Miles: Kapitel 50- Jag träffar enda två vännerna
Det tog tid, men nu är den här!
”God morgon, Isa.” hälsade jag på den gråhåriga, lilaklädda damen framför disken. ”Det vanliga?”
”Ja, tack.” svarade hon med sin tunna, hesa röst och log vänligt mot mig.
Isa var en av de kunder som hade blivit stamkunder här på caféet. Hon kom alltid instapplande kring fem och beställde en chokladkaka och en liten kopp kaffe. Jag brukade alltid ge henne en speciell kopp, av porslin med en liten ros i botten, för jag hade sett hur hon funnit tycke för den.
Jag tyckte om Isa, för hon var en av de som inte sänkte blicken när de såg att det var jag som stod i disken. Hon såg mig inte som någon farlig kriminell som borde undvikas.
”Du har blivit riktigt bra på det här.” påpekade mamma, som höll på att göra smeten till några cupcakes. ”Och du har varit nykter i två veckor nu. Jag är imponerad.”
”Man tackar.” Jag vände mig om och gjorde en låtsasbugning.
Hon log. ”Vet du vad. Du kan ta resten av dagen ledigt, som belöning.”
”Menar du det?” utbrast jag. ”Gud, tack mamma!”
Jag övervägde att krama henne ett ögonblick, men det hade varit konstigt.
Jag skickade iväg ett sms till James (duktiga jag hade tagit mina enda två vänners nummer) men han var på jobbet. Han jobbade på någon färgfabrik, det var därifrån som han fick sina sprejburkar.
Så då styrde jag istället steget mot det stora trädet, i hopp om att Sofia var där.
Det var hon också. Längst upp satt hon, nu införd i jacka och tjocka strumpbyxor, hösten hade blivit kall. Hon hade sett mig komma och blev därför inte överraskad när jag hälsade.
”Hade inte du utgångfördbud, eller någonting likande?”
”Jag fick komma ut.” Jag bredde ut med händerna. ”Belöning för nykterhet i två veckor!”
”Är det lång tid?” undrade hon.
”För mig är det det.” Jag ryckte på axlarna.
Vi satt i bekväm tystnad en stund. Jag tittade mot horisonten, men blicken kunde inte låta bli att vandra till Sofias ansikte då och då.
”Hur har Elle det då?” frågade hon efter en stund.
”Bättre.” Jag hade inte så mycket mer att säga om det.
”Har du läst boken jag gav dig?”
Jag grimaserade. ”Nja… Men den ser jättefin ut i min bokhylla.”
Hon skrattade till, jag tyckte om hennes skratt. Högljutt och frustande.
”Hur blev du och Emmanuel ihop egentligen?” frågade jag, med en viss avsky i rösten när jag sa hans namn.
”Vill du verkligen veta eller har vi slut på samtalsämnen?” frågade hon med en menande blick.
”Jag försökte bara vara artig.”
Hon log och tittade ner i knäet. ”Våra familjer är goda vänner, så vi har alltid känt varandra. Sedan utvecklades vår vänskap långsamt till vad det är idag.” Hon tittade upp. ”Han känner mig bättre än någon annan.”
”Trevligt.” sa jag, men mitt tonfall avslöjade vad jag egentligen kände.
Nästa dag stod jag åter i caféet, det var en lugn eftermiddag och jag hade faktiskt lyckats öppna skattkammarön, men det var så tråkig att mina ögon somnade. Mamma hade dock sett imponerad ut, jag kanske kommer att få gå ut igen snart.
Dörren öppnades och James kom in. Äntligen en ursäkt för att lägga undan boken.
Bakom honom kom två barn, en tjej (som kanske var åtta) och en kille ( kanske fem). Killen stirrade storögt omkring sig och tjejen hade världens största affro.
James nickade till hälsning och hejdade sedan lill-killen från att välta en stol, samtidigt som tjejen gömde sig bakom hans ben.
”Hej.” svarade jag. ”Och dessa är…?”
”Mina små änglar.” presenterade han dem som, samtidigt som han log stolt.
”Dina…?” sa jag långsamt, samtidigt som jag förvirrat försökte lista ut hur gammal han måste ha varit när han fick dem.
”Mina syskon, pappskalle.”
”Åh, ja, såklart. Dumfan.” sa jag till mig själv.
”Är du Miles?” sa den lilla killen till mig, utan att kunna uttala R rätt.
”Ja…” Jag kisade mot honom. ”Och du är?”
”Wilbur.” sa han stolt. ”Jag är James bror.”
”Jag har hört det.” Jag vände mig till tjejen, vars spretiga lockar var allt som syntes. ”Och vem är du då?”
Jag hörde ett generat mumlande. James log, jag har aldrig sett honom le så bett förr. ”Hon heter Sarah.” Han böjde sig fram och sänkte rösten. ”Hon är lite förtjust i dig.”
”Åh.” Jag höjde förvånat ögonbrynen. ”Utan att hon ens har träffat mig förr?”
”Jag antar att jag har berättat väldigt mycket för dem om dig.” sa James.
”Jag kan inte säga att du gjorde detsamma med mig.” Jag såg frågande på honom.
Han skruvade skuldmedvetet på sig. ”Ledsen för det, det kom liksom aldrig tillfälle… Men nu är de här!” Han bredde ut med händerna.
”Tjuva du en bil?” frågade Wilbur nyfiket.
Det blev alldeles tyst på caféet. Ingen såg mot oss, men alla lyssnade ihärdigt för att höra vad jag skulle säga om ’skandalen’.
”Ja, det gjorde jag.” sa jag allvarligt till lill-killen. ”Och det var mycket dumt och elak gjort.”
”Varför gjorde du det?” frågade han vidare.
Jag slog ut med händerna. ”Jag var full, jag tänkte inte.”
”Vad är full?”
”Okej…” bröt James. ”Vad sägs som en kaka till er och kaffe till mig, va?”
Jag började hälla upp svart kaffe i en av våra största koppar, samtidigt som jag tänkte på ungarna. Det var uppenbart hur mycket han älskade dem, han fullkomligt strålade runt dem. Av någon andelning var det överraskande att han var en sådan barn-kille. En riktig mjukis.
Förut hade jag föraktat det, men nu fann jag att jag faktiskt beundrade det.
”Här.” Jag ställde fram kaffet plus ett fat med fem, sex kakor. ”Huset bjuder.”
”Va?” sa Wilbur.
”Det är gratis.”
Tjejen flämtade till och vågade kika fram bakom sin storebror, och Wilbur kastade sig över fatet med ett glädjetjut. Snart var även Sarah framme vid kakorna och smaskade överlyckligt i sig dem. Wow. Det var bara några kakor.
”Fingtic…” sa James menade. ”Jag kan inte…”
”Äh, käften.” sa jag. ”Ärligt talat så hade mamma bränt dem i kanten, de gick inte att sälja vilket som.”
Han verkade fortfarande vara lite emot det, men sa ingenting mer om saken utan drack sitt kaffe.
Super bra. :)
