Fingtic's

Jag hade trott att ryktet om att jag varit otrogen mot Richard skulle bli det största som Redleave någonsin skvallrat om. Men det var ingenting jämnfört med nyheten om att Miles och Sofia blivit ihop.

   De berättade för oss på lördagsmorgon och efter lunch var det över hela byn. Jag var såklart glad över deras skull: De passade perfekt ihop, men jag hade trott att Sofia aldrig skulle inse det. Men det fanns de som inte kände likadant.

   På skolan var nästan alla team Emmanuel. Det var synd om honom, som fått sin tjej stulen. På caféet var alla, förstås, team Miles. Där tyckte alla att det var bra att Sofia insett vilken skithög Emmanuel var, och äntligen fått någon som förtjänade henne.

   Men allt skvallrande verkade inte nå paret i fråga. Jag hade aldrig sett min bror så lycklig förut. Han log nästan hela tiden och var alltid på glatt humör. När så Sofia kom in genom dörren skyndande han fram till henne, kramade om henne och kysste henne inför alla. Hans ögon tindrade hela tiden, smärtan i dem var bortblåst, och hans mardrömmar hade halverats.

   Sofia hade också blivit gladare. Självsäkrare. I hennes ögon fanns samma sken och hon hade blivit livligare. Som om glöden inom henne nu hade flammat upp till en ordenlig låga.

   De höll varandra i handen så fort de fick chansen och sitta med varandra i soffan och se på film tills det ljusnade ute. Det var irriterande, eftersom jag inte kunde sova ordentligt p.g.a tv-ljuden, men jag lät det va. Jag visste hur länge Miles hade suktat efter att vara med Sofia.

Jag och James satt med varandra på caféet och betraktade paret. Jag stod bakom disken, James satt på andra sidan och Miles och Sofia satt vid ett bord och pratade med varandra. Sofia skrattade högt åt någonting som Miles sa.

   ”Jag trodde aldrig att det där skulle ske.” sa James. ”Miles sa rakt ut till mig att Sofia aldrig skulle välja honom före Emmanuel.”

   James var förresten, väldigt fin idag. Han hade på sig en ny väst med ett tryck på baksidan som han säkert gjort själv. Han var så talangful.

   ”Han trodde väl fel, turligt nog.” konstaterade jag.

   ”Han förtjänar det här.” sa James. ”Efter allt han gått igenom för den där tjejen, förtjänar han att få henne tillslut.”

   ”Du sa det.”

   Jag räckte honom hans kaffekopp, och när jag gjorde det nuddade jag hans hud för en sekund. En märklig känsla rusade igenom kroppen, som jag inte hann tänka över innan Tony kom in i caféet. Han log när han såg Miles och Sofia, innan han kom fram till mig och beställde en morotskaka.

   ”Jag visste alltid att de skulle få varandra tillslut.” sa Tony.

   Jag och James protesterade.

   ”Nej, jag visste det!” invände Tony. ”Jag kände det på mig. Precis som jag känner att…” Han såg mellan mig och James och hejdade sig. ”Ärsh, jag glömde vad jag skulle säga.”