Elle: Kapitel 5- Var hälsad Granne

 

Jag gick långsamt nedför trappan och kravlade mig fast vid räcket hela vägen. Det skakade oh skramlade, och det kändes som bara en tidsfråga innan hela fanskapet rasade ihop.

   Jag öppnade dörren ut till den sal som skulle bli caféet och fick genast syn på våra nya grannar, som stod där mittemot mamma. De kändes inte alls som vår typ. De var en man, en kvinna och en kille. Antagligen pappa, mamma, son. Mr och Mrs Granne var klädda i likadana, beiga kostymer. Den enda skillnaden var att kvinnan hade kjol och mannen hade slips. Deras grabb, som var i samma ålder som mig, var klädd i en beige väst, lika färgade byxor och en vit skjorta. Han hade samma honungsblonda hår som sin pappa, ljus hy och ett hjärtformat ansikte. Han stirrade blygt ner på sina skinande vita gympaskor.

   ”Och här…” sa mamma när hon fick syn på mig. ”…är min älskade dotter Elle.”

   Jag skulle just hälsa på dem när Mrs Granne sa: ”Jag trodde du sa att du hade två barn.”

   Hennes röst lät som en kulspruta: Hon bara pepprade ut orden som patroner. Jag skulle då inte vilja höra henne svära och skrika.

   ”Miles kände sig dålig och stannade i sängen.” sa jag snabbt. Jag såg på mamma att hon förstod vad som egentligen hänt. Jag önskade att jag kunnat avvärja den där besvikelsen som kom sen.

   ”Jaha.” sa pappan. Både han och hans fru granskade nu mig med uppspärrade ögon och ogillade miner. Deras son hade vågat titta upp och såg ganska chockad ut. Ja, min stil var väl inte direkt vanlig. Jag klär mig efter min musikstil kan man säga. Runt ögonen hade jag imorse strykt på ett tjockt lager kajal plus maskara. Jag hade satt in mina silverringar i ögonbrynen, näsan och läppen. Mitt korta hår hade jag sprejat med hårsprej så att den stod åt alla håll i ett rufs. Sedan hade jag för övrigt en Guns ´N Roses linne och svarta shorts. Jag skaffade mig den här stilen när jag träffade min vän Leah. Redan som elvaåring färgade hon håret i alla möjliga färger. När jag sagt hejdå till henne igår var hon blond med rosa toppar. Hon kan lika gärna ha bytt i morse.

   ”Vill ni ha lite kaffe?” undrade min mamma.

   Grannarna slet blicken från mig. ”Nej, tack.” svarade mamman. ”Vi ville bara hälsa er välkomna och bjuda över er på middag.”

   ”Åh.” sa min mamma förvånat. ”Det var mycket vänligt av er. Vi kommer gärna.”

  ”Det var av ren artighet.” sa kvinnan bara. ”Kom klockan sex.”

   Och sedan vände hon helt enkelt på klacken och gick. Killen gav mig en dröjande, blyg blick, men följde sedan sin mor lik en trogen hund.

   ”De var ju…” sa jag när de gått. ”Ehm…”

   ”Trevliga.” avslutade mamma bestämt.

   ”Jag hade mer tänkt mig stela, hårda…” Jag avbröt mig när jag såg mammas blick. ”Fast det var ju snällt att bjuda oss på middag.” 

   ”Familjen Trenstone är de rikaste i kvarteret.” berättade mamma. ”De är framstående affärsmänniskor.”

   ”Är inte det här kvarteret köpe-kvarteret? Finns det typ inte bara vi och tre andra familjer som bor här?” frågade jag.

   Mamma suckade. ”Hur som helst, det är viktigt för mig att knyta starka kontakter. Kan du bara komma på middagen, vara nedtonad och trevlig?”

   Nedtonad betydde mindre smink och inga ringar. ”Visst mamma.”

   Hon såg tacksam ut. ”Tack älskling.” 

Trenstone´s son


Kommentarer
Mahtab

Super bra! Jag älskar din berättelse!

Till nästa gång kan du tänka på att läsa igenom kapitlet några gånger innan du publicerar det så att det inte kommer upp några små fel, typ som där det står Mieles istället för Miles. :)

Svar: Ok, tack ;)
sunbeach.blogg.se

2012-09-07 @ 17:37:54
Hemsida/blogg: http://matiib.blogg.se
Anna

Super bra!! :)

2012-09-07 @ 18:24:48

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort