Fingtic's

Nästa dag så jobbade jag och James på vår samhällstjänst. Idag skulle vi sopa gatorna, underbart. Finns ingenting jag älskar mer än att få sopa skit medan folk tittar på.

   När vi äntligen fick en rast satte vi oss vid ett avskilt hörn och drack en kola. Det kliade i fingrarna efter en cigg, men jag lyckades tygla det.

   ”Jag skulle vilja fråga dig en sak.” sa jag. ”Någonting som jag har funderat på.”

   ”Kör.”
   Jag vände mig mot honom. ”Varför gick du inte på college?”
   Han var tyst en stund och funderade nog om han ville svara eller inte. ”Ehm… du förstår, min mamma dog när hon födde Wilbur.”

   ”Oj.” Inte riktigt det jag väntat mig. ”Shit, jag är ledsen.”

   ”Det är lugnt.” sa han snabbt. ”Grejen var den att pappa då fick ta hand om oss alla själv. Han fick stanna hemma från jobbet och leva på bidragen som han fick, och det gjorde oss ju inte rika precis. När det sedan var dags för mig att välja college hade vi en liten fond, en liten, men tillräckligt för mig att gå någonstans. Men…” Han sänkte blicken. ”Hade jag tagit de där pengarna och sedan utbildat mig i tre år, hade pappa inte haft en chans att få ihop pengar nog till Wilbur och Sarah. Och jag kunde bara inte göra det mot dem. Så jag gick inte på college. Vi sparade pengarna, och istället för att plugga tog jag jobb och varje övrig slant går till deras collegefond.”
   ”Oj…” sa jag igen, långsamt.

   ”Mm.” hummade han. ”Jag ville att de skulle få en bättre chans än jag. Ett bättre liv. De förtjänar det.”

   Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag kände mig som ett fett as, i alla fall. Nej, jag tänker inte utbilda mig för jag vill inte. Det fanns ju de som inte kunde utbilda sig. Som inte kunde få ett bra jobb som de ville ha, utan fick nöja sig med något skitigt lågbetalt arbete.

   ”Jag känner mig som någon bortskämd snorunge nu.” berättade jag.

   ”Ärsh.” sa James med en handgest. ”Du är en bra kille, Fingtic. Men du kanske behöver ruska upp dig lite angående pluggandet.”

Rasten tog slut och vi fortsatte med sopandet. Så dök ett par kritvita gympaskor upp framför ögonen.

   ”Går allt bra här, på samhällstjänsten?” flinade Emmanuel mot mig.

   ”Det går utmärkt, tackar som frågar.” log jag tillbaka.

   ”Jag håller med, du ser ju ut att vara född till att sopa andras skit. Åh just det- det är du ju också.”

   Jag tog ett ordentligt tak med sopen, så att grus for över hans skor och gjorde dem inte så vita längre. ”Åh nej…” sa jag i en förfärad ton. ”Jag hoppas att de inte var nya.”

   Leendet dog. Han hade ingen som helst självkontroll. ”Vet du hur mycket de där kostade?”

   ”En hel del mer än vad de är värda nu.” Okej, smutsen på skorna var väl inte så hemskt att de var helt värdelösa nu. Fast Emmanuel verkade inte hålla med mig.

   ”Hoppas du tjänar mycket hos din mammas skita café, för i morgon kommer jag med en räkning på mina skor!” Han tog hotfullt en steg emot mig.

   Jag sträckte på mig. ”Jag jobbar gratis hos min mamma, för till skillnad från vissa bryr jag mig inte om pengar.”

   ”Em, kommer du?” Sofia kom fram runt hörnen, såg oss och kopplade fort. ”Har ni inte bättre saker att göra än att kaxa med varandra?”

   Emmanuel gav mig en mörk blick, innan han gick till Sofia. Han lade armen runt hennes axlar och så gick de iväg. Det knöt sig i magen när jag såg dem tillsammans, men jag försökte ignorera känslan och fortsätta sopa.