Fingtic's

Jag log mitt charmigaste leende mot tjejerna (om jag var otrevlig skulle hon nog inte vilja gå åt sidan med mig) och frågade vem av dem som var Lindsay. En blond tjej svarade genast stolt, och vred sedan på sig som om jag ville se henne från alla vinklar. Det räckte med en blick för att hata henne, för min del. Dyra kläder, mycket smink, blont år som hade en mörk utväxt längs benan. Jävla bimbo.

   ”Kan jag få prata med dig, mellan fyra ögon?” frågade jag.

   ”Du menar mellan två ögon.” sa hon och fnittrade. ”Ah, men kom med hit bort då.”

   Hon tog mig avsides så att vi kom utom synhåll, men tjejmaffian hade fortfarande utsikt över oss. Hon trodde väl att jag skulle bjuda ut henne eller så, och ville att alla skulle kunna se.

   ”Så, vad var det du ville?” frågade hon medan hon tvinnade sin fejkthår.

   ”Jag vill att du berättar sanningen för alla om vad du gjorde mot min syrra.” Charmigheten var bortblåst.

   Hennes leende dog bort. ”Va? Vilken syrra?”

   ”Den syrra du bestämde dig för att köra ner i skiten och stampa på.” Det var svårt att kontrollera ilskan.

   Äntligen verkade bimbon fatta. ”Är du Elles brorsa?”

   Nu var jag visst inte så snygg längre. ”Ja, det är jag. Och jag vet att du betalade Richard, och imorgon vill jag att hela skolan ska veta det också.”

   ”Så det var därför Richard bestämde sig för att avslöja vår lilla hemlighet.” Hon nickade. ”Du hade ett liknade samtal med honom va?”

   ”Ja, det hade jag. Och det samtalet slutade med att jag var tvungen att knäcka hans fingrar innan han lyssnade. Jag skulle inte vilja göra detsamma med dig.”

   Hon blekande under sin foundation.  ”Du är ju fan sjuk!”

   Jo, jag verkade kanske vara ganska läskig. Men det var bra i det här fallet. ”Gör bara som jag säger, så behöver inget hända.”

   Jag gav henne ett ironiskt leende, och vände mig om och gick. Hon ropade efter mig:

  ”Jag kan anmäla dig vettu!”

   ”Gör det. Under tiden kan ju jag ta reda vilken bil som är din.”

*

Nästa dag fick jag ett sms från Tony där det stod att jag måste gå till skolan idag.

   Jag tvekade länge, men tillslut gjorde jag som det stod.

   Så fort jag kom innanför dörren till skolan översvämmandes jag av människor, de trängdes runt mig och bad om ursäkt för allt de sagt och gjort.

   Jag stirrade på dem utan att förstå vad de pratade om.

   ”Men har du inte hört?” sa en tjej, Sammy, förvånat. ”Det är ju över hela skolan!”

   Så fick jag höra historien. Om Richard och Lindsay.

   Efteråt föll jag ihop på skolgolvet, men den här gången tog folk tag under mina armar och drog upp mig igen. Mina klasskamrater som tidigare hatat mig, ledde mig till en stol och pratade lugnande med mig. Tony dök upp och räckte mig en varm kopp med kaffe.

   Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle känna. De andras vänliga mottagande värmde mig, samtidigt som mitt inre hade fryst till av det jag hört.

   Jag hade aldrig, aldrig väntat mig det här av honom.