Fingtic's

Jag och Richard började hänga med varandra på skolan, men bara när Tony inte var närvarande. Först var han också med men jag märkte att han inte riktigt var bekväm i en sådan stor grupp, så när han var i närheten hängde jag med honom ensam. Men annars var jag med Richard och hans killkompisar. Vi pratade hårdrock och punk, hur drygt det var att plugga matte och de värsta skräckfilmerna någonsin. När jag var med honom så vågade Lindsay inte säga något. Fegis.

    Richard var bra på att få en att skratta och han fick mig att slappna av. Jag tyckte om att vara i hans närhet och vi umgicks efter skolan. En dag fick jag honom att följa med hem till mig och träffa mamma. Mamma var lite pinsam när hon först förhörde honom, men sedan betedde hon sig som hon brukade (när hon insett att han inte var en psykopat). Vi satt på min säng och studerade mina skivor. Våra ben rörde vid vandra och det fick det att pirra i magen.

   Tony följde också med mig hem. Vi satt med massor av fika och lyssnade på musik. Vi slappnade av i varandras sällskap nu och han var inte blyg längre. Nu så pratade han öppet om allt.

   ”Min mamma gör mig galen ibland.” sa han. ”Det är som om jag är hennes lilla docka, som hon ska klä på och bestämma över. Men hon är ju min mamma, jag älskar ju henne. Men det blir för mycket.”

   ”Du kanske borde säga det till henne.” föreslog jag.

   Tony skakade på huvudet. ”Hon lyssnar inte. När hon fick veta att jag är homosexuell blev hon först ledsen, sen har hon inte låtsats om det.”

   Jag snörpte på munnen. ”Jag måste säga att jag inte tycker om henne.”

   Han skakade på huvudet. ”Hon är snäll, hon vill det bästa för mig. Bara på fel sätt”

Tack vare Richard utsattes jag inte för någon Lindsay på hela veckan och på fredag kväll bjöd han mig på mat. Visserligen på en plats som påminde om McDonalts, men det var gott och ändå trevligt, för vi gick dit så sent att det nästan bara var vi där. Efter det körde han mig till parken som var nära mitt hus och vi promenerade där och pratade om vad vi ville bli.

   ”Jag vill bli rik.” sa Richard. ”Bo i ett stort hus med massor av skivor och filmer.”

   ”Hur har du tänkt göra det, när du tidigare sa att du inte ville jobba?” frågade jag roat.

   ”Gifta mig med en rik kvinna och skilja mig efter några månader.” svarade han, som om det var självklart. ”Kan alla de där blonda Beverllyhills fruarna kan väl jag också.”

   Jag skrattade så mycket att jag fick stödja mig mot honom, för att inte ramla omkull. Skämtet i sig var väl inte så kul, men det var sättet som han sa det som fick mig att garva så hårt.

   Han stannade tills jag fick tillbaka andan, och sedan stod vi kvar där. Han tittade ner på mig och jag tittade tillbaka på honom, med ansikten som bara var tre decimeter ifrån varandra. Hans ögon hade samma nyans som himlen, en sån där perfekt, solig dag. Han böjde sig ner mot mig och jag tänkte att nu, nu jävlar, nu hände det, första kyssen. Herregud. Hur gör man? Borde jag…

   Mer hann jag inte tänka fören Richards läppar hade pressats mot mina. Det pirrade frenetiskt i magen och tankarna snurrade lite. Jag kan inte påstå att hela världen försvann och jag insåg att han var min själsfrände och sånt. Nej. Men kyssen var mycket trevlig, blöt och mjuk. Och jag skulle gärna vilja att den hände igen. 

Jag bestämde mig för att se den här Skattkammarplaneten redan ikväll. Och nu är den min favoritfilm.

 Först var det inledningen: Fint, stillsam musik i en lila/blå rymd och en mjuk berättarröst. Själva skeppen var jag inte så förtjust i, men det faktum att de gick i rymden istället för på havet gjorde att jag kunde tycka om dem ändå Jag kände igen mig så mycket i Jim Hawkins att det nästan var skrämmande: sökandet efter äventyr, oförståendet från morsan, saknadet efter farsan… Det var som att de hade bareserat den på mig. Den hade helt otroliga kameravinklar dessutom, något som jag aldrig sett i en tecknad film förut. Det kändes som om jag själv flög på svävaren och jag kunde känna frihetskänslan inom mig. Så fantastiskt. Dessutom var det bra låtar med en duktig sångare, och roliga skämt. Så fort jag sett den ville jag inte göra något annat än att se den igen.

