Fingtic's

Kap hundra, yeh! Notera att kapitlet är längre än vad det brukar vara :)

Jag skulle aldrig komma över att Sofia nekat min kyss. Men jag lärde mig att leva med det. Jag lärde mig att trycka undan smärtan som uppkom varje gång jag såg henne, och tänkte att hon aldrig skulle bli min. Jag lärde mig att sluta fantisera om hon och jag som vi, och jag lärde mig att blunda med hjärtat när hon och Emmanuel var tillsammans.

   En dag sa vår naturkunskapslärare (inte Xavier, han hade ledigt) åt oss att ta på ytterkläderna, för vi skulle ut på en överrasknings utflykt. Jag böjde mig över mot Sofia och sa: ”Vilket betyder att vi ska till skogen bakom skolan.”

   Hon bet sig i läppen för att inte skratta högt.

   Men faktum är att vi blev puttade in i en buss. Sofia satte sig med Emmanuel, och därmed försvann den enda som skulle vilja sitta bredvid mig. Så jag satt ensam och kände mig som en fet loser, tills jag till min förvåning såg att Tony kommit in i bussen.

   ”Vad gör du här?” frågade jag när han satte sig bredvid mig. Hans kläder fick bara mer hål för varje gång vi sågs och jag hade hört att han funderade på att skaffa piercing.

   ”Lång historia. Jag går ju extra kurser, och en av dem är naturkunskap. Min kursgrupp åkte på den här utflykten förra året, men jag missade det. Så nu fick jag chansen.”

   Borde jag känna mig korkad över att han som var två år yngre än mig, läste samma kurs? ”Tack och lov för det. Jag började känna mig riktigt värdelös som satt ensam.”

   ”Inte för att mitt sällskap ger så mycket statuspoäng.” sa Tony. ”Jag är ju ’Punkbögen’.”

   ”Det är i alla fall bättre än att vara ’Psykrånaren’.”

   Han skrattade och den här turen kändes genast roligare.

Jag var så upptagen att prata med Tony att jag inte märkte att vi hade kört till havet förrän bussen stannade och alla klev ut.

   Lukten var det som fick mig att inse vad som väntade. Den salta lukten stack mig i näsborrarna och fick mig att tvärstanna. Tony knuffade mig mjukt och det var det som fick mig att kunna röra mig framåt.

   ”Okej.” sa vår lärare. ”Följ med mig nu så går vi tillsammans dit vi ska.”

   Tony fick nästan dra mig framåt. Mina ben kändes lealösa och ett tryck hade kommit över bröstkorgen. Havet. Vi var på väg till havet. Det gick inte. Nej, nej, nej, jag kan inte var vid havet, det går inte.

   Jag kändes Sofias oroliga blick mot mig och Tony försökte prata med mig, men jag kunde inte riktigt se eller höra någonting. Paniken blev allt värre och jag ville vända om och springa tillbaka till bussen. Bara det att jag inte kunde röra mig ordentligt.

   Vi stannade framför en båt. En hyfsat stor båt, med motor och dubbla däck, och min lärare sa åt oss att gå ombord på den. Alla gjorde det, tills bara jag stod kvar och stirrade på landbryggan, där Tony stod och försökte övertala mig till att följa med honom. Jag försökte övertala mig själv att inte kräkas.

   ”Fingtic?” sa min lärare. ”Fingtic? Gå ombord på båten nu.”

   Jag kunde bara skaka på huvudet. Det kändes som att vattnet redan var ovanför mitt huvud, sprängde mina lungor och långsamt dränkte mig.

   ”Fingtic? Mår du bra?”

   Jag skakade på huvudet igen. ”Jag kan inte gå ombord på den där.”

   ”Du måste, är jag rädd.” sa läraren. ”Det ingår i kursen.”

   ”Nej!” Äntligen lyckades jag hitta rösten igen. ”Jag kan inte!”

   ”Fingtic…” sa läraren och lade en arm på min axel. Kunde han inget annat ord utom mitt namn eller?

  Jag slet mig lös och sprang därifrån. Verkligen bara flydde, som jag hade velat sedan jag först kommit hit. Jag sprang tills jag kom tillbaka till busshållsplatsen, där jag lutade mig vid skylten och borrade in ansiktet i mina armar i försök att komma undan saltlukten. Havet, båten, för nära, för mycket. Minnen, minnen som kändes som verklighet just nu. Som om jag drunknade just nu.

   ”Miles?” hördes en killes andfådda röst. Tony. Precis som förra gången jag freakat ut var det han som kom till mig. ”Hur är det?”

   ”Jag kan inte andas.” flämtade jag och tog bort armen. Då insåg jag att jag grät igen.

   ”Elle berättade för mig. Om vad som hände dig.” sa Tony lågt.

   ”Jaha.” var allt jag fick ur mig. Vatten överallt.

   ”Jag borde ha varnat dig. Jag visste ju att de åkte hit förra året. Förlåt, jag tänkte inte på det.”

  ”Det är inte ditt fel.” fick jag fram. ”Du kunde inte veta att jag skulle reagera såhär.” Jag blundade hårt och kämpade för att tränga undan paniken. Istället blev jag bara yrare och var tvungen att kasta ur mig lunchen.

   ”Jag tar en buss med dig hem.” sa Tony. ”Det går en om tio minuter.”

   ”Men du har väntat ett år på det här.” sa jag lågt.

   ”Ärsh, jag bryr mig inte.” sa Tony.

   Jag stirrade ner i marken och fokuserade helt på att andas, tills en ny buss kom. Tony hjälpte mig in och betalde åt mig. Sedan satt jag och stirrade ner på mina händer. Min andning blev långsamt bättre och paniken lade sig. Jag torkade tårarna och började först nu känna av kräksmaken i munnen.

   ”Jag hatar det här.” sa jag lågt. ”Varje gång. Det räcker med att jag bara ser en båt så kan jag inte andas. Jag kallas psykisk sjuk av en andledning.”

   ”Du är inte sjuk.” invände Tony. ”Du har varit med om något väldigt hemskt och det har märkt dig. Det är inte ditt fel, men det kommer att bli bättre med tiden.”

   Han sa det så självklart, som om han rabblade fakta istället för att försöka trösta mig. Jag förstod varför Elle tyckte så mycket om honom. Och jag önskade att han hade rätt.