Fingtic's

Kom inte på något bra kapitelnamn... Ge förslag ni läsare! (Alltså typ Emma, Linnéa och Anna, möjligtvis någon fler som tittar in ibland) Redan fått ett namn från påhittiga Anna!

Jag och Tony satt på mitt rum och hade sykväll. Det hade varit så kul när vi gjort det innan balen att vi hade bestämt oss för att göra det till en tradition. Jag höll på att sy en klänning och Tony höll på att slita sönder ärmarna på alla sina skjortor.

   ”Så…” sa Tony långsamt, som om han höll på att påbörja ett jobbigt ämne. ”Jag sprang in i Miles idag. Han… Han låg under ett träd och grät.”

   Jag stoppade symarskinen och bet mig i läppen. ”Vad gjorde du då?”

   ”Jag gick fram och frågade om han var okej, förstås. Han sa att allt var bra också gick vi tillbaka till skolan, snackade om musik.” Tony var tyst en lång stund och sa sedan: ”Alltså, jag fattar ju att det är någonting som har hänt er förr. Någon form av olycka eller så. Och jag ber dig inte att berätta vad det är för mig, men jag vill bara att du ska veta att du kan berätta för mig. Om du vill.”

   Jag blev alldeles varm inombords och visste först inte vad jag skulle säga. ”Tony… Tack. Jag ska berätta någon gång, men inte än. Jag känner mig inte redo.”

   Han nickade och slängde mig ett leende. ”Jag fattar. ”

*

Nästa dag i skolan kände jag det som att jag gick någon sorts walk of shame. Jag stirrade ner i backen istället för att stirra de som skvallrade om mig i ögonen, och jag försökte vara så tyst och obemärkt som möjligt. Att springa ut från klassrummet var kanske ingen stor grej, men någon måste väl ha sett hur jag kallsvettades och nästan höll på att kvävas. Och det ville jag inte att någon skulle påminna mig om.

   ”Miles.” sa en man.

   Jag visste bara en lärare som kallade eleverna vid förnamn på det där mjuka viset, och det var Xavier. Mannen vars lektion jag flytt från igår.

   ”Hej.” mumlade jag och kikade mig försiktigt över axeln. Sofia såg på mig och jag tittade snabbt bort igen.

   ”Kan vi prata? På mitt kontor?”

  Jag nickade och följde med honom. Hans kontor var litet och inte särskilt personligt, om man bortser från fotorna på hans familj.

   ”Din mamma ringde mig igår och förklarade varför du hade reagerat som du gjorde.” började Xavier.

   Precis som med Sofia frös det till i magen. ”Vad sa hon?”

   ”Att du hade varit med i en olycka som involverade vatten, och att du därför har komplex för allt som har med vatten att göra.”

   Jag stirrade ner i backen. Kunde inte förneka det.

   ”Så jag har gjort såhär…” Xavier drog fram ett tjockt block med papper. ”Jag har skrivit ut allt som ni behöver lära er, och tagit bort ord förknippat med vatten och bilder på vatten. Om du läser på det här ordentligt så kan du skippa nästa två lektioner, är det okej?”

   Jag tog långsamt emot blocket och trodde knappt på att en lärare kunde vara såhär snäll. ”Tack… Det var… ehm…”

     ”Ingen orsak.” log mannen. ”Iväg nu.”