   Jag hade inte engelska nästa dag och for därför direkt till gänget. Jag kunde inte tänka på något annat än Skattkammarplaneten, hela dagen satt jag och gick igenom mina favoritscener i huvudet. Jag förstår inte varför Jim, i slutet, valde att utbilda sig istället för att hänga med Silver på äventyr. Visst, i det sista hade han inte stannat hos sin mamma, men vem behöver någon annan familj när man har en skön gubbe som har upplevt allt? Silver blev ju som Jims pappa, alltså familj, och därför hade han inte behövt gå tillbaka.

   Men det kanske inte hade gett ett sånt bra intryck till barn: Rym din väg istället för att gå i skolan!

   Men nästa dag var det engelska, och då gick jag. Så fort jag kom in i klassrummet satte jag mig bredvid Sofia och berättade lågt att jag älskade Skattkammarplaneten. Hennes kille, som satt på andra sidan av mig, hyshade mig ännu högre än vad jag själv hade pratat. Idiot.

   När vi kom ut i ett grupprum exploderade jag av prat. Jag ville berätta alla mina tankar. Hon tog in mina ord och gav tillbaka sina egna åtsikter.

   ”Det är absolut min favoritfilm nu.” sa jag. Vem hade anat att det skulle bli en tecknad? Hade någon sagt det för en vecka sedan hade jag skrattat.

   ”Skattkammarplaneten är bra, men den saknar kärlek.” sa Sofia. ”Därför tycker jag mer om Skönheten och Odjuret.”

   ”Jag lovar att se den ikväll.” sa jag, med överdrivet högtidlig röst som fick henne att fnissa.

Det gjorde jag också, och visst var den bra. Inledningsmusiken gav mig rysningar och det var en annorlunda film, i och med att hjälten är en best och skurken är en muskulös man. Det var ganska kul. Dessutom älskade jag de förtrollade tjänarna, speciellt Lumiare och Clockworth och deras eviga bråkande.

   Jag hade inte engelska nästa dag men jag kom på att jag hade No samtidigt som henne. Därför gick jag dit och satte mig bredvid henne. Hon verkade lite förvånad, jag brukade ju i vanliga fall bara komma på engelskalektionen.

   ”Jag såg Skönheten igår.” viskade jag till henne, när läraren hade genomgång. ”Den var jättebra.”

   ”Visste du att den vann Oscar för bästa musik?” viskade hon tillbaka. ”Det är en enda tecknade filmen som faktiskt har vunnit en Oscar. De andra har bara blivit nominerade förut.”

   ”Kan ni vara tysta?” fräste Emmanuel åt oss.

   ”Kan du sluta lägga dig i?” svarade jag.

   Läraren hyschade oss båda, men det stoppade mig bara i några sekunder innan jag fortsatte viska till Sofia. Jag såg att hon slets mellan att vara duktig och lyssna på läraren och mellan att prata med mig.  

   Det sistnämnda vann.

Jag tänkte egentligen inte gå på tisdag för jag hade ingen baksmälla, men så kom jag på att jag hade engelska idag. Jag skulle vilja prata med Sofia igen, om Lejonkungen. Så därför körde jag ändå till skolan och parkerade där. Elle såg förvånad ut men kommenterade det inte.

   Jag halvsov genom de andra lektionerna och när jag kom in på engelskan spanade jag direkt efter Sofia. Hon satt med prydligt uppsatt hår och en lika ovanlig men ändå fin klänning som de andra gångerna jag sett henne. Hon verkade faktiskt glad att se mig, för hon log. Kul.

   Vi tog ett grupprum och Sofia antecknade det vi svarade på frågorna. Men ganska snart svävade vi iväg från Vad tror ni filmen vill säga och diskuterade istället hur Scar fick sitt ärr.

