Fingtic's

Jag vaknade med vetenskapen om att någonting inte var som det brukade. Jag satte mig upp i sängen och såg Miles ligga på soffan några meter bort, och mindes gårdagen.

   Jag fylldes av ömhet när jag såg honom. Precis som alla andra såg han yngre ut när han sov, bekymmerslös. Den senaste tiden hade han sett så sorgsen ut. Och det plågade mig att det var jag som var orsaken till det.

   Jag skämdes över min svaghet igår, min fånighet, men jag hade varit så rädd och varit tvungen att ringa Miles. Ett tag hade jag trott att han inte skulle komma, men jag hade glömt bort hur Miles är. Såklart han kom, och såklart att han stannade för att vaka över mig hela natten. Han var ju Miles.

   Jag tog mina kläder och krånglade mig förbi honom, försvann in i mitt badrum. Han hade inte som… försökt någonting, vilket förvånande mig. Varje gång vi varit ensamma hade han rört mig på något vis, sagt något, men inte nu. Det var annorlunda nu och jag borde vara glad över att han inte försökte längre.

   Jag tog på mig en vit spetsklänning, med krage och ett band knytet i en rosett vid midjan. Sedan spenderade jag mer tid än nödvändigt framför spegeln. Varför brydde jag mig så mycket om hur jag såg ut?

   När jag slutligen kom ut ur badrummet igen var soffan tom, och när jag ropade hörde jag svar nedifrån. Jag gick först till matsalen, men den var tom. Sedan fortsatte jag tills jag kom in i köket.

   Miles stod där framför spisen, i rufsigt hår och skrynkliga kläder, och gjorde pannkakor. Han hade redan hunnit steka två stycken. Hur länge var jag i badrummet?

   ”Hej.” sa jag. Han tittade upp och log mot mig till svar. Ett äkte leende. ”Du behöver inte laga frukost.”

   ”Laga mat är bland de få saker jag faktiskt kan.” svarade han. ”Jag tillhör ju trots allt ’tjänarfolket’, det här är det jag är menad för.”

   Jag visste att han var ironisk, men jag kunde inte låta bli att tänka att min pappa kanske sagt så till honom.

   ”Slå dig ner.” sa Miles, men när jag började röra mig mot matsalen sa han: ”Vad gör du?”

   ”Jag ska sätta mig.” sa jag oförstående.

   ”Det finns ett bord här.” sa Miles och pekade.

   Det gjorde det. Ett runt, litet bord stod just vid fönsteret. Jag hade aldrig märkt den förr. Det måste vara där kokerskan åt sin mat.

   ”Mamma vill inte att jag ska vara i köket, i vanliga fall.” sa jag ursäktande, men kände mig ändå som världens mest bortkollrade människa.