Fingtic's

Jag trummande fingrarna mot det lena sidentyget på kjolen och spanade runt omkring mig. Jag och min familj stod på parkeringen till rådhuset. Folk i långa 1800-tals kläder anlände till platsen, och trädde in i det stora huset. Vi hade sagt åt dem vi skulle gå med att möta oss härute, så de borde dyka upp snart.

   Först kom Willow, mammas vän. Hennes blonda hår var prydligt uppsatt och hennes klänning var grön. Definitivt den billigare sorten. Som de flesta på parkeringen stirrade hon på mina kläder med förfäran, men hon försökte dölja det.

   När mamma försvunnit stod jag och Miles kvar och vred obekvämt på oss. Jag stirrade ner i backen och då, äntligen, kom Tony.

   ”Förlåt för att jag är sen.” flåste han ur sig. ”Mamma och pappa vägrade skjutsa mig, och detta fick jag förstås veta i sista sekund. Jag tror att de försöker hindra mig från att gå.”

   ”Tur att de inte lyckades.” log jag. Sedan vände jag mig mot min bror. ”Är det okej att vi går?”

   ”Jaja.” Han viftade med handen.

   Så vi gick, genom dörren och ut i salen. Jag hade varit här en gång förut, med klassen och sett på en rättegång som handlade om någons hund som hade bajsat i en annans rabatt (så allvarliga brott begås här). Nu var salen helt förändrad.

   Från taket glittrade en gigantisk kristallkrona, uppe på en scen spelade ett band klassisk musik, och långa vita bord stod längs väggarna med vacker mat. Jag säger vacker mat för den såg inte god ut, men den glittrade och hade sig.

  Och i mitten av salen dansade man, och alla var iklädda i ljuva, söta 1800-tals kläder. Jag var den enda tjejen som hade svart. Och den enda med karge, hål för benet och frasig framsida. Och Tony var den enda med avslitna ärmar och hål på knäna.

   När folk såg mig reagerade de riktigt överdrivet. De såg på mig som om jag nyss hade mördat någon och hade blod över mig. De gapade, stirrade, tog sig för munnen och viskade med varandra. En gammal tant tappade till och med glaset hon höll i.

   ”De är bara avundsjuka.” viskade jag till Tony, men det var förstås inte sant.

   Men jag drog ändå med mig honom i salen som om det var det. När jag gick blottades även mina nitskor, med klack så hög att jag blev en decimeter längre än Tony.

   En blond, kanske 40-årig kvinna med den dyraste klänningen av dem alla lösgjorde sig ur mängden och kom fram till oss. Hon log tillgjort.

   ”God kväll Mr Trestone, och Miss…?”
   ”Fingtic.” svarade jag.

   ”Trevligt. Jo, det råkar förte sig så att den här balen hålls i 1800-tals tema, alltså så ska man klä sig i det som folket klädde sig på 1800-talet.”

   ”Mhm.” sa jag, som om jag inte fattade vinkeln.

   ”Och det här, Miss Fintic och Mr Trestone, är inte 1800-tals stil.” Hon pekade med ett krokigt finger på våra kläder.

   ”Det är det visst det.” protesterade jag. ”Vi har bara lagt till lite punkkänsla, det är allt.”

   ”Jag måste be er att gå och byta.” sa hon, och lät inte så söt längre.

   ”Ursäkta mig.” sa jag. ”Finns det någon skriven regel på att ens klänning måste se ut att komma från 1800-talet? Nej, det gör det inte. Temat är 1800-tal och jag anser, Mrs Vad-du-nu-än-heter…” Hon såg djupt förolämpad ut. ”… att de här kläderna följer det temat, på ett modernare sätt. Så tyck vad du vill, Mrs Vad-du-nu-än-heter, men jag tänker inte byta om och det tänker inte Tony göra heller.”

   Hon såg djupt, djupt chockad ut. Men jag väntade inte på att hon skulle återfå fattningen, utan drog med Tony till andra sidan rummet.

   ”Vet du vem det där är?” viskade han förskäckt åt mig.

   ”Gjorde jag inte det tydligt när jag kallade henne Vad-du-nu-än-heter?”

   ”Det där är Mrs Ringroad!” utbrast han. ”Det är hon som sponsrar den här balen!”

   ”Men det är folkets bal, eller hur? Inte hennes.”

   ”Jo, men…”

   ”Alltså…” avbröt jag honom. ”…så har hon inget att säga till om. Kom så dansar vi.”

Tänk Ells klänning som någon blandning av det här;