   ”Jag tror han slogs med hyenor.” sa Sofia samtidigt som hon trummade med pennan mot bordet. Ett lugnt, avslappnande ljud.

   ”Jag tror att det hände som i Lejonkungen 2, att hans mamma gav honom det.” sa jag. ”De kanske ville att han skulle få ärret så samma sätt som Scar.”

    ”Kanske det.” Hon trummade långsammare medan hon funderade. ”Men vad hände med hans mamma sen?”

   ”Hon kanske dog.” Jag ryckte på axlarna.

   ”Av vad?”

   ”Hyenor.” föreslog jag.

   Sofia skrattade till, hon förstod att jag hade ekat henne medvetet. Det var inte som de andra tjejernas skratt, där de skrattade bara för att försöka smörja in sig. Det här var äkta, hon tyckte faktiskt jag var rolig.

   Vi fortsatte att prata och ju längre lektionen gick, desto mer började vi skämta med varandra. Man kan inte tro det när man först ser henne, men Sofia hade verkligen bra humor. Någon gång sa hon något som fick mig att gapskratta, och hon stämde in lika livligt.

   ”Jag kan inte fatta att jag skrattar åt mitt eget skämt.” fnittrade hon. ”Så självupptaget det måste verka.”

   ”Ärsh, jag skrattar åt mina egna skämt hela tiden. Vad är det för fel med det?” frågade jag.

   Hon log och gjorde ett försök att få oss att återvända till uppgiften men det funkade inte så bra. Istället började Sofia ge mig en lista med andra Disneyfilmer som jag också borde se.

   ”Skattkammarplaneten måste du se.” van det första. ”Om du tycker om astronomi, vilket du verkade göra.”

   ”Jag älskar astronomi.” sa jag, trygg i vetenskapen att hon inte skulle skratta åt det som de flesta andra skulle ha gjort.

   ”Gör du?” Sofias ögon blev ännu större än vad de var i vanliga fall och verkade riktigt glittra av förtjusting. ”Det gör jag också!”

   ”Verkligen?” Jag höjde tveksamt ett ögonbryn. ”Vars står Orions bälte på vintern?”

   ”Enkelt, söder.” svarade hon direkt. Jag fortsatte att ställa lite testfrågor och ökade svårighetsgrader steg för steg, tills jag var övertygad om att hon var lika nördig inom det området som jag.

   ”Vilket sammanträffande.” log Sofia. ”Disney och astronomi. Det är sällan man hittar en sådan person. Och just dig, det hade jag aldrig väntat.”

   Lite fördommar igen. ”Vad är det med mig?”

   ”Ja, du vet.” Hennes kinder hade plötsligt blivit lite röda. ”En cool, stöddig, stilig kille som är lite rebellaktig.”

   ”Vaddå stöddig…” Jag kom av mig när jag insåg vad hon hade sagt. ”Vänta här nu. Sa du stilig?”

   Just då öppnades dörren av den där Emmanuel. Han gav mig en mördande blick, som om det var förbjudet att ens titta på hans flickvän.

   ”Lektionen slutade för fem minuter sen.” sa han med en dov röst.

   ”Ojdå.” Sofia samlade snabbt ihop sina saker. ”Ses sen, Miles.”

   ”Vi gör väl det.”

På måndag eftermiddag satt jag och Tony och hängde i korridoren. Lindsay hade gått förbi några gånger och mot min vilja hade magen knutit sig varje gång. Jag försökte bara låta bli att tänka på henne och på så sätt lura mig själv att inte vara rädd. 

   Richard stod en bit bort och kikade bort mot oss lite då och då. Han stod med händerna i fickorna och verkade inte kunna stå still.

   ”Han tänker bjuda ut dig.” påpekade Tony utan att titta upp från datorn.

   ”Ah, du tror ju det.” svarade jag ironiskt.

   Just som jag sagt det lämnade Richard sitt hörn och gick fram till vårt bort. Han log, stort och vitt. Det var knappt så att man märkte hur han vred händerna.

   ”Tja.” hälsade han med en nick. ”Alltså, vi skulle dra på bio ett gäng ikväll. Men nu har mina två polarna blivit sjuka eller nåt och vi har redan köpt biljetterna. Jag tänkte att ni kanske ville hänga med istället?”

