Fingtic's

Middagen var bland det mest obekväma som jag någonsin varit med om. De vuxna turades om att ställa frågor till varandra eller oss ungdomar, och båda parter (mest oss) försökte svara så trevligt som möjligt. Mrs Trestone log aldrig, inte heller hennes man eller hennes son som jag fortfarande inte kunde namnet på. Vi hade helt olika åsikter om allt, dessutom blev den jobbiga kvinnan sur om vi inte tyckte som henne. Deras mat var äcklig och det var rent ut sagt en plåga.

   Medan vi väntade på efterrätten satt Mrs Trestone och stirrade på Miles, som nonchalant pillade med sina naglar. Hon ville nog få honom att inse hur otrevlig han var, och jag tror att han fattade den vinken men struntade i den. Mr Trestone skruvade på sig.

   ”Anthony.” sa han till sin son, som nu fick ett namn. ”Ska du inte visa Miss Fingtic här ditt rum?”

   Trodde han att vi var sju eller? Men mamma hakade genast med på förslaget, och när denna Anthony reste sig var det bara att följa med.

   Han sa ingenting, kunde inte ens titta på mig, utan ledde mig bara uppför en trappa till övervåningen, där han genom en gest bjöd in mig i sitt rum. Den hade ljusgula väggar (verkligen manligt), ett brunt skrivbord där inte en penna eller dator gick att synas, en brun säng och en bokhylla med Nationalcyckolpedin. Herregud. Stackars grabb.

   ”Fint.” sa jag ändå och log mot honom.

   Han mötte snabbt min blick och tittade sedan undan igen. ”Tack.”

   Första gången jag hört honom prata. Kanske kunde jag få det att hända igen. ”Så… går du på Redleave school? För jag ska börja där på måndag, det vore skönt att känna någon sedan tidigare.”

   ”Ja.”

   Kortfattat där. ”Har du några shysta skivor då?” Han ryckte på axlarna. Jag fick lite panik över att detta samtal var så stelt, och började därför babbla på. ”Jag har nyss packa upp mina där hemma. Eller hemma, vad jag nu ska kalla det. Jag brukar ordna mina skivor i bokstavsordning, så att man lätt kan hitta det man vill ha. Då tar jag bandets namn och sedan efter vad deras album heter. Först har jag AcDc´s Back in Black. Historisk skiva. Har du hört den?”

   Han skakade på huvudet, men han såg in i mitt ansikte. Jag hade lyckats få hans uppmärksamhet.

   ”Skaffa fram en dator så ska jag visa dig.” sa jag.

   Han blinkade lite, förvånad över min framlufsighet, men ut ur garderoben drog han fram en vit liten Mac. Snabbt var jag inne på youtube och klickade fram Highway to hell. Jag studerade noga hans minspel, för att se om han tyckte om det eller inte. Jag hade förväntat mig att han skulle rynka på näsan åt det med den fina stil hans familj hade, men till min förvåning log han lite och började nicka med.

   ”Visst är det bra?” frågade jag, nu med iver. Hade jag faktiskt turen att bo granne med ett AcDc fan?

   ”Ja. Jag känner igen den, jag har hört den förut.” sa Anthony, för första gången en hel mening. Han hade fortfarande lite målbrotts röst, men det var ganska gulligt.

   ”Jag skulle bli åt bröderna Malcolms och Angus Youngs vägar förolämpad om du inte känt igen den. Lyssna på de här nu.” Jag satte sedan på T.N.T, Thunderstuck och självklart Back in Black låten själv. Jag kunde tydligt se att Anthony diggade dem alla, med ett leende som bara växte. Jag blev stolt över mig själv. Jag kände mig som en profet som nyss invigt en annan i den rätta läran. Jag hade visat vägen, fått honom att inse vad som är bra i det här livet.

   Just när jag skulle gå vidare till ett annat band (System om the down) kom Mrs Trestone. När hon hörde musiken sköt hennes ögon blixtrar som fick Anthony att krypa ihop som en död spindel.

   ”Stäng av det där oljudet och kom och ät efterrätt.” röt hon och gick sedan.

   Jag försökte fånga Anthonys blick, men han ville inte möta den igen. Jag hade inte berörts av den sura kärringen, men det hade grabben.

   Jag insåg att under den är korta eftermiddagen hade Mrs Trestone hunnit bli som min Judas eller något. Hon ville ta min nyfunna lärling ifrån mig. men det tänkte jag inte tillåta. Någon form av nöjde borde jag väl ändå få ha här?