort. Allting går så fort. Ena sekunden är man lycklig, nästa förstörs allt. Sedan är man plötsligt lika lycklig igen. Jag hängde inte med i svängarna.

   ”Miles?” sa Sofia, påkallade min uppmärksamhet.

   Jag ruskade på huvudet, bestämde mig för att tro att det var sant. ”Förlåt för vad jag sa.” sa jag medan jag genade mellan borden för att komma fram till henne. En tung sten hade lämnat min kropp och nu var jag lätt som en fjäder istället. ”Jag menade det inte.”

   ”Jag vet.” sa Sofia, mötte mig halvvägs och kysste mig. Jag tog henne i famnen, något jag trott att jag aldrig skulle gå göra igen, och kysste henne tillbaka medan hennes mamma gjorde ett äcklat ljud och försvann.

   Kanske den här händelsen hade varit som ett tecken till oss. Att ingenting kunde bryta oss. Att vi var menade att vara tillsammans, oavsett vad.

    Det lät kanske fånigt, men det var så jag kände. 

Jag klampade in i matsalen och ställde mig bestämt framför mamma. ”Vad sa du till Miles?”

   ”Vem då?” sa hon och drack elegant ur sitt te. Spelade oskyldig.

   ”Vad sa du till honom?” upprepade jag. Jag var så arg att blodet kokade inom mig.

   ”Använd inte den tonen till din mamma.” sa pappa, som satt en stol bort.

   Jag försökte låta lite lugnare. ”Jag vet att du sa någonting till Miles som fick honom att göra slut med mig. Vad sa du?”

   ”Jag sa ingenting.” försvarade mamma sig. ”Gå till ditt rum nu.”

   Det var lönlöst. De ville inte lyssna. Jag var på väg att vända om och göra uppgivet som de sa, men någonting fick mig att hejda mig. Minnet av Miles som stod rakryggad mot min pappa. Hur han nästan verkade längre trots att han i själva verket var två decimeter kortare. Hur han vägrade låta någon trampa på honom, hur han aldrig lämnade någon utan att få säga allt han vill ha sagt.

   Jag tog in ett djupt andetag och försökte samla samma stryka inom mig. Jag sträckte på mig och såg min mamma i ögonen.

   ”Jag vet att du sa någonting till Miles som fick honom att göra slut med mig. Jag vet att du utpressade eller hotade honom på något vis. För det är sånt du gör. Om någonting inte går som du vill ser du till att ändra det, oavsett vad som krävs. Det finns ingenting som är lågt nog för dig.”
   ”Sofia!” röt mamma argt. ”Varför säger du sådana elaka saker?”

   En del av mig ville krypa ihop och be om ursäkt, men en starkare del ville vara som Miles. ”Vad sa du till honom? Berätta nu, annars svär jag på att jag går ut genom den där dörren och aldrig mer kommer tillbaka.”

   ”Hotar du mig?!” sa mamma och reste sig upp, tornade sig över mig med sina klackar.

   ”Du lärde mig hur.”

   Vi stod och stirrade på varandra. En kraftmätning. Jag kände att detta var ett avgörande ögonblick. I hela mitt liv hade jag bara gjort som de sagt åt mig, detta var första gången jag stod upp mot dem. Detta ögonblick avgjorde om jag skulle lyckas eller falla.

   Jag vägrade falla. Jag stirrade in i mammas ögon och sträckte på mig, ignorerade rädslan inom mig och försökte hitta modet istället. Hitta den flicka som hoppat i vattnet efter Miles, och glömma den som gått tillbaka till Emmanuel otaliga gånger.

   ”Jag sa att jag skulle se till att hans syster inte fick sitt stipendium, om han inte gjorde slut med dig.” sa mamma tillslut.

   Jag stirrade gapande på henne. Först överraskad över att hon låtit mig vinna, sedan chockad över vad hon sagt. Det var till och med lägre än jag väntat mig.

   ”Du ser, han värderar sin syster mer än dig.” försökte mamma rädda situationen. ”Vill du verkligen vara med en sådan pojke?”

   ”Ta tillbaka hotelsen.” sa jag lågt. ”Ta tillbaka den. Annars pratar jag aldrig med er igen. Annars ger jag er inte ens chansen att be om förlåtelse för det här.” 

Miles kom inrusade i huset, med tårarna strömmande nedför kinderna. Sedan stängde han in sig på sitt rum och sa ingenting till någon, hur mycket jag och James än försökte. Hans mobil låg på bordet och plingande varje sekund av sms. Min nyfikenhet och irritation över att min bror vägrade prata med mig fick mig att läsa dem. Utifrån dem fick jag ut att Miles gjort slut med Sofia. Vad fan?

   Under natten kunde jag inte sova, för Miles drömde hela natten och skrek sig hes. Jag försökte komma in till honom, men han hade låst dörren och vrålade åt mig att lämna honom ifred. Det hela slutade med att jag satt utanför hans dörr hela natten och försökte få honom att öppna.

   Nästa dag såg min bror helt död ut i ansiktet. Det var inte bara för att han varit sömnlös, utan också för att det där skenet i hans ögon försvunnit. Ersatts med smärta.

   Jag pratade med James och Tony, försökte förstå vad som kunde ha hänt. Hade Sofia sagt något, gjort något? Hade något annat kommit emellan? Var det Emmanuel igen eller var det hennes föräldrar? Varför hade Miles gjort slut?

  Inte ens Sofia förstod vad som hänt.

  Två dagar senare och efter otaliga försök att få tag på min bror, bad Sofia om att få prata med mig istället. Vi gick runt i stan och först sa hon ingenting. Hon bara stirrade framför sig, med samma tomma blick som Miles hade nu.

   ”Han sa att han hade insett att vi tillhörde olika klasser.” sa hon tillslut. ”Att vi var för olika för att vara tillsammans. Men jag tror inte på det.”

   ”Det borde du inte heller.” sa jag med eftertryck. ”Miles har aldrig varit så lycklig som när han varit med dig. Han skulle inte släppa dig om det ens gällde livet.”

   ”Så varför?” viskade hon och lade armarna runt sig själv. Det var varmt, men hon hade ändå en tjockare kofta på sig.

   ”Jag har ingen aning.” Jag suckade. ”Allt jag vet är att han är förkrossad nu. Men han vägrar prata om det. Han drömmer hela natten, men låter ingen komma in. Vi är tillbaka till ruta ett.”

   ”Drömmer han?” frågade Sofia oroligt och greppet om sig själv hårdnade. ”Mycket?”

   Jag tvekade, men var ärlig: ”Han skriker hela natten.”

   Hon bet sig i läppen och skakade på huvudet, lika plågad som om det varit hon själv som hade mardrömmar. ”Jag älskar honom. Det nog tid för mig att inse det, men nu så fyller det varenda bit av min själ. Och jag vet att han känner likadant för mig. Han ljög för mig när han sa att vi borde gå skilda vägar. Varför skulle han annars undvika min blick? Frågan är varför han ljög.”

   ”Det är nästan som om någon tvingade honom.” sa jag.

   Sofia tvärstannade med uppspärrade ögon. Jag förstod att hon insett något. ”Såklart.”