   Tony gav mig en menande blick innan han vände sig mot Richard igen. ”Tyvärr är jag upptagen ikväll. Men Elle kanske kan hänga med?”
   Va? ”Ehm, visst.” hasplade jag ur mig i all förvirring.

   ”Schyst.” sa Richard och log ännu större. Hans händer var stilla nu.  ”Vill du jag ska komma och hämta dig, Elle?”

   ”Gärna. Jag bor vid det nya caféet, där det förut var en prydnadsbutik.” sa jag, fortfarande inte helt hundra på vad det var som pågick.

   ”Då kommer jag sju.” Han visade tänderna ännu mer och gick sedan.

   ”Okej, vad hände just?” frågade jag när han var utom hörhåll.

   Tony flinade åt mig. ”Du blev just utbjuden. Och ifall du undrar, så sa du ja.”

”Du har ingen aning om vad som hände med mig idag.” sa jag till mamma, när jag kom hem.

   ”Var det de där elaka tjejerna igen?” undrade hon oroligt, där hon stod och bakade något.

   ”Nej, det var en kille. En kille bjöd ut mig.”

   Jag väntade på reaktionen och den blev ett höjt ögonbryn och förvånade ögon. ”Vem då?”

   ”Han heter Richard.” Jag berättade lika grann om honom. ”Han kommer klockan sju.”

   ”Men vad spännande.” Mamma torkade av sig på sitt förkläde och skrattade kort. ”Där ser du! Den här flytten var inte så dum ändå.”

   Kanske inte.

   Jag gick upp på mitt rum och bestämde mig för vilka kläder jag skulle ha redan nu, så att jag slapp bli stressad. Svart högklackat, nitjackan, svart klänning… Vilken film skulle jag ens se? Shit, jag började bli nervös. Lugn nu. Du har sett Leah göra det här flera, flera gånger. Man är avslappand och helt enkelt pratar. Lugn och cool.

   Precis klockan sju stannade en volvo utanför vårt hus och tutade.

   ”Han kommer inte in och hämtar dig.” påpekade mamma med en förolämpad min.

   ”Vi känner inte varandra så bra, han kanske är lite blyg.” sa jag och sa hejdå. Hjärtat dunkade hårt när jag gick ut och satte mig i bilen.

   ”Hej.” hälsade jag.

   ”Hej.” Han var snyggt klädd i en sliten läderjacka och en vit t-shirt under. ”Är du klar?”

   ”Hundra procent.” Jag log mot honom och han log tillbaka. Sedan körde han iväg.

    Redleaves bio var liten, smutsig och äcklig och de visade bara två filmer samtidigt. Den ena var en romantisk komedi och den andra var en thiller.

   ”Vilken vill du se?” frågade Richard, där vi stod framför de två olika planscherna.

   Jag log. ”Jag trodde du redan hade biljetter.”

   Han blev tyst för en liten stund och hans kinder blev röda. ”Okej, jag antar att jag är avslöjad. Jag ville bara ha en ursäkt till att bjuda ut dig.”

   Jag log större, var inte ett dugg nervös längre. ”Det funkade bra. Vad sägs som thillern?”

Elles klänning

Elles skor

Det blev ett kapitel ändå för Emmas skull :) Hakkuna Matata, vännen. 

Helgen var ganska kul, faktiskt. Jag och gänget klottrade ner en killes bil med sprejfärg, för han hade tjallat för polisen när Jeff snodde lite öl. Man bör lära sig att inte tjafsa med dem. Jag hade först lite dåligt samvete när jag fick se hur killen reagerade när han såg bilen, men efter lite sprit försvann det fort.

   P.g.a det jag nämnde ovan behövde jag huvudvärkstabletter, vilket gjorde att jag gick till skolan på måndag. Första lektionen var engelska, och vi skulle börja med ett nytt ämne. Vi skulle analysera en valfri film. Det verkade rätt roligt, tills jag hamnade i samma grupp som Sofia och hon insisterade på att vi skulle ta Lejonkungen.

