Fingtic's

Bilderna på tv:en rörde sig. Det kom ljud från dem också. Undrar vad programmet handlade om. Undrar vad de sa.

   Jag hade ingen aning, trots att jag stirrat på skärmen i flera timmar. Det jag istället såg framför mig var varje sekund jag tillbringat med Richard. Varje beröring, varje ord. Hela vår tid tillsammans rullade framför mina hornhinnor.

   Jag förstod inte vad jag gjort fel.

Visst hade jag varit snäll mot honom? Jag hade bjudit honom på kaffe och fika, på bio och på middag. Jag hade skrattat åt hans skämt, även när de inte varit roliga, och jag hade hjälp honom med läxan när han behövt det.

 Men jag hade alltid protesterat när jag inte tyckt som honom. Han kanske blev irriterad på det. Jag borde kanske, då och då, ha hållit med honom. Han kanske trodde att jag alltid ville jävlas med honom.

Ja, jag borde kanske inte ha käftat emot så ofta. Bara låtit honom tycka som han ville och nicka instämmande. Och jag skulle ju alltid rätta honom om han sa något fel, som när han sa att coca-cola light innehåller köttpartiklar. Jag kanske fick honom att känna sig dum. Han måste ha hatat det. Jag borde ha…

   Någon ruskade om min axel. Jag höjde trött blicken från tv:en (vad den nu än visade) och tittade upp i Tonys blåa ögon. Han hade ständigt en rynka mellan ögonbrynen nuförtiden. Varför då?

   ”Jag har försökt få kontakt med dig i flera minuter.” sa han. Där var det igen. En lätt darrning på rösten mot slutet. ”Vad tänkte du på?”

   ”Tv:en var så intressant.” Jag lät helt tondöv. Ansträngde mig inte ens för att låta trovärdig.

   ”Du tittar på Tv-shop.”

   ”Åh.” Jag upptäckte nu att programmet visade en kvinna som demonstrerade en helt fantastisk dammsugare.

   ”Vill du följa med på bio? Det går någon skräckis nu.”

   En våg av värme for genom mig.  Tony hatade skräckfilm egentligen.

   ”Nej tack.”   

   Tystnad medan kvinnan försäkrade damsugarens otroliga rotation. ”Du har inte varit utanför lägenheten på tre dagar, Elle.”

   Tre dagar? Så kort tid? Det hade känts som en evighet för mig. Varje sekund hade släpat sig fram, nästan som om den tvekade om den vågade ta steget framåt i tiden. Som om den var rädd för vad som komma skall.

   Tony suckade och satte sig bredvid mig. ”Richard är en idiot. Strunta i honom och börja leva igen. Ingen vet varför han gjorde det, men han gjorde det och det gör honom till en jävla tölp.”

   Jag höjde ett ögonbryn. Tony brukade inte svära.

   ”Det är inte ditt fel att det blev såhär. Du är en fantastisk tjej som har hela världen vid dina fötter. Gå vidare.”

   Gråten var mig i halsen. Det var en irriterande känsla som jag inte var van vid, eftersom jag aldrig i vanliga fall grät. Jag vågade inte säga något, då kanske det skulle brista. Istället lutade jag bara mot hans axel. Den hade inga muskler, som Richard, men den var ändå som en klippa för mig.

   Jag önskade att jag kunde tro på hans ord.