Fingtic's

Och jag ser hur vacker du är.

  Orden följde med mig i mina drömmar och fanns kvar hos mig när jag vaknade. Ensam. Sofia hade antingen gått när jag somnat, eller vaknat före mig. Men hon var kvar i huset, jag hörde hennes skratt från köket.

   Jag klädde på mig och gick ut i köket, där min flicka åt frukost med resten av min familj. Hon skrattade åt någonting min mamma sagt. Var det vara jag som såg det? Hur bra hon passade in här? Även med Elle, trots deras kulturkrock, verkade de trivas med varandra.

   ”Miles.” sa Sofia när hon fick syn på mig. ”Du måste erkänna dig besegrad. Din mammas pannkakor är till och med godare än dina.”

   ”Det har jag aldrig protesterat emot.” log jag och satte mig med dem.

   Jag gick igenom gårdagen om och om igen. Sofia hade verkligen sett alla mina sidor nu. Hon hade sett mig i mina värsta dager, när jag var som galnast, när jag var vild. Och hon hade inte backat. Hon hade funnits där för mig. Betydde det att hon älskade som jag älskade henne? Tanken fyllde mig med ett lyckorus.

   Men så hade vi Emmanuel. Det ständiga problemet. Enligt mig så hade han sagt sitt. Han hade bevisat att han inte förtjänade Sofia, på minsta vis. Men jag såg sorg i min flickas ögon. Jag såg att hon ville återförenas med honom.

   Vi följdes åt till skolan, pratade om vanliga saker, som om allting var vanligt. Men det var det förstås inte. Allting var förändrat, till det bättre. Och när Sofia gick med mig fick jag inte längre sånna där rysningar, och vattnet höll sig borta ur mina tankar.

   När vi kom till parkeringen såg vi Emmanuel på avstånd. Han såg oss också, men tittade bort fort och försökte inte låtsas om oss. Sofia drog ett darrande andetag och kämpade för att verka oberörd. Jag fick knyta handen hårt för att hindra den från att fatta hennes. För jag tror inte att hon skulle uppskatta det just nu.

   Några dagar gick och jag väntade på att Sofia skulle bli bättre, men hon blev bara värre. Varje dag blev hennes ögon tommare och jag hade kommit på henne flera gånger med att sitta med Emmanuels nummer uppslaget, utan att våga trycka på den gröna luren.

   Efter en vecka så ville jag dunka huvudet i väggen, p.g.a det jag var på väg att göra. Vad höll jag på med? Jag ville ju att inte Sofia skulle vara med honom, jag ville att hon skulle vara med mig. Jag ville att de skulle vara isär.

   Men samtidigt, stod jag inte ut med att min flicka led. Därför gick jag på fredag morgon fram till Emmanuel och sa att vi måste prata.

   Vi gick utomhus, till ett hörn på skolan. Solen sken, våren var här. Inte en dag för tidigt. Emmanuel stod med händerna i sina märkesfickor och jag pillade på min läderjacka, som snart var för varm för att ha.

   ”Om det här handlar om det där med havet, så var det inte mitt fel.” började han försvara sig, och jag kunde inte låta bli att rysa när han påminde mig om händelsen jag kämpade för att glömma varje vaken timme. ”Jag visste väl inte att du var typ störd när det gällde vatten.”

   ”Det här handlar inte om det.” sa jag trött. ”Det handlar om Sofia.”

   Han blev stelare, vaksam. ”Vad är det med henne?”

   ”Ingenting pågår mellan oss.” Jag fick tvinga ur orden. ”Hon har varit trogen mot dig varenda minut av sitt liv.”

   ”Säkert.” Han kisade misstänksamt mot mig. ”Varför skulle du säga så?”

   ”För att det är sant. Hon lider utan dig.” Hon var vilse utan det hon var van vid. ”Hon blir blekare för varje dag och är beredd att gå tillbaka till dig, om du bara låter henne. Jag råder dig att du tar den chansen hon gett dig.”

  Jag vände mig om och började gå iväg, men hejdade mig för det fanns mer som jag behövde få ur mig: ”Du förtjänar henne inte, vet du. Du gör misstag på misstag, visar gång på gång vilken jävla skithög du är, men hon är bredd att förlåta dig varje gång. Du skjuter bort henne, förolämpar henne, trycker ner henne, och hon står ändå vid din dörr. Ingen annan tjej kan förbise folks fel på det sättet.”

   Sedan gick jag därifrån så fort jag bara kunde.