   ”Det är en barnfilm!” utbrast jag. ”Herregud, är du fem eller?”
   Hon såg på mig med en sådan mörk blick att jag blev lite rädd, men visade det inte. ”Lejonkungen är ett mästerverk som är skapat för alla åldrar. När den kom i 3D låg den etta på biolistan och…”

   ”Jajajaja.” avbröt jag hennes tal. ”Visst. BAAAAHHH SOWHENYA!”

   Hon verkade inte tycka att min imitation av sången i början var alltför bra.

Jag tänkte inte se filmen (vilket skolan egentligen sa åt mig att göra) men när jag satt ensam på mitt tråkrum hade jag inget annat att göra, så jag klickade fram den på någon piratsida och satte på den. Den kan väl vara i bakgrunden när jag surfar, tänkte jag.

   Men från första sekund, när solen gick upp över savannen, var jag fast. Jag hade inte sett den sen jag var barn och minns inte så mycket. Var det verkligen så här coolt när jag var liten också? Var det samma film? För den här öppningen, tja, dum var den väl inte. Jag kan väl se lite till, tänkte jag.

   Jag såg hela filmen.

   Det fanns så mycket i den som jag aldrig förstått som barn. Som hur läskigt listig  Scar var, hur smart Puumba egentligen var och hur korkad Timon var, varför Simba återvände och massor mer. Vad var det här för barnfilm? Scar dödar ju sin egen bror, hur jävla barnvänligt var det?

   Jag fann att jag satt och skrattade högt åt skämten, jag kände mig förkrossad när Mufasa dog och jag borrade in naglarna i stolen när Simba och Scar slogs den sista striden, trots att jag visste att huvudpersonen inte kunde dö. Det var ju Disney.

   När filmen var slut ville jag ha mer, så då såg jag tvåan. Den var dock inte i närheten av att vara lika bra, tråkigt nog. Sedan satt jag och lyssnade på soundtracket hela kvällen, även när jag skulle lägga mig lät jag musiken vara på. Det var något glatt och lugnade med den, något som gjorde att jag inte fick några mardrömmar.

Nästa dag på engelska lektionen verkade Sofia vara sur redan innan jag hunnit säga något. Hon rörde runt med sina papper i sin röda klänning och pratade utan att se på mig.

   ”Och jag förmodar att du inte såg den barnsliga filmen igår, som du skulle?”

   Jag log triumferande. ”Du förmodar fel, för jag såg den.”

   Hon hejdade sig och såg upp på mig, lite misstänksamt. ”Gjorde du?”

   ”Ja, det gjorde jag och jag ber om ursäkt: Det är faktiskt en jättebra film.”

   Hon trodde att jag drev med henne tills jag började i detalj beskriva mina favoritscener. Då for hennes haka i golvet och hon bara stirrade på mig av förvåning.

   ”Du har faktiskt sett den.” utbrast hon. ”Wow.”

   ”Vad är det som är så otroligt?” frågade jag. 

   ”Inget. Det är bara det att jag försökt övertala Emmanuel i åratal att se en Disney film, och du gör det direkt.” berättade hon, fortfarande med samma chockartade min.

   ”Men jag är inte Emmanuel.” upplyste jag henne.

   ”Tydligen inte.” Hon log för första gången mot mig. ”Berätta nu, vem var din favoritkaraktär?”

   ”Puumba såklart.” svarade jag genast. ”Ingen tvekan.”

   ”Min med!” Oj, vilket förvandling. Från en ond sur tjej till en glad, pratglad tjej. ”Vilken sång tyckte du bäst om?”

   ”Hakkuna Matata.” sa jag, med inlevelse. Det här var kul, sånt här kunde man inte snacka om med gänget. ”Jag tycker om det den vill säga.”

   ”Jag tycker bäst om Can you feel the love tonight.” sa Sofia. ”Men Hakkuna Matata kommer klart tvåa.”

   Det förvånade mig hur kul det var att sitta och diskutera Lejonkungen med henne. Hon var inte alls Fröken Perfekt längre, hon var en entusiastiskt och, faktiskt, smart tjej. Hon pratade om saker som jag aldrig tänkt på förr, på detaljer i filmen som jag inte märkt men som det var kul att hon noterade. Hon verkade inte alls se ner på mig längre, och hon pratade med mig utan att smöra eller se ner på mig (till skillnad från andra här). Bara som en vanlig människa som delade ett intresse med mig.