Fingtic's

Jag satte mig i sängen och tittade ner på gatan nedanför. Den var täckt av löv, som allting annat. Marken var mycket närmare än jag var van vid. Om jag hoppade, kändes det som att jag kunde landa på fötterna utan problem.

   Dörren öppnades och in kom mamma, bärandes på mina två stora resväskor, plus en låda med saker som hon sparkade framför sig. Jag skyndade mig fram för att hjälpa henne.

   ”Tog du med dig hela rummet, eller?” skämtade mamma då väskorna föll till golvet med en högljudd duns.

   ”Bara det nödvändiga.” sa jag och började genast packa upp. Jag tog fram min dator först och ställde den på skrivbordet, sen min älskade radio (som också var en cd-spelare) och efter det började jag med alla mina skivor. Då började mamma tröttna och gick sin väg.

   Jag försökte få allting att likna mitt förra rum. Delade upp kläderna på samma sätt, lade sminket i höger låda och mina pennor i vänster, sorterade cd:na i samma ordning och andra detaljer som jag var van vid. När jag var klart var rummet inte lika främmande som förr.   

   Jag suckade djupt och sjönk ner vid skribordet. Redan nu hade jag en gnagande känsla av saknad i bröstkorgen, men jag gjorde mitt bästa för att förtränga den. Det här måste fungera. Detta var det bästa för min familj, och därför måste jag offra mitt gamla hem. För deras skull.  Här, där vi ännu inte hade några minnen, kanske vi kunde läka igen. Jag hoppades verkligen det.

   Efter att ha tränat fram en glad min i spegeln gick jag ut till mamma, i vårt nya kök. Hon höll på att packa upp alla lådor med köksredskap, och jag började hjälpa henne. Jag fick fram en komplimang över den nya lägenheten, och hon strålade av lycka när hon sa tack. Hon verkligen älskade vårt nya hem. Jag förstod inte vad hon såg i det. Staden var öde och helt i oordning, lägenheten var vinlig och liten, och allting här kändes hundra år gammalt.

   Tänk positivt, påminde jag mig själv.  Här slipper jag i alla fall hemska minnen.

   Vi jobbade hårt tills det blev lunchtid och mamma värme pizza i ugnen. Miles vägrade komma ut ur det rum han valt till sitt, så därför åt vi ensamma. Strax efteråt plingade det i klockan nere i affären.

   ”Just det!” ropade mamma och började snabbt stöka undan. ”Våra grannar, familjen Mackenber skulle komma och hälsa oss välkomna idag!”

   ”Familjen vaddå?” frågade jag oförstående.

   ”Mackenber! Skynda dig och hämta Miles, så möts vi nere i affären!” sa mamma och försvann ut genom dörren.

   Jag sprang fram till min brors rum och öppnade hans dörr utan att knacka. Hans rum var rektangelformat, vilket gjorde det större än mitt som var kvadratisk, och hade en säng, en byrå och ett skrivbord. Miles låg på sängen och stirrade ut genom ett fönster, där utsikten blockerades av ett träd (vilket var riktigt tillfredställande).

   Även om det kändes ganska konstigt att säga så om sin bror, så var Miles ganska snygg. Men det enda våra utseenden har gemensamt är det svarta håret och blåa ögonen. Annars är vi helt olika. Jag har ett mjukt format ansikte, nästan lite runt, också så är jag ganska kort och har fylliga läppar. Miles har ett smalt ansikte med höga kindkontor, han är ett huvud längre än mig och hans läppar är smala som streck (och ler sällan). Han tittade inte ens på mig när jag kom in.

   ”Vi har besök av våra nya grannar, du måste komma.” sa jag bestämt till honom.

   ”Jag visste inte ens att vi hade grannar.” svarade min bror.

   ”Vi bor faktiskt i ett affärsområde, på dagarna är det nog massor av folk här.” Det hoppades jag i alla fall. ”Och nu får du ta och komma ner.”

   Miles lutade sig tillbaka. ”Försök tvinga mig.”

   Jag stönade irriterat och slog igen dörren efter mig. Han tänkte aldrig på någon annan än sig själv numera. Det här betydde så mycket för mamma, kunde han inte fatta det? Nejdå, för i Miles Fintic´s huvud finns ingen annan än Miles Fingtic. Åhh, vad jag störde mig